Direktlänk till inlägg 13 september 2010

Sverigedemokraterna och hemspråken

Av Nätverket Språkförsvaret - 13 september 2010 11:40


I sitt invandrarpolitiska program  skriver Sverigedemokraterna:


Den skattefinansierade modersmålsundervisningen skall avskaffas. De invandrare som vill ge sina barn hemspråksundervisning får istället arrangera och bekosta detta själva.”.


I förordet till ”Utkast till språklag för Sverige” 2006 skriver medlemmar i Språkförsvaret:

 

”Språklagens syfte är således inte att motverka den inlåning av ord som alltid förekommer i ett levande språk, inte heller att försvaga de officiella, redan beslutade, minoritetsspråkens eller hemspråkens ställning i landet.”

 

I paragraf sju behandlas frågan om undervisningsspråk inom grund- och gymnasieskolan:


1. Det övergripande målet för språkundervisningen i grund- och gymnasieskolan i Sverige är att alla medborgare förutom svenska skall behärska minst två moderna språk. Ett nationellt minoritetsspråk eller ett hemspråk kan ersätta ett av dessa moderna språk.

2. Ett nationellt minoritetsspråk kan användas som första undervisningsspråk i såväl grund- som gymnasieskola.”

 

Språkförsvaret anser att användningen av språk fr. a. är en rättighet. Det gäller såväl svenska som minoritetsspråken och hemspråken. Det vore högst inkonsekvent om vi motsatte oss rätten att använda minoritetsspråken eller hemspråken. Drygt hälften av de elever, som har rätt att läsa hemspråk, utnyttjar denna rätt.


Om jag inte missminner mig, var en av de ursprungliga motiveringarna bakom införandet av hemspråk en önskan att underlätta återvandring av politiska flyktingar och deras barn, när förhållandena ändrades i hemlandet. Nu är det dock sällan som politiska flyktingar återvandrar. Femtio procent av de uruguayare, som kom till Sverige på sjuttiotalet, lär ha återvandrat, men förmodligen var uruguayarna exceptionella. Familjer som vistats i Sverige i mer än tio år har svårt att återvandra till hemlandet, eftersom fr.a barnen har rotat sig i Sverige. Dessutom har invandrarna förändrats mentalt under sin tid i Sverige liksom att också hemlandet har förändrat sig under samma tid. Jag känner flera chilenare, som försökt etablera sig igen i Chile, och som har berättat om detta problem. Men även om hemspråksundervisningen knappast gör från eller till vad gäller återvandring, underlättar den för andra generationens invandrare att upprätthålla kontakten med släkten i hemlandet. I vilken utsträckning man har släkt kvar i föräldrarnas hemland eller inte, varierar självfallet kraftigt mellan olika invandrargrupper. Syrianer, som har utvandrat från östra Turkiet, har knappast några släktingar alls kvar i Turkiet.


Invandrare kan naturligtvis överföra sitt språk muntligt till barnen i hemmet, vilket de flesta gör. Men det är en annan sak att lära barnen att läsa och skriva på hemspråket. De flesta invandrare har inte tid, eller utbildning för detta, lika lite som de flesta svenska föräldrar lägger ner någon större möda på att lära sina egna barn att läsa och skriva på svenska före skolstarten. Det är alltså rationellt att organisera undervisningen i hemspråken i skolmiljö.


Nu menar tydligen Sverigedemokraterna att hemspråksundervisningen är en förlustaffär för den svenska staten och skattebetalarna. Det betvivlar jag.

Mångspråkighet är alltid en resurs för ett land, fr.a beträffande utlandshandeln. Den stora utvandringen av svenskar till USA fr.o.m mitten av 1800-talet ledde till förstärkta ekonomiska och kulturella förbindelser mellan de båda länderna. Få känner till att runt en fjärdedel av de svenska emigranterna återvandrade till Sverige. Dessa tog också med sig teknologi tillbaka till Sverige på de områden, där amerikansk teknologi var överlägsen den svenska. Fortfarande – hundrafemtio år senare – finns det svensk-amerikanska organisationer som vårdar förbindelserna med Sverige och svensk kultur. Den stora vinnaren på invandringen var naturligtvis USA, som successivt kunde befolka de områden som hade erövrats från indianerna.


Det finns invandrare i Sverige, som importerar varor från hemlandet, och successivt utvidgar verksamheten. Det finns invandrare, som startar exportföretag, som fr.a riktar sig till det gamla hemlandet. Fr.a kan invandrare göra nytta i stora svenska exportföretag, där språkkunskaper är viktiga på de olika lokala marknaderna. Enligt Kjell Ljungbo, som har skrivit en avhandling, som behandlar mångspråkighetens fördelar med utgångspunkt från Sveriges affärsverksamhet i Central- och Östeuropa, sker detta dock i alltför liten utsträckning. Den svenska kolonin i Uruguay uppskattas till drygt tusen personer; flertalet är f.d flyktingar som återvänt från Sverige eller har dubbelt medborgarskap. Det finns också en liknande koloni i Chile. En liten svensk-chilensk vänskapsförening, grundad av chilenska återvandrare, i Chile, kan fungera som en viktig dörröppnare för svenska företag.


Däremot finns det ingen anledning dra den slutsatsen att andra generationens invandrare först ska undervisas på sina hemspråk och därefter på svenska, vilket jag tidigare tagit upp i inlägget ”Är modersmålet alltid det starkaste språket?". Detta kan vara pedagogiskt motiverat i enstaka fall, exempelvis när ett invandrarspråk inte bara används i den egna familjen utan också dominerar närmiljön. Under alla förhållanden bör man motsätta sig att en viss elevgrupp föses ihop på etnisk grund; det är en rättighet, inte ett tvång att följa en sådan pedagogisk modell. Många andragenerationens invandrare byter nämligen huvudspråk under sin uppväxt. I min lilla undersökning  från Brännkyrka gymnasium 2009 visade det sig att 93 procent av respondenterna ansåg sig ha bytt huvudspråk, när de kom upp i gymnasiet. Det är heller inget större problem att hantera två språk parallellt, som förekommer naturligt i omgivningen. De flesta familjer, där föräldrarna har olika modersmål, förmår hantera denna situation.


Sverigedemokraterna skriver också i det invandrarpolitiska programmet:

 

”Invandrare som, trots att de genomgått eller haft möjlighet att genomgå, SFI-undervisning, anser sig behöva, eller av myndigheterna anses behöva, tolk i kontakten med svenska myndigheter skall själva stå för denna kostnad.”


Denna ståndpunkt är direkt hämtad från Dansk Folkeparti. Jag har redan kommenterat den i inlägget ”Kommentar till en motion”. Tolkning vid kontakt med sjukvården kan vara livsavgörande. I vissa sammanhang, exempelvis vid kontakt med skolan, kan det vara direkt olämpligt att föräldern använder ett eget barn eller släkting som tolk. Det är inte alls säkert att en sådan tolk är opartisk. Sverigedemokraterna tycks föreställa sig att det finns invandrare som på pin kiv eller av ren lathet inte lär sig tillräckligt med svenska. Det finns en del invandrare, som aldrig kommer att kunna lära sig bra svenska, hur mycket de än försöker. Detta beror på ålder, tidigare utbildning och eventuell enspråkighet. En enspråkig vuxen person med låg eller ingen utbildning alls, som kommer till Sverige vid hög ålder, kan ha mycket svårt för att lära sig förstå, tala och fr.a skriva svenska. Samma resonemang gäller naturligtvis svenskar som utvandrar. Undertecknad gav upp mina självstudier i polska, trots att jag behärskar fem språk mer eller mindre, eftersom jag blev så besviken över att jag inte uppfattade skillnaden mellan vissa fonem i polskan. Orsak: åldersskäl. Men som tur var, var jag inte tvungen att lära mig polska.


Vidare hävdar Sverigedemokraterna i det invandringspolitiska programmet:


Genom ett obligatoriskt medborgarskapstest skall man också visa att man tagit till sig det svenska språket och skaffat sig grundläggande kunskaper om svensk historia och svenskt samhällsliv.”


Denna uppfattning liknar Folkpartiets. Jag anser att man kan se ett språkkrav i samband med medborgarskapsansökan som en rimlig motprestation. Däremot tror jag inte språkkravet har någon egentlig betydelse för viljan att lära sig svenska hos invandrare – och fr.a inte förmågan. De flesta invandrare oberoende av nationalitet begriper från första början att de måste lära sig svenska fortast möjligt. På vad sätt skulle den invandrare, som inte har förstått denna elementära och helt självklara strategi vara behjälpt av ett språkkrav? Se vidare min argumentation i artikel ” Språktest - inget mirakelmedel


Sverigedemokraterna tog också upp de renägande samernas rättigheter i samband med kongressen 2008. Formellt riktade sig angreppet mot de renägande samernas ”etniska privilegier”. Det finns i och för sig inte längre någon text på Sverigedemokraternas webbplats, som behandlar frågan om samernas rättigheter. Hur nu detta ska tolkas. Men rent allmänt kan inskränkningar av de renskötande samernas rättigheter även få konsekvenser för det samiska språket, eftersom de renskötande samerna har den bästa kompetensen i det samiska språket (och dess olika varieteter) och således i viss mening ”bär upp” språket.


*****

Språkpolitik måste bygga på vissa enkla grundprinciper. För det första att alla språk har ett egenvärde. Därav följer att alla språk är lika mycket värda, stora såväl som små. För det andra är det bara stora språk eller majoritetsspråk, som kan tränga undan eller äta upp mindre språk eller minoritetsspråk. Nästan aldrig tvärtom. Det betyder att engelskan representerar ett hot mot alla nordiska språk och att de nordiska språken i sin tur hotar minoritetsspråken i Norden. Det senare kan bara bromsas genom att företrädare för majoritetsspråken intar en generös hållning till minoritetsspråken, och att företrädare för de senare framhärdar i att försvara sina språk. De s.k hemspråken, som talas av invandrare, brukar oftast ersättas av majoritetsspråket i immigrationslandet, redan hos andragenerationens invandrare. Normalt brukar språkbytesprocessen (om vi bortser från de etniska grupper som i hög utsträckning tillämpar endogami) vara slutförd i den tredje generationen.


Per-Åke Lindblom

 
 
Östen Dahl

Östen Dahl

13 september 2010 22:55

Per-Åke, du drar en gräns mellan minoritetsspråk och invandrarspråk när det gäller språkbytesprocessen -- för de förra är det något som ska förhindras, för de senare är det en normal företeelse som man bör acceptera eller till och med påskynda. Men åtminstone tre av våra minoritetsspråk (finska, romani och jiddisch) är jämförliga med invandrarspråk på så sätt att majoriteten av talarna tillhör familjer som varit mindre än tre generationer i Sverige. Och talarna av de två andra -- samiska och meänkieli -- hamnar i en jämförlig situation när de flyttar söderut, och där försvinner deras språk lika fort som invandrarnas. Så språkbytesprocessen är nog densamma -- om man vill göra en skillnad i värderingen av den måste den bygga på att man menar att minoritetsspråken har hemortsrätt i Sverige, men inte invandrarspråken. Kurdiska har samma värde som samiska, men inte i Sverige?

http://www.ling.su.se/staff/oesten

 
Ingen bild

Per-Åke Lindblom

16 september 2010 21:44

Östen,

eftersom du inte har något att invända mot min kritik av Sverigedemokraterna,
uppfattar jag det som att vi är ense därvidlag.

Ja, jag tycker faktiskt att man måste dra en skiljelinje mellan minoritetsspråk och invandrarspråk. Jag har också diskuterat frågan om vilka språk som är minoritetsspråk i en artikel från 2005 - se http://www.sprakforsvaret.se/sf/index.php?id=161 Observera att jag anser att man måste acceptera de nuvarande, officiella minoritetsspråken (se också Språkförsvarets skrivning i förordet till ”Utkast till språklag för Sverige”) och inte försöka vrida klockan tillbaka. Om man vill minska ett språks användningsområde, bör en sådan kamp eller strävan riktas mot språk som hotar andra språks överlevnad, d.v.s mördarspråk, som exempelvis engelskan.

Den definition på nationella minoriteter som jag använder är följande: En nation, eller en nationell minoritet, är en historiskt skapad, stabil gemenskap av människor, som delar en uppsättning viktiga kännetecken: ett gemensamt språk, ett gemensamt territorium eller praktiserar endogami (ingifte), ett gemensamt ekonomiskt liv och en gemensam kultur. De två första kännetecknen är de avgörande, medan de båda övriga inte behöver hårdras.

Redan 1984, då jag för första gången pläderade för att samiska och meänkieli var nationella minoritetsspråk, utgick jag från denna definition.

Du skriver:

”Men åtminstone tre av våra minoritetsspråk (finska, romani och jiddisch) är jämförliga med invandrarspråk på så sätt att majoriteten av talarna tillhör familjer som varit mindre än tre generationer i Sverige.”

Både jiddisch och romani har överlevt som språk tack vare att judar och romer har tillämpat endogami (se också definitionen ovan), d.v.s gift sig inom den egna gruppen. Dessa båda grupper är dock inte helt jämförbara. Romerna, som av oklara skäl utvandrade från norra Indien någon under 900- eller 1000-talet, har hela tiden och överallt befunnit sig längst ner på samhällets botten, främst på grund sin nomadiserande tillvaro (eller resandetillvaro, om man så vill). Det finns i och för sig territoriella koncentrationer av romer i Centraleuropa, främst Rumänien, Slovakien och Ungern. I ett opublicerat bokmanuskript för Mikael Parkvall intressanta resonemang om olika romska varieteter. Endogamin är fortfarande stark bland romer.

Jiddisch uppstod någon gång på 1000-talet i det nuvarande Tyskland. Men den judiska utvandringen är som bekant betydligt äldre. Det som skiljer judarna från romerna är dels att judarna haft en gemensam religion och dels att deras deltagande i det socio-ekonomiska livet har utgått från andra premisser. Judarna i Europa fick inte äga jord (med något undantag) och var de enda som fick bedriva penningutlåning. Detta innebar att många europeiska judar fr.a kom att ägna sig åt bank- och affärsverksamhet och senare åt akademiska studier. Det fanns givetvis också fattiga judar, hantverkare och arbetare, särskilt i Östeuropa, som säkert utgjorde huvudmassan av judarna i Europa. Den som vill veta mera om judarnas historia, särskilt i Sverige, rekommenderas läsa Hugo Valentins ”Judarnas historia i Sverige/Judarna i Sverige”. Personligen tror jag att endogamin bland de europeiska judarna är på upphällningen. Den som vill bevara sin judiska identitet idag kan ju dessutom emigrera till Israel. En sådan möjlighet har inte romerna.

Om sverigefinnarna skriver jag i artikeln från 2005:

” De finnar, som invandrat till Sverige sedan andra världskriget, speciellt under 1960-talet, har varken varit territoriellt koncentrerade eller tillämpat endogami. Tvärtom kommer varje vetenskaplig undersökning att visa att första generationens finska invandrare i hög grad ingått blandäktenskap, och i ännu högre grad andra generationens finska invandrare. Det betyder att finska språket försvinner för varje generation som går. Blandäktenskapen är också den viktigaste orsaken till att svenskan pressas tillbaka i Helsingfors. Att finskan ändå fick status av nationellt minoritetsspråk, trots att det bara är ett invandrarspråk, beror på de historiska banden mellan Sverige och Finland från 1300-talet till 1809 och på den finländska regeringens påtryckningar, som utgår från felaktiga analogier mellan finlandssvenskarna och de riksfinska invandrarna i Sverige. Däremot är analogin mellan finlandssvenskarna och tornedalsfinnarna korrekt.”

Du skriver:

”Så språkbytesprocessen är nog densamma - om man vill göra en skillnad i värderingen av den måste den bygga på att man menar att minoritetsspråken har hemortsrätt i Sverige, men inte invandrarspråken. Kurdiska har samma värde som samiska, men inte i Sverige?”

Alla språk har naturligtvis ett värde i sig, men har de samma värde för sig? Det är en annan sak. Då måste man värdera språkets överlevnadsmöjligheter, den nytta man har av språket i fråga etc.

Om jag hade velat att mina barn skulle tala hälsingemål, skulle jag naturligtvis ha stannat kvar i Hälsingland och skaffat barn med en kvinna från Hälsingland. Alla mina syskon och kusiner på min mors sida har stannat kvar i Hälsingland och deras barn och barnbarn talar garanterat hälsingemål. Men språkfrågan hade ingen betydelse för mig, när jag flyttade, och förmodligen heller inte för mina släktingar som stannade kvar. Om man vill föra över sitt språk till nästa generation – annars dör ju ett språk – är det i princip det dummaste man kan göra att flytta. Ta de 1,2 miljoner svenskar som utvandrade till USA. Hur många av deras ättlingar talar svenska idag? De svenska utvandrarna är på intet sätt unika; resonemanget gäller för de allra flesta invandrargrupper i USA (med undantag för de grupper där endogamin varit seglivad). Majoriteten av amerikanerna består av ättlingar till immigranter, som hade ett annat modersmål än engelska, då de anlände till USA. Det här är ingen språkbytesprocess som behöver påskyndas; den är fullt naturlig och ger sig självt.

Den som utvandrar till ett annat land, med ett annat huvudspråk än ens eget, måste anpassa sig från dag ett. Barnen kommer att använda det nya landets språk i större utsträckning än föräldrarnas och redan många av andra generationens invandrare genom för ett språkbyte. I tredje generationen brukar språkbytet var fullbordat. Det påskyndas naturligtvis om man ingår blandäktenskap.

För de flesta emigranter spelar språkfrågan ingen roll när de utvandrar; de utvandrar av ekonomiska eller politiska skäl. De som har utvandrat från länder med språkligt förtryck, exempelvis kurder från Turkiet, till Västeuropa har naturligtvis i många fall vunnit på denna emigration ur rent språklig synvinkel. I Västeuropa har de kunnat tala, läsa och skriva på kurdiska och i flera länder har de också kunnat läsa kurdiska som hemspråk. Men samtidigt har ju barnen hamnat i askan ur elden, eftersom de utsätts för ett annat språkbad, som eventuellt leder till att de eller deras barnbarn inte längre kan tala kurdiska.

Nu kommer naturligtvis kurdiskan att överleva som språk trots den kurdiska utvandringen, eftersom kurdiskan är territoriellt koncentrerad till Turkiet, Syrien, Irak, Iran och Armenien och talas av 20 – 40 miljoner människor. Det är något annat än samiska det, som bara talas av uppskattningsvis 30000 människor i Norge, Sverige, Finland och Ryssland och som befinner sig under stark press. Både det norska och svenska språket överlevde den stora emigrationen till USA.

Alla språk i Sverige har naturligtvis ”hemortsrätt” i Sverige så länge de används, men vissa språk har större hemortsrätt än andra, som exempelvis samiskan som har talats mycket länge i Sverige, säkert i flera tusen år. Hur länge samiska har talats i Sverige vet ingen, eftersom språk i historien inte har lämnat några fysiska spår efter sig, om de inte också uppträder som skriftspråk. Jag tycker faktiskt att det är lite oförskämt att jämföra samiska med kurdiska, ett språk som började talas i Sverige efter andra världskriget, förmodligen först på 1960-talet. Många samer har noterat att det samiska språket och kulturen länge fått mindre uppmärksamhet än invandrarspråken i Sverige. Orsaken är naturligtvis att samerna är en marginell grupp ur väljarsynpunkt.

Om samer och tornedalsfinnar flyttar söderut, som du skriver, försvagas självklart samiskans och meänkielis ställning i kärnområdena. Om de dessutom flyttar ihop med icke-samer och icke-tornedalsfinnar, speciellt om det är fråga om svensktalande, ökar dessutom chansen att barnen inte kommer att behärska samiska eller meänkieli (med uppskattningsvis 60-40 eller mer). Men en utomstående kan inte begära av potentiella utflyttare att de ska väga in språkfrågan som en avgörande faktor. Andra faktorer som kärlek, karriär- eller utkomstmöjligheter spelar oftast en större roll. Jag pratade en gång med en finlandssvensk professor på tunnelbanan, som fällde repliken att hon egentligen var en förrädare, eftersom hon hade flyttat från Finland som 100000 – 150000 andra finlandssvenskar. Den relativt stora utvandringen från Finland av finlandssvenskar har givetvis försvagat svenskans ställning i Finland, men vem var jag att sitta och moralisera över detta?

Per-Åke Lindblom

 
Östen Dahl

Östen Dahl

17 september 2010 00:03

Du tycker det är oförskämt att jämföra kurdiska med samiska. Men det var du som sa att alla språk är lika värda. Och är det inte oförskämt att säga till kurder som har flyttat från sitt födelseland för att de inte fick använda sitt modersmål: "om ni vill bevara ditt språk har ni gjort det dummaste ni kunde göra, nämligen att flytta"?

http://www.ling.su.se/staff/oesten

 
Ingen bild

Per-Åke Lindblom

17 september 2010 13:00

Jag anser att alla språk har samma värde i sig, vilket vi ha diskuterat en gång tidigare. Men språk har också ett värde för sig beroende på plats, tid och sammanhang. Om vi vänder på steken har samiskan – och svenskan för den delen – naturligtvis ett värde i sig också i Kurdistan, men knappast något värde för sig. Det finns förmodligen inga samiska invandrare och mycket få svenska invandrare i Kurdistan (jag känner dock en). Dessutom har en del kurder, som behärskar svenska, återvandrat både till Turkiet och norra Irak. Jag känner ett par sådana återvandrare.

Jag skrev: ”Om man vill föra över sitt språk till nästa generation – annars dör ju ett språk – är det i princip det dummaste man kan göra att flytta.” Detta är en generell utsaga, som jag modifierar i och med att jag nämner och diskuterar att vissa språkligt förtryckta etniska grupper som exempelvis kurderna kortsiktigt kan vinna på en emigration ur rent språklig synvinkel. Resonemanget gäller dock inte längre kurder från det autonoma området i norra Irak. Jag skulle inte ha några som helst problem att diskutera denna generella utsaga och kurdernas specifika problem med mina kurdiska vänner, min kurdiska f.d svärdotter och min ”halvkurdiske” sonson, som f.ö inte talar någon kurdiska.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Nätverket Språkförsvaret - Måndag 20 nov 08:00

I lördags berättade Anna-Lena Laurén i Dagens Nyheter om att förbättrade kunskaper i ett främmande språk, i hennes fall ryska, också innebär vissa olägenheter:   ”När jag flyttade till Ryssland för över tio år sedan råkade jag ofta ut för m...

Av Nätverket Språkförsvaret - Söndag 19 nov 08:00

Inför nästa vecka sprider ICA Maxi ett reklamblad med namnet Black Friday. I ett försök att vara rolig blandar man in ord på engelska i svensk text, t ex   …Just like in the states. Några last words. …denna veckan är det extra a...

Av Nätverket Språkförsvaret - Lördag 18 nov 08:00

På nätet kan man hitta visa råd; vissa råd är dock skrivna på en egendomlig svenska:"Vitvinäger(1) är känd för sina kulinariska användningsområden men det kan även användas för andra ändamål.   Du kommer bli förvånad att veta att det också kan använd...

Av Nätverket Språkförsvaret - Fredag 17 nov 16:40


  Boken har undertiteln ”Sprogpolitik i Danmark – og ude i verden”. Den behandlar språksituationen i Danmark, Island, Sverige, Tyskland, Nederländerna, Frankrike, Polen, Ungern, Litauen och Ryssland.   Boken kan beställas mot...

Av Nätverket Språkförsvaret - Torsdag 16 nov 14:52

(Texten är också publicerad i Presens, utgiven av Finlands svenska författarföreningar)   När jag tänker om språk, tänker jag: klanger. Partituret på flygen: det är ett av mina språk. Som ljuder. Men det gör också tonerna i mina drömmar. De kan f...

Presentation

Omröstning

Om du hör en person använda fel uttal på ett visst ord gång på gång, korrigerar du vederbörande eller låter du vederbörande gå igenom livet och säga fel?
 Jag korrigerar vederbörande direkt under pågående samtal
 Jag låtsas inte höra och frågar ”Sa du xxx (med rätt uttal)”?
 Jag frågar vederbörande direkt om jag får korrigera uttalet
 Jag säger att ”jag brukar säga xxx; jag har hört att det är rätt uttal”
 Efter att samtalet avslutats, drar jag vederbörande åt sidan och korrigerar uttalet
 Jag kontaktar vederbörande efteråt och berättar om det korrekta uttalet
 Jag bryr mig inte; det finns viktigare saker att syssla med
 Jag bryr mig inte; förr eller senare kommer någon att säga ifrån
 Vem är jag att korrigera andras uttal?
 Alla uttal är lika korrekta

Fråga mig

106 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6
7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18
19
20
21 22 23 24 25
26
27 28 29 30
<<< September 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Språkförsvaret med Blogkeen
Följ Språkförsvaret med Bloglovin'

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se