Den 6/12 2006 lade Dansk Folkeparti fram en motion i folketinget om förberedelse av en dansk språklag. Motionen har väckt debatt, huvudsakligen seriös, i Danmark. Dock är förmodligen diskussionen i Danmark mer polariserad än i Sverige. Inget parti i Sverige har till exempel som Radikale Venstre (motsvarar folkpartiet i Sverige) föreslagit att engelska skall fastslås som andra officiella språk. I Sverige är det bara enstaka personer, som exempelvis Marian Radetzki och Johan Staël von Holstein, som närmast provokativt föreslagit en övergång till engelska.Även om Dansk Folkepartis motion har udden riktad mot hotet från engelskan och för mellannordisk förståelse, finns det punkter i ”Forslag til principper, der kan indarbejdes i dansk sprogpolitik”, som enligt min mening är klart felaktiga och som behandlas helt annorlunda i Språkförsvarets utkast till språklag för Sverige.

”II. Andre sprogs plads i forhold til dansk Offentligt tilskud til oversættelse til fremmedsprog, der tilsigtes benyttet indenlandsk over for danske statsborgere i brochurer, radio, fjernsyn, til skiltning og på internet, bortfalder(min fetstil). Ud over dansk kan offentlig dansk tjeneste og administration ganske vist undtagelsesvis tillige betjene sig af en række andre sprog, f.eks til nødtørftig underretning af udlændinge på gennemrejse. Først og fremmest gælder undtagelsen begrænset tolkningsbistand til asylansøgere, der endnu ikke har modtaget dansk opholdstilladelse. Efter opnåelse af dansk opholdstilladelse må muligheden for gratis tolkningsbistand være ophørt, ud over hvad efterforskning iværksat af retsvæsenet eventuelt måtte nødvendiggøre (min fetstil).”

Jag tolkar den första punkten som att danska myndigheter inte längre ska finansiera samhällsinformation på invandrarspråken i Danmark. Den andra punkten säger att invandrare som har fått uppehållstillstånd inte skall få gratis tolkhjälp vid kontakt med danska myndigheter, med undantag för rättsväsendet.Båda dessa punkter utgår från den underförstådda förutsättningen att det finns invandrare, som inte vill lära sig danska av någon anledning och att den danska staten därför inte ska ”kasta pärlor för svinen”. Jag har i för sig ingen erfarenhet av danska förhållanden i detta avseende, men jag tror att skillnaderna mellan Sverige och Danmark är närmast betydelselösa i detta sammanhang. Enligt min uppfattning, som bygger på tjugo års erfarenhet av att undervisa i svenska som andra språk, inser det överväldigande flertalet invandrare att de behöver svenska språket för att lyckas i Sverige. Det finns dock en del invandrare, som aldrig kommer att kunna lära sig bra svenska, hur mycket de än försöker. Detta beror på ålder, tidigare utbildning och eventuell enspråkighet. En enspråkig vuxen person med låg eller ingen utbildning alls, som kommer till Sverige vid hög ålder, kan ha mycket svårt för att lära sig förstå, tala och fr.a skriva svenska. Har Sverige väl en gång accepterat invandring av denna kategori, så kan dessa människor inte sedan diskrimineras på grund av bristande språkkunskaper. Det ligger i samhällets intresse att inkludera dem genom en förståelig och ömsesidig kommunikation. Tolkning vid kontakt med sjukvården kan vara livsavgörande. I vissa sammanhang, exempelvis vid kontakt med skolan, kan det vara direkt olämpligt att använda ens eget barn eller släkting som tolk.

”VI. Elektroniske medier c) Medarbejderne (i Danmarks Radio och bägge tv-kanaler – min anm.) skal løbende gennemgå obligatoriske danskkurser med vægt på sproghistorie, stillejer og udtale. Afvigelse fra dansk sprog og tale og god sprogskik skal forhindres og umiddelbart påtales.”

Jag kan naturligtvis inte avgöra vad som är gott danskt språkskick, men jag misstänker att denna skrivning också kan användas för att exkludera i onödan. Länge efter andra världskriget var endast ett rikstalspråk tillåtet i svensk radio och tv och i svenska filmer, en slags östermalmssvenska, som i mina hälsingeöron lät vedervärdig. Den uteslöt naturligtvis hallåmän och –kvinnor, reportrar och skådespelare, som talade dialekt (med undantag för Edvard Persson kanske) eller rikssvenska med kraftig regional accent. Numera kan man oftast höra från vilken del av Sverige som dessa mediapersoner kommer ifrån eller om de har invandrat till Sverige. Det är en bra utveckling. Det enda kriterium som ska användas är förståelighet. Det stora flertalet svenska medborgare ska kunna förstå vad som sägs i radio och tv. Det betyder bara att användning av särpräglade dialekter eller svenska med alltför kraftig brytning är uteslutna i sändningar, som vänder sig till hela riket.

Per-Åke Lindblom

Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret.

 

Arild

28 december 2006 16:21

Jeg ved ikke, hvad DF tænker på med det andet punkt, men hvis der f.eks er tale om at udelukke egnspræget (dialektal) udtale, kan jeg ikke billige det.

Samtidig mener jeg dog, at man må kunne stille krav til korrekt sprog i medierne; altså bør egentlige sprogfejl (f.eks. grovere grammatiske fejl og stavefejl) påtales. Desuden bør anglicismer og unødvendige fremmedord, hvoraf mange kan være svært forståelige for ældre mennesker og folk uden kundskaber i fremmedsprog, modvirkes - måske med undtagelse af visse genrer såsom ungdomsprogrammer. Endelig burde medierne være sig deres ansvar over for det nordiske sprogfællesskab bevidst.

http://www.modersmaalet.dk/budstikken

 

Per-Åke Lindblom

29 december 2006 22:50

Jag håller helt med om att direkta språkfel, fr.a grammatiska, inte ska accepteras varken i tv- eller radiosändningar och att anglicismer och onödiga främmande ord ska undvikas i program, som vänder sig till allmänheten. Det finns också en gräns för vilken brytning som kan accepteras. Jag har själv upplevt föredrag och liknande, där föredragshållaren har haft en så kraftig brytning att jag till slut tappat all koncentration och bara lyssnat på brytningen. Men de hallåmän och -kvinnor med invandrarbakgrund, som figurerar i de svenska tv-kanalerna (jag lyssnar sällan på radio) talar utmärkt svenska, i vissa fall med lätt brytning, men aldrig så att det stör mig i varje fall.

Jag läste en intressant artikel, "Dovne danske ører" i Berlingske Tidende den 11/12 2006, av Gitte Gravengaard/Pia Quick (artikeln finns länkad på Språkförsvarets webbplats). De menar att det finns en utbredd föreställning i Danmark att "riktig danska" är liktydig med köpenhamnska och att acceptansen gentemot dialektalt uttal därför är låg. Jag kan inte avgöra om det stämmer. Om det stämmer, kan man säga att Norge uppvisar den största toleransen gentemot dialekter, Danmark den minsta och att Sverige numera intar en mellanposition.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Språket, ett verktyg som skiljer människan från alla andra arter, avslöjar ofta omedvetet en del av skribentens inre tankevärld, även om denne nog vid en granskning i efterhand skulle avvisa vissa slutsatser. När personer, saker eller egenskaper inom...

    Viggo Kann (till vänster) och Olle Bälter (till höger) mottog Språkförsvarets hederspris på årsmötet och höll också båda ett tacktal. Motiveringen till hederspriset löd som följer:   Olle Bälter/Viggo Kann/Chantal Mutimukwe/Hans Malmstr...

På senare tid har det åter blossat upp en debatt om engelskans expansion på svenskans bekostnad inom högskolan. Se bara på debattartiklar som Eva Forslunds/Magnus Henreksons artikel ”Varning: Forskare väljer bort svenska” i Svenska Dagbla...

”Språkfrågor intresserar och engagerar många, och ofta upplevs det som en försämring när språket förändras. Så behöver det inte vara, konstaterar David Håkansson.   – Svenskan har alltid varit utsatt för förändringar och det är ju hel...

Baden-Württembergs ministerpresident Winfried Kretschmann anser att det är överflödigt att lära sig ett andra främmande språk. Han har själv varit lärare, men ser inga fördelar: "Om mobiltelefoner kan översätta samtal till nästan alla språk i världen...