I två inlägg på Lingvistbloggen den 20/11 och den 21/11 har Östen Dahl diskuterat artikeln ”Övertro på engelskans betydelse” i Svenska Dagbladet den 20/11, som har undertecknats av Horace Engdahl, Peter Englund, Olle Josephson, Olle Käll och undertecknad. Jag hade förväntat mig att Östen Dahl skulle ha diskuterat huvudtesen i artikeln, nämligen att förslaget om engelska från årskurs ett representerar en förenklad syn på språkinlärning, en övertro på engelskans betydelse och ytterligare en onödig förstärkning av dess status i Sverige. I stället ägnar han sig åt diverse stickspår i sina inlägg. Observera att de ståndpunkter som formuleras i detta inlägg helt och hållet är mina egna. Övriga undertecknare behöver inte ta något ansvar för dem.

I.

Det första stickspåret är hans ”upptäckt” att vissa formuleringar i ett offentligt pressmeddelande från Språkförsvaret återkommer nästan ordagrant eller omskrivna i artikeln. Men på vad sätt skulle det vara märkligt att dessa formuleringar har återanvänts, eftersom två av undertecknarna är medlemmar av Språkförsvaret? Östen Dahl känner säkert till tillkomsthistorien av artikeln ”Sverige behöver en språkstatistik som bygger på fakta”. Artikeln publicerades i olika versioner i åtta dagstidningar och sex tidskrifter/nätpublikationer. Den bygger på ett opublicerat, men förstklassigt, bokmanuskript av en kollega till Östen Dahl, Mikael Parkvall, som ställde detta manuskript till förfogande. Denne gav också värdefulla synpunkter på de första artikelversionerna. Detta kände naturligtvis alla undertecknare av artikeln till. Undertecknarna av artikeln, d.v.s Jean Azar, Lars-Nila Lasko, Refik Sener, Kaarlo Voionmaa och undertecknad, bidrog senare i varierande utsträckning till artikelns slutgiltiga utformning. Vissa köpte det första utkastet rakt av, medan andra hade ändringsförslag. En version, som publicerades i två dagstidningar, utarbetades av Refik Sener, medan jag stod för övriga förkortade versioner. Men samtliga versioner innehöll formuleringar, som var inspirerade av det ursprungliga bokmanuskriptet. Mister artikeln i värde för den skull? Kan man ana någon form av konspiration, där Lingvistiska institutionen vid Stockholms universitet var inblandad? Har undertecknarna av artikeln på något sätt förts bakom ljuset och manipulerats?

II.

Det andra stora stickspåret återfinns i slutet av hans andra inlägg. Östen Dahl skriver:

”Jag noterade i mitt tidigare inlägg att artikeln innehåller en passus om att tidig engelskundervisning kan vara ett problem för invandrarbarn "som håller på att byta språk från föräldrarnas modersmål till svenska". Just det här uttryckssättet har använts av Per-Åke Lindblom på Språkförsvarets blogg: "många elever kanske redan har gjort ett språkbyte, från föräldrarnas modersmål till svenska". Otvivelaktigt äger ett sådant språkbyte ofta rum. Men det uppseendeväckande med formuleringen i SvD-artikeln ("skapar också problem för många invandrarbarn i Sverige, som håller på att byta språk") är att processen framställs som något normalt och kanske t.o.m önskvärt. 

Så med risk att upprepa mig, vill jag fråga Peter Englund, Horace Engdahl och Olle Josephson: tycker ni att invandrarbarn ska byta modersmål och hur går det i så fall ihop med den officiella skolpolitiken i Sverige som den formuleras t.ex i målen för ämnet Modersmål?”

För det första står det ingenstans i artikeln att invandrarbarn ”ska” byta modersmål. För det andra kan det nästan aldrig bli fråga om ”byte av modersmål”; det som händer är att svenskan ersätter föräldrarnas modersmål som huvudspråk eller starkaste språk. För det tredje är denna språkbytesprocess normal – den behöver inte ens ”framställas som något normalt”. All historisk erfarenhet, särskilt från typiska immigrationsländer som USA, Kanada, Argentina, Uruguay, Australien och Nya Zeeland etc., visar att redan andra generationens invandrare i stor utsträckning har övergått till mottagarlandets huvudspråk och att språkbytesprocessen vanligtvis är fullbordad i tredje generationen. Det finns t.o.m invandrare som gör ett språkbyte redan i första generationen. Min erfarenhet - efter att ha bott i snart 35 år i Rinkeby-Tensta - och med stor bekantskapskrets inom området, samt att ha undervisat både vuxna invandrare och andra generationens invandrare i såväl svenska som andra språk och svenska i nästan 25 år, är att flertalet andra generationens invandrare normalt gör ett språkbyte, från föräldrarnas modersmål till svenska som huvudspråk och det starkaste språket.

Våren 2009 gjorde jag en liten undersökning  bland 30 elever med invandrarbakgrund på Brännkyrka gymnasium. Eleverna var antingen födda i Sverige eller hade kommit hit före sju års ålder. Det visade sig att 93 procent av eleverna enligt egen uppfattning hade gjort ett språkbyte; att i 20 procent av elevernas hem användes bara svenska som kommunikationsspråk och i ytterligare 60 procent av hemmen användes både svenska och föräldrarnas modersmål som kommunikationsspråk.

Jag är helt för att andra generationens invandrare ska ha rätt att studera hemspråk, d.v.s föräldrarnas modersmål, men det är absolut inte deras skyldighet. Jag har själv utnyttjat denna rättighet för mitt yngsta barns räkning. Hon har nämligen lärt sig två språk från födseln, svenska och polska. Det var helt självklart för mig och min fru att hon skulle lära sig polska och läsa polska som hemspråk, dels för att hon faktiskt hade fått språket till skänks och dels för att kunna kommunicera med sin släkt i Polen. Hon hoppade av hemspråksundervisningen i de yngre tonåren, vilket vi var emot men inte kunde förhindra. Vår dotter talar dock flytande polska, även om hon har vissa brister i ordförrådet, särkilt vad gäller fula ord, svärord och aktuell slang. Hon har också problem med stavningen.

Språkförsvaret ser användning av språk som i första hand en rättighet för medborgarna, medan det i första hand ska ses som en skyldighet för myndigheterna. Det utkast till språklag som medlemmar av Språkförsvaret utarbetade hade just denna utgångspunkt och vi har kritiserat den nuvarande språklagen för att den enbart är en skyldighetslag.

För ett antal år sedan skrev Thomas Gür en bok om invandringspolitik, i vilken han bl.a hävdade att det måste vara den enskilde invandrarens eller den enskilda invandrarfamiljens sak att bestämma sin assimilationsstrategi. Jag är helt överens med honom i denna fråga. Skillnaden mellan påtvingad och frivillig assimilation är helt fundamental. När en invandrare anländer till Sverige, så påverkas denne från dag ett, såväl struphuvudet som bakhuvudet, d.v.s språk och mentalitet. Val av språk, både för egen del och för barnen, ingår ofelbart i denna assimilationsstrategi. Det enda sättet att motverka en frivillig assimilering består i att förhindra att andra generationens invandrare ingår blandäktenskap med individer med annan etnisk bakgrund, exempelvis svenskar eller från andra invandrargrupper. Om en andra generationens grek gifter sig med en andragenerationens grek i Sverige, inte ens då är det säkert att språket överförs till den tredje generationen. Det beror helt enkelt på vilket huvudspråk som används inom familjen. Om man, speciellt som tillhörig majoritetsgruppen, medvetet understödjer endogami inom invandrargrupper, företräder man egentligen en uppfattning som bara är en spegelbild av Sverigedemokraternas syn på invandrare. Invandrare kan aldrig bli som svenskar; det är bara ursprunget som räknas.

Beskrivningen av ämnet ”Modersmål”, som tydligen enligt Östen Dahl är någon slags trosbekännelse som man måste förhålla sig till, framhåller de givna fördelarna med undervisning på modersmålet. Men hur kan man tolka denna beskrivning som att andra generationens invandrare ”ska” eller ”måste” lära sig föräldrarnas modersmål, eller i vilken utsträckning? Valet måste vara föräldrarnas och senare barnens: de måste själva bestämma om de ska utnyttja denna rättighet eller inte. Förmodligen utnyttjar de flesta invandrarföräldrar denna rättighet, samtidigt som många av deras barn senare hoppar av hemspråksundervisningen. Jag har inte tillgång till aktuell statistik, när jag skriver detta, men jag skulle gissa att runt hälften fullföljer hemspråksundervisningen.

Om någon andra generationens invandrare skulle fråga mig vilken språkstrategi han/hon ska tillämpa, skulle jag svara så här (vilket jag säkert redan gjort vid flera konkreta tillfällen). Prioritera svenskan, eftersom det är huvudspråk i Sverige. Du kommer inte i första hand att konkurrera om utbildningsplatser eller jobb med individer, som har samma ursprung som du utan med svensktalande av skiftande ursprung. Men glöm för den skull inte dina föräldrars modersmål. Du har fått ett språk till skänks. Du avgör själv i vilken grad du ska satsa på det, eftersom graden av kontakter med föräldrarnas hemland spelar roll liksom en uppskattning av den framtida professionella nyttan av språket. Lär dig så många främmande språk du kan, engelska, tyska, franska, spanska – glöm inte kinesiskan. Det är ett språk som kommer att bli allt viktigare under din livstid. Ordet ”ska” finns inte i min vokabulär i detta sammanhang. Rubriken ”Ska invandrarbarn byta språk?” på Östen Dahls inlägg är därför inte bara missvisande utan direkt insinuant

Dessutom förekommer det en pedagogisk uppfattning, som vissa kommunpolitiker i Botkyrka och Malmö har förfäktat, nämligen att invandrarbarn först ska undervisas på sina hemspråk för att senare övergå till undervisning på svenska. Om barnen i fråga redan gjort ett språkbyte till svenska, är en sådan undervisningsmodell direkt kontraproduktiv och kommer att försena befästandet av svenskan. Modellen betyder också man särar på barnen efter etnisk tillhörighet i en och samma skola eller i förlängningen i olika skolor. Dessutom kommer de små invandrarspråken att diskrimineras, eftersom det säkerligen kommer att saknas lärarkompetens för dessa. Men jag är emot ett förbud mot denna undervisningsmodell med utgångspunkt från ett rättighetsperspektiv. Då måste man också ha rätt att göra ett felval. Jag är också helt övertygad om att det överväldigande flertalet invandrarföräldrar inte kommer att välja denna undervisningsmodell.

III.

I artikeln står det: ”En tidigareläggning av engelskan skapar också problem för många invandrarbarn i Sverige, som håller på att byta språk från föräldrarnas modersmål till svenska.”

Dessa barn brottas redan med två språk; förslaget om en tidigareläggning av engelskan innebär att det kommer ett tredje språk in i bilden. Det är också ett faktum att ju mindre svenska man talar i hemmet, desto sämre blir ens svenska överhuvudtaget. Detta är relevant för undervisning i engelska, eftersom många förklaringar kommer att ges på svenska, särskilt i början. Under min tid på Tensta gymnasium genomfördes vid varje skolstart under flera års tid Cloze-tester, som mätte läsförståelsen hos eleverna. Undertecknad sammanställde resultaten. Uppdelningen av elever i språkgrupper var mindre intressant, eftersom vissa språkgrupper kunde vara mycket små. Däremot var indelningen i 1) elever med två svenskspråkiga föräldrar; 2) elever med enbart en förälder med svenska som modersmål; 3) elever med två föräldrar med två olika invandrarspråk som modersmål; och slutligen 4) elever, vars föräldrar talade samma invandrarspråk, betydligt mer intressant. Medelvärdet för de två första grupperna brukade ligga på över 80 procent och skillnaden dem emellan var försumbar; den tredje gruppen brukade ligga på drygt 70 procent och den fjärde gruppen på drygt 60 procent. Den fjärde gruppen brukade också utmärkas av den största spännvidden mellan högsta och lägsta resultat. Det är egentligen en ganska självklar rangordning.

En annan omständighet är att ju senare i livet en invandrarelev anländer till Sverige, desto större problem kan eleven ha med engelskan. De elever, som t.ex har vuxit upp i Mellanöstern har inte alls utsatts för samma exponering av engelska som svenska barn; undervisningen i engelska är ofta undermålig eller förekommer inte alls. Vissa elever från t.ex Afghanistan har inte ens kunnat fullfölja skolgången eller gjort långa avbrott. Dessa elever har utan egen förskyllan hamnat på efterkälken. När deras klasskamrater på gymnasiet läser gymnasiekurserna i engelska, läser de i stället en grundkurs i engelska.

Invandrarelever är ingen enhetlig grupp; problemen kommer att variera från den ena polen till den andra, där problemen kommer att vara desamma som för svenska elever.

IV

Jag har valt att begränsa mig till de två viktigaste stickspåren i Östen Dahls båda inlägg och återkommer eventuellt till hans andra kritikpunkter. Det är svårt att förstå varför han inte kan diskutera huvudfrågorna.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Marcus Larsson påpekar på Twitter:   Ser allt fler tecken på att IES har problem. Får till exempel allt oftare upp ”vi har platser kvar”-reklam på FB när jag åker runt i landet.     (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Spr...

      (Dennna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret) ...

Språket, ett verktyg som skiljer människan från alla andra arter, avslöjar ofta omedvetet en del av skribentens inre tankevärld, även om denne nog vid en granskning i efterhand skulle avvisa vissa slutsatser. När personer, saker eller egenskaper inom...

    Viggo Kann (till vänster) och Olle Bälter (till höger) mottog Språkförsvarets hederspris på årsmötet och höll också båda ett tacktal. Motiveringen till hederspriset löd som följer:   Olle Bälter/Viggo Kann/Chantal Mutimukwe/Hans Malmstr...

På senare tid har det åter blossat upp en debatt om engelskans expansion på svenskans bekostnad inom högskolan. Se bara på debattartiklar som Eva Forslunds/Magnus Henreksons artikel ”Varning: Forskare väljer bort svenska” i Svenska Dagbla...