Senaste inläggen

Av Nätverket Språkförsvaret - Måndag 6 jan 08:00

Då det nya decenniet var tre dagar gammalt träffade jag två före detta studiekamrater som jag har läst svenska som andraspråk tillsammans med på Stockholms universitet. De arbetar liksom jag som lärare, så vi brukar försöka ses när vi har lov. Vanligtvis går vi ut och äter på den asiatiska restaurangen Rice på Nybrogatan på Östermalm i Stockholm, men den här gången tänkte vi förnya oss med ett matställe i Gamla stan. 


Vi styrde stegen mot restaurangen Under Kastanjen som ligger vid Brända tomten, en öppen plats i hörnet av Kindstugatan och Själagårdsgatan. En brand 1728 förstörde huset som låg här, och dåvarande ägare uppförde aldrig någon ny byggnad på tomten. Mitt på det lilla torget växer ett stort kastanjeträd, därav restaurangens namn. Berättarnätet Öst arrangerar varje sommar berättarföreställningar, ”Berättarnas torg”, på Brända tomten, och övriga årstider är det berättaraftnar i Under Kastanjens medeltida källarvalv. 


Tyvärr fanns det inga lediga bord på Under Kastanjen, så vi gick vidare på kullerstensgatorna till restaurangen Kryp In på Prästgatan, men där var det helgstängt liksom på den anrika restaurangen Den Gyldene Freden på Österlånggatan. Den Gyldene Freden, som är Stockholms äldsta bevarade stadskrog, har legat på samma plats sedan 1722. Konstnären Anders Zorn räddade Den Gyldene Freden från konkurs genom att köpa krogen och fastigheten som den ligger i och testamenterade sedan alltsammans till Svenska Akademien, den kungliga akademie som Gustav III instiftade 1786 för att den skulle ”arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”.


Vi bestämde oss för att satsa på någon restaurang på Västerlånggatan, och när vi gick förbi restaurangen Michelangelo väcktes gamla minnen till liv hos mig. Här hade jag suttit någon gång på 1980-talet vid ett rödvitrutigt bord och ätit en läcker lasagne tillsammans med en pojkvän från förr. En sådan lasagne skulle smaka gott nu också. Jag föreslog att vi skulle gå in där, och mina väninnor nappade genast på förslaget. Klockan hade hunnit bli halv två, och vi började bli hungriga. 


Vid fönstret längst in till höger om restaurangdörren fanns småbord för två. Vi sköt ihop två bord, men genast kom en ung servitris och sade åt oss på bruten engelska att vi inte kunde sitta där utan hänvisade oss till ett bord precis vid den öppna dörren. Eftersom jag tycker att man ska kunna kommunicera på svenska när man går ut och äter i Sverige svarade jag henne på svenska, men det var uppenbart att hon inte förstod ett ord av vad jag sade, så jag gav upp och övergick till engelska. 


Några nya restauranggäster kom in och sköt ihop samma småbord som vi nyss gjort. Den här gången fick de hjälp av en servitör som inte heller han kunde ett ord svenska. Vi blev lite sura över denna orättvisa behandling och bestämde oss för att byta plats, eftersom det var dragigt vid dörren.


Längst in på andra sidan om dörren fanns två lediga småbord för två, så vi frågade den icke- svensktalande servitören om han kunde flytta ihop dem åt oss. Det kunde han men välte samtidigt ett brinnande ljus på bordet som han flyttade. Min ena väninna räddade dock rådigt den rödvitrutiga duken från eldens lågor.


Den icke-svensktalande servitören gick och hämtade menyn där vi hade att välja mellan ett fåtal extremt dyra rätter. Lasagne fanns inte med bland dem. Jag frågade den icke-svensktalande servitören på engelska efter dagens och lasagne, men han såg ut som ett levande frågetecken och pekade på menyn. Ingen av rätterna där tilltalade mig. Jag frågade den icke- svensktalande servitören vad gremolata var. Det visste han inte, men han skulle gå ut i köket och fråga. Förklaringen han gav när han kom tillbaka var obegriplig. Jag bestämde mig ändå för lammkött med gremolata, vad det nu var. Rätten hette ossobuco. Min ena väninna tog samma rätt som jag medan min andra väninna valde biff. 


När vi hade beställt fick vi se den stora menyskylten utanför fönstret. Dagens meny, som är mycket billigare, var vänd mot fönstret, inte gatan, och där stod faktiskt lasagne. Jag försökte fånga den icke-svensktalande servitörens uppmärksamhet genom att ropa ”Hallå!” flera gånger. Då kom en annan servitör fram som tillrättavisade mig på engelska: ”Don’t shout in the restaurant! It’s called excuse me, not hello.” Jag blev minst sagt paff över denna tillrättavisning, och mina väninnor stirrade förbluffade på honom. Jag var dock inriktad på att få lasagne, så jag pekade på den stora menyskylten utanför fönstret och sade på engelska att jag ville ändra min beställning. Han skulle höra om det gick men återvände snart med beskedet att det var omöjligt.


Så småningom kom maten. Jag och min ena väninna fick varsin djup tallrik med ett lammben som låg i en brunaktig, tunn soppa med några små morotsbitar och lökbitar i. Min andra väninna fick en tallrik med två biffar. När hon frågade efter sallad och något till biffarna som potatis, ris eller pommes frites fick hon höra att då måste hon betala extra för det. Hon beställde pommes frites till, och det var en ren ynkedom så få pommes frites som hon fick.


Det var inte gott, och jag var tvungen att be om en sked, ”a spoon”, för att få något annat i mig än lammköttet som jag skrapade bort från det oaptitliga benet. Den stora menyskylten utanför fönstret blåste hela tiden ner på gatan med en kraftig smäll och ställdes hela tiden upp av restaurangens anställda eller förbipasserande. Det var mycket kyligt på grund av draget från den öppna dörren. Trots att jag två gånger hade bett om att dörren skulle vara stängd öppnades den igen för att locka in nya matgäster.


När vi hade ätit klart var jag på riktigt dåligt humör. Ingen lasagne, oaptitlig, svindyr mat, kallt och dragigt, icke svensktalande personal och till råga på allt en tillrättavisning hur jag skulle uttrycka mig på engelska. 


Servitören som hade tillrättavisat mig kom fram till oss och frågade om det hade smakat gott. ”No”, svarade jag argt med hög röst. Jag talade om för honom vad jag tyckte om maten som i stort sett bara bestått av kött, vad jag tyckte om att vi inte hade fått dagens trots att det inte var för sent för dagens, vad jag tyckte om hans oförskämda tillrättavisning och vad jag tyckte om att de anställda inte talade svenska trots att svenska, som har talats i Sverige sedan urminnes tider, är Sveriges officiella språk, vilket har slagits fast i språklagen från 2009. Detta viftade han bort med att ”Sweden is a very multicultural country”, alltså ”Sverige är ett mycket mångkulturellt land”, underförstått: Det är viktigare att de anställda kan engelska än svenska. Jag gjorde klart för servitören att det var sista gången jag åt på den här restaurangen, och mina båda väninnor instämde.


På kvällen när jag hade kommit hem kände jag mig rejält illamående. I sista stund hann jag fram till toaletten där jag kräktes upp maten som jag hade ätit på den icke-svenskspråkiga  restaurangen Michelangelo. Först när allt maginnehåll var tömt mådde jag bättre.


Christina Johansso


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - Söndag 5 jan 13:00

(Texten är hämtad från Språkförsvarets vänner på Facebook)


Varför visar Kunskapskanalen den franska serien Orientexpressen tur och retur i en version med amerikansk speakerröst istället för det franska originalet? Vi har ju ändå den svenska textremsan så det höjer knappast begripligheten. Är det resultat av slöhet hos inköparna, eller tror de att tittarna inte tål att höra något annat språk än engelska, ens i Kunskapskanalen? Skriv gärna till Utbildningsradion och fråga.


Ola Nilsson


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - Söndag 5 jan 08:00

Åsa Wikforss diskuterade också – se tidigare inlägg - det mänskliga språket i sitt inträdestal i samband med Svenska Akademiens högtidssammankomst den 20 december:


”Idag är det ingen som tror att djuren saknar förmågan att tänka, och forskare undersöker hur grunderna för det mänskliga språket återfinns bland människoapornas komplexa signalsystem. Samtidigt är det ovedersägligt att det mänskliga språket uppvisar egenskaper som inte återfinns hos djurens signaler: produktiviteten men också det faktum att vårt språk tillåter oss att frigöra oss från nuet. Våra ord och begrepp är inte bara tecken för det närvarande utan de tillåter oss att tänka på det som varit, planera för det som kommer och drömma om det som skulle kunna vara. Vi kan måla upp fiktiva världar, myter och berättelser, leva oss in i andras perspektiv och reflektera över vår egen icke-existens. Och vi kan använda språket inte bara för att beskriva utan också för att föreskriva: Inte bara så handlar vi utan också så bör vi handla. Människan är det kulturella djuret vars språk tillåter henne att skapa en kultur och föra den vidare från generation till generation.


Språket är även kopplat till en annan unikt mänsklig företeelse: vår kunskap. Djuren har förstås också kunskap om sin omvärld, baserad på instinkter och förnimmelser, men deras kunskap uppvisar inte några av den mänskliga kunskapens centrala drag. För det första kan vi människor få kunskap inte bara om vår omgivning utan även om företeelser avlägsna i tid och rum, vår historia, avlägsna planeter och till och med kunskap om vår egen evolutionära tillblivelse. Vi är djuret som ställde sig på sina bakben och förklarade hur detta var möjligt. För det andra tillåter det mänskliga språket en spridning och ackumulation av kunskap som inte återfinns någon annanstans bland djuren. Vi har en arbetsdelning när det gäller kunskap, där var och en av oss bidrar med just sina erfarenheter och expertis till en ständigt växande kunskapsmängd. Människan är det vetande djuret, vars förhistoria innefattar en kognitiv revolution.”


Läs vidare här!


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - Lördag 4 jan 08:00

I sitt direktörstal vid Svenska Akademien den 20 december diskuterade Tomas Riad språkets uppkomst. Frågan är om det överhuvudtaget har skett tidigare i detta sammanhang:


”Ingen annan varelse kan stoltsera med ett så effektivt och komplext kommunikationsmedel som människan. Språket har gynnat människans tankearbete och tekniska utveckling, hennes förfinade kultur och fördjupade samtal.


Varifrån kommer detta unika redskap? En vanlig föreställning är att behovet av kommunikation mellan människor driver fram språket, antingen för koordination i jaktlaget eller för knytandet av sociala band, som en variant på att plocka löss ur varandras päls. Man utgår då från en intuitivt tillgänglig idé om att språket börjar med rudimentära yttranden i stil med ”Mat där”, ”Olle berget”, kanske också ”You Jane”. Våra förfäder skulle då kommunicera med enkla men betydelsedigra meddelanden förankrade i den omedelbara situationen. Det känns liksom fullt möjligt att få fram ett budskap på detta sätt.


Men denna känsla avspeglar en kommunikation utan grammatik, där det överordnade behovet är att äntligen få börja tala. Grammatiken, antar man, utvecklas sedan runt de funktionella yttrandena för att omsider blomma ut i all sin prydno, så att språket kan tas i den mänskliga kulturens tjänst.


 Dock finns det två krux med denna föreställning. Det ena är idén om den talträngda människan – den kommer nog från vår tid. Det andra är att kommunikationen skulle vara äldre än grammatiken. Det finns mycket som talar för att det är precis tvärtom, dvs. att numerusgenuspersonkomparationtempusaspektmodus och tematiska roller har mycket djupare rottrådar än samtalet.”


Läs vidare här!


Observatör


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Jag har bott i Älvdalen i 42 år. Jag har fyllt 70 år – och lite till. Får jag leva lite till vill jag göra det i Älvdalen, världens centrum.


Det är här mitt liv, min familj, min släkt, mina nöjen, sorger och bekymmer finns. De flesta av mina vänner, många av dem jag beundrar mest bor och verkar här. Härifrån utgår mitt liv. Här finns min trygghet och min bakgrund i ett yrkesliv som jag älskade. Jag jobbade på Mora Tidnings lokalredaktion i Älvdalen i 37 år kan jag väl berätta för de som är lite yngre.


 Men framför allt: här finns de som jag är mest stolt över i denna värld: älvdalingarna. Jag har alltid känt att älvdalingarna varit välkomnande och intresserade av de nya och jag har känt en stor samhörighet med de allra flesta. Genom åren har jag upplevt älvdalingen som strävsam, arbetsam, duktig, kunnig, knepig, finurlig och hjälpsam och med stor medkänsla för andra.


Det finns så otroligt mycket positivt i Älvdalen. Jag ska försöka sammanfatta vad jag tycker är några av de viktigaste sakerna. Men jag glömmer säkert mycket. Älvdalen för mig är:


Den kamp som församlingen och hundratals älvdalingar förde för att behålla sin historia, när Riksarkivet kom för att hämta våra kyrkböcker och föra dem till Stockholm. Älvdalingarna vann och kyrkböckerna finns kvar här i vårt godkända arkiv.


Allt det som Besparingsskogen och Älvdalens jordägande socknemän ger tillbaka till bygden i form av miljoner till föreningar, kultur och skogsskötsel. Bland annat beslutade man att ge 10 miljoner kronor till Älvdalens nya skola.


Allt det ideella arbete som läggs ned i föreningar för att barn och ungdomar ska få en så bra uppväxt som möjligt, inte bara de som har rika föräldrar.  


Alla de pengar och allt det arbete som läggs ned på att behålla vandringsleder, fäbodmiljöer, historiska arv och så otroligt mycket att besöka i Älvdalen.


All det stöd som älvdalingarna gav till Stefan Nykvist i Körslaget och Larz Kristerz i Dansbandskampen. Och allt de ger tillbaka till bygden, t.ex Stefans fäbodkollo för barn varje år.


Att kunna få följa med fäbodfolket från en by till fäbodarna då man ”bufyör” med råmande kor och bräkande får en försommardag.


Att kunna sitta på ett älgpass och värmas av den sprakande elden från tjärvedsstubben en kall och klar höstmorgon.


Att sitta i jaktkojan tillsammans med de goda vännerna i jaktlaget på kvällen och lyssna på dragspel och gitarrmusik.  


Att Älvdalens Atletklubb låter alla pensionärer få träna helt gratis för att de vill att de äldre ska få ett bättre och aktivare liv.


Att få spela fiol tillsammans med Älvdalens spelmanslag vid en konsert i vår vackra kyrka, eller gå med i tåget med rankan i Åsen och i Rot där hundratals festklädda människor väntar på att få fira midsommar.


Att få vara en del i att få det urgamla och vackra språket älvdalska att överleva och att få träffa de många ungdomarna i skolan som vill lära sig språket.


Att få se hur fler och fler butiker i Älvdalen får älvdalska namn och/eller skyltar om och på älvdalska. I övriga landet tycks engelska namn dominera. Här är man stolt över sitt språk.


Att kunna få springa på en stig i skogen och veta att det inte finns en motorväg bakom nästa kulle.


Att kunna få åka skidor på välskötta skidspår på Rännkölens myrar eller runt Skidstadion eller i praktiskt taget varje by.


Att gå och handla i affären när kvinnan framför mig – som jag känner, men inte umgås med – säger:

- Oj, jag glömde mitt kort. Kan du betala för mig så swishar jag pengarna till dig? (Självklart sa jag ja.)


Att kunna sitta ute på en is och fiska.


Att veta hur Frost Anders dagboksanteckningar på älvdalska räddades från tippen och sedan blev en ovärderlig språkskatt! 


Att få se hur ungdomar med Epa-traktorer ställde upp och julpyntade dem under julskyltningen på byn och hur ungdomar och musikgrupper ställer upp för att förgylla tillvaron för de gamla i Älvdalen.


Att se hur ägarna av så kallade raggarbilar ställer upp för att skjutsa gamlingarna till Nationaldagsfirandet.


Att få lägga sig ned i snön en gråmulen vinterdag och ta sikte mot en tjädertupp i en talltopp. Och sen kunna äta detta otroligt goda kött vid en festmåltid.


Att ha möjligheten att köpa lokalt kött. Eller Älvdalsbakad kavelgris och tunnbröd samt fäbodsmör, messmör och ägg som inte har fraktats runt hela vår planet.


Det finns mycket, mycket mer, men om jag ska försöka sammanfatta min kärlek till Älvdalen så blir det nog så här:


I Älvdalen är chansen att bli sedd och respekterad betydligt större, vare sig man är nyinflyttad, nyanländ flykting, gammal, har en annan ”läggning” än den ”normala”, är ofärdig eller har andra problem.


 När jag går in på en affär i storstaden är jag bara en kund som ska göra av med så mycket pengar som möjligt. Ett ”kontokort med keps”.  När jag går in i affären i Älvdalen är jag också pappa, make, före detta journalist, spelman, han som konverterade till älvdalska och så mycket mer. Då är jag hela jag. Då är jag hel.


Älvdalen är världens centrum för mig. Det är där jag känner samhörighet, stolthet och helhet. Det är här man blir sedd. Här vill jag leva de fjuttiga år jag kan ha kvar på jorden.


Om du nu byter ut alla Älvdalen i texten ovanför mot den lilla ort du bor i så hoppas jag att du känner likadant för den bygden som jag gör för Älvdalen. För jag tror absolut att ju mindre orten är, desto viktigare är var och en som bor där.


Björn Rehnström  


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)






Av Nätverket Språkförsvaret - Torsdag 2 jan 12:20

Nyskrivet finlandssvenskt, av Sanna Tahvanainen som växte upp i ett tvåspråkigt hem men som har valt att skriva på svenska.


Uppmärksam

 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - Torsdag 2 jan 08:00

  Gatuskylt i Tiverton, Devon, i England

 

Det rapporteras också att sällskapet The Apostrophe Protection Society har lagts ner. Det beror inte bara på grundarens höga ålder, 96 år, utan också på "att ignoransen har vunnit" enligt samme grundare.


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Presentation

Omröstning

Anser du att språklagen från 2009 fungerar tillfredsställande i dagsläget, det vill säga att den ger det svenska språket ett tillräckligt skydd framförallt gentemot engelskans expansion?
 Nej, språklagen behöver absolut skärpas.
 Nej, tveksamt om språklagen ger något skydd.
 Ja, språklagen fungerar tillräckligt väl.
 Det behövs ingen språklag.
 Vet inte.
 Jag visste inte ens att det fanns en språklag.

Fråga mig

123 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Språkförsvaret med Blogkeen
Följ Språkförsvaret med Bloglovin'

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se