Senaste inläggen

Av Nätverket Språkförsvaret - Tisdag 8 aug 08:00

(Ur ”Förord till Finlandssvensk ordbok på nätet)


Den första upplagan av Finlandssvensk ordbok kom ut år 2000 följd av en kraftigt reviderad upplaga 2008. Huvudredaktör för båda upplagorna var Mikael Reuter och redaktör var Charlotta af Hällström-Reijonen. I omtexterna till den tryckta ordboken från 2008 kan du läsa mer om hur ordboken kom till och om principerna för redigeringen.


Tankar på en nätupplaga har funnits länge inom Institutet för de inhemska språken, eftersom ordboken är slut på förlaget. Tyvärr har det inte funnits resurser för arbetet, men hösten 2015 började bitarna falla på plats. Förlaget Schildts & Söderströms gav oss tillåtelse att ge ut ordboken på nätet i vår egen regi och författarna gav också sitt samtycke. Våren 2016 kunde arbetet börja. Redaktör för nätordboken har Bianca Holmberg varit. Hon har arbetat i nära samråd med IT-experterna Outi Lehtinen och Risto Widenius. Projektet har stötts av en projektgrupp bestående av språkvårdarna Eivor Sommardahl och Pia Westerberg och av avdelningsföreståndaren Nina Martola.

Det är vår förhoppning att Finlandssvensk ordbok ska kunna revideras med jämna mellanrum och vi tar därför gärna emot kommentarer från användarna. Det enklaste sättet att kontakta oss är via Respons-funktionen i den blå menyn.

****


Finlandssvensk ordbok finns på nätet alltsedan december 2016.


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)


Av Nätverket Språkförsvaret - Måndag 7 aug 13:22

(Texten är hämtad frånTerminologicentrums webbplats, varifrån boken också kan beställas)


Litet lexikon


TNC (Terminologicentrum, f.d Tekniska nomenklaturcentralen) har sedan 1941 gett ut ordlistor och handböcker tillsammans med experter inom de mest skilda områden. I den här ordlistan har vi samarbetat med en enda expert, av en annan art. Det förklarar det något disparata valet av termer som till exempel dulm, nekrocygnasti, korm och kokonum. Med Jan Stenmarks hjälp vill TNC illustrera och beskriva definitionsskrivandets svåra konst och samtidigt fira att Sveriges nationella centrum för terminologi och fackspråk fyller 75 år.


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Sprkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - Söndag 6 aug 20:28

För en tid sedan upptäckte vi att det fanns en blogg, som t.o.m använde namnet Språkförsvaret. Bloggen innehåller dock enbart kritiska inlägg mot Språkförsvaret. Samtliga inlägg har skrivits under en kort period, mars 2016, av fem skribenter. Det verkar som om det är fråga om en grupp studenter, som lyssnat på någon föreläsning, och som eventuell uppmuntrats att genomföra en seminarieuppgift i form av denna blogg.

 

Jag kommenterar en av artiklarna, den av Sofia Broman, genom att spränga in mina kommentarer i den löpande texten.

 

Organisationen Språkförsvaret kämpar för att skydda det svenska språket framförallt genom sitt förslag om att instifta en språklag.


Min kommentarDet är helt sant att Språkförsvaret lade fram ett eget förslag till språklag 2006, men skribenten verkar samtidigt vara helt omedveten om Sverige har en språklag  alltsedan 2009. Språklagen antogs av en enhällig riksdag,

 

Språkförsvaret verkar vara medvetna om att svenska språket alltid påverkats av andra språk, exempelvis tyska och latin, men enligt dem har språkets fortbestånd aldrig varit hotat på det sätt som det är idag, nämligen av engelskan!


Min kommentar: Om detta kommer som en överraskning för skribenten, borde hon åtminstone  motivera detta!

 

Detta upprör medlemmarna i Språkförsvaret som menar att en språklag måste till för att skydda det svenska språket. Under rubriken ”Säg hellre!” kan en dessutom läsa otaliga förslag på svenska motsvarigheter av vad språkförvaret anser är onödiga engelska begrepp och låneord. Denna språksyn går i skarp motsättning till föreställningen att stå vid sidan av språkutvecklingen och betrakta den.


Min  kommentar:  Ja, Språkförsvaret har en sektion ”Säg hellre!”. Även Språkrådet har en lista med förslag till lämpliga ersättningsord. Det finns också andra instanser, som föreslår lämpliga termer och begrepp på svenska, som exempelvis Terminologicentrum och Datatermgruppen liksom flera privata språksidor. "Otaliga" förslag är för mycket sagt; det borde vara betydligt flera ersättningsord.

Så som även Språkförsvaret antyder kan vi konstatera att språket ständigt är under förändring och jag skulle vilja påstå att det därför finns en dubbelmoral i organisationens avsikt att hålla engelska låneord borta.


Min kommentar: Varför skulle detta vara dubbelmoral? Menar hon att det förhållandet att svenskan liksom alla språk har tagit in låneord från andra språk på något sätt skulle motivera att alla låneord från engelskan bör accepteras? Alla låneord från tyskan, inte ens från lågtyskan, eller franskan har heller inte accepterats utan vissa har försvunnit med tiden. Vi angriper inte låneord, som sedan länge anpassats till svenskt uttal, böjningsmönster eller stavning. Redan 2005 skrev Språkförsvaret i Vanliga frågor: ”Ett språk behöver alltid nya ord för nya fenomen, företeelser och saker. Att införliva ord från andra språk är inget problem bara de inte ersätter befintliga, välfungerande uttryck. Införandet av ett främmande ord berikar, om det inte redan finns ett motsvarande uttryck på svenska, eller så blir svenskan en nyans rikare.”

 

Blickar vi tillbaka på historien finns det flera faktorer som bidragit starkt till svenska språkets utveckling. Exempelvis möjliggjorde politiska reformer under 1800-1900t att allt fler fick gå i skolan och utbilda sig. Den ökade teknologin i samhället krävde att fler människor kvalificerades till att kunna bidra, bland annat genom ökade läs- och skrivkunskaper. Dessutom blev den ideologiska idén om jämställdhet och demokrati starkare, tanken om alla människors rätt och skyldighet att kunna skriva blev allt mer en självklarhet. 1900-talets urbanisering ökade också människors geografiska och sociala rörlighet och städerna bestod av mer omväxlande kommunikationsmiljöer som i sin tur påverkat utvecklingen av svenska språket. För att inte tala om medias roll (Teleman, 2003).

Vad vill jag säga med detta? Jo, jag tänker att om det är en självklarhet för språkförsvaret att dessa historiska faktorers påverkan på språket inte går att bortse från undrar jag hur de kan ignorera samhälleliga strukturer och förändringars inflytande i dag. Utvecklingen från 1900-talet fram till nu skulle jag väldigt kortfattat sammanfatta: allt mer urbaniserat och allt mer globaliserat. Vi har möjlighet och förväntas att enkelt samtala och skriva med människor över hela världen och vi förflyttar oss snabbt och smidigt över landgränser på ett sett som en 1800-talsmänniska endast kunde drömma om. Så, kan vi verkligen ta språket ur sin kontext, stifta språklagar och konservera för att bevara och skydda mot inkräktare eller är det en självklarhet att svenska språket utvecklas och fortsätter låna ord och begrepp i den takt det behöver?

Min kommentar: Skribenten slår in öppna dörrar, även om hennes sammafattning lämnar en hel del i övrigt att önska. All språklig utveckling beror inte på externa faktorer och den är heller inte ödesbestämd. Sant är att ljudförändringar i ett språk kan försiggå närmast omärkligt för de berörda; facit blir uppenbar först i efterhand.  Det är också en absurd uppfattning att varje slags förändring av språket är av godo; man måste kunna ta ställning till språkutvecklingen från fall till fall och på ett medvetet och rationellt plan. Ett exempel på detta är redan Magnus Erikssons landslag från c:a 1350, i vilken det stadgas: "Skulu ok all breff, kunungx, laghmanz ok hæræzhøfþonga […] a suensko skriuas".På modern svenska: "Vidare skall alla brev, kungens, lagmannens eller häradshövdingarnas, […] skrivas på svenska."

 

Det är sant att 1800-talsmänniskorna inte kunde röra sig lika snabbt och smidigt som oss över landgränserna. Trots detta var det många av dem, speciellt de som rörde sig över en landgräns, om än långsamt, som förstod att det inte räckte med att tala sitt eget modermål och på sin höjd ett främmande språk.

 

Observatör

 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Igår publicerades en stor helsidesannons i DN Kultur med reklam för ”Sveriges största Jaktiabutik”, Kosta Lodge och Kosta Rentalcentral. Det är möjligt att det är ett och samma företag, som står bakom dessa aktiviteter med inriktning på jakt, fiske och friluftsliv i allmänhet.


En reklamfras störde mig speciellt mycket: ”Lodgify your moments”.


Vad betyder egentligen lodgify? Ordet finns inte i någon engelsk-svensk ordbok, inte heller klarar Google Översätt av att översätta ordet. Ordet måste vara bildat på lodge, som bl.a betyder stuga.  Min engelsk-svenska ordbok anger inte mindre åtta olika översättningsvarianter, som alla har att göra med bostadsutrymme. Om man söker på internet, så visar det sig att Lodgify också är namnet på ett dataprogram för bokningar.


Frasen ”lodgify your moments” riktar sig uppenbarligen till en (hemligt?) invigd kundkrets. Eller så vill annonsören bara verka lite märkvärdig…


Observatör

 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - Torsdag 3 aug 12:26

Svenska Dagbladets Näringsliv publicerar idag en spansk språktest på 30 frågor på sin sistasida. Dessvärre är det fråga om premiuminnehåll, så frågeformuläret ligger inte ute på webben. Men initiativet bör ändå uppmärksammas med tanke på att det bara brukar vara ett främmande språk, nämligen engelska, som uppmärksammas i Sverige.


Observatör

 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - Onsdag 2 aug 21:12

I ett tidigare inlägg i denna nätdagbok berättade vi om byggföretaget SMÅA och deras byggprojekt i Sundbyberg, West Village Rissne. Byggföretag och mäklare har en kronisk svaghet för engelskspråkiga namn på sina projekt och försäljningsobjekt. De inbillar sig gärna att engelskan är ett försäljningsargument.


SMM är ett annat byggföretag, som också går på i de engelskspråkiga ullstrumporna. Det senaste byggprojektet heter Bromma boardwalk.  Så här heter det i reklamen på deras webbplats:


”bromma boardwalk – bo på ett tak, mellan stad och kontinent


Festivalsommar i Göteborg, Malmös bästa falafelrulle eller bärs i Bryssel
– från det höga hustaket på Bromma Boardwalk är det nära till allt och
lätt att se långt, med blicken riktad ut i landet ända till kontinenten.
 

40 meter över marken. 8 minuter till city. 18 minuter från kontinenten. Här blir
det kontinentala lokalt därför att härifrån är allt nära: Sundbybergs stadsliv,
bubblande citypuls och nästa avgående flyg.”


Boardwalk betyder strandpromenad, strandväg (i synnerhet belagd med plankor). Men en strandväg kan väl inte anläggas på hustak? Eller är det meningen att man ska titta ner på en strandväg? Är det möjligen den amerikanska tv-serien Boardwalk Empire som spökar?


Observatör


Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)



Av Nätverket Språkförsvaret - Tisdag 1 aug 12:47

 

Bilden är ursprungligen upplagd av Mika Gaunitz på Språkförsvarets vänner


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 

Av Nätverket Språkförsvaret - Måndag 31 juli 08:00

Detta är enbart ett utkast, ett råmanuskript. Det ska alltså omvandlas till separata artiklar. Ge gärna synpunkter på argumentationen i detta utkast! Detta kan ske i form av en kommentar i omedelbar anslutning till denna artikel eller i ett mejl till sprakforsvaret@yahoo.se.

Alltsedan Ulum Dalska (Föreningen för älvdalskans bevarande) bildades 1984, har stödet till att älvdalskan ska erkännas som landsdels- eller minoritetsspråk stadigt vuxit. Föreningen är i dag Sveriges förmodligen största språkförening med närmare 2000 medlemmar; Facebookgruppen, där de flesta medlemmar skriver på älvdalska, har i skrivande stund 3426 medlemmar. Föreningen har sedan 2006 haft starkt stöd från Älvdalens kommun, då Älvdalens kommunfullmäktige officiellt beslöt att stödja Ulum Dalskas strävanden.  Nyligen har Älvdalens kommun beslutat att inrätta en förskola på älvdalska.  Ett växande antal lingvister, bland annat från Sverige, Norge, Danmark, Polen, Nederländerna, Tjeckien, Österrike och Israel, betraktar idag älvdalskan som ett eget språk. I maj 2016 erkändes älvdalskan som ett eget språk och tilldelades en ISO-språkkod av organisationen SIL International. Europarådets delegation har vid fem tillfällen uppmanat den svenska regeringen att genomföra en oberoende vetenskaplig undersökning om älvdalskan status utan att detta skett. Inför vårriksdagen 2017 inlämnades inte mindre än fyra motioner till förmån för älvdalskan som landsdels- eller minoritetsspråk. I samband därmed organiserade också Ulum Dalska och Språkförsvaret en namninsamling, som samlade 3310 undertecknare, varav huvuddelen från Älvdalen, och som överlämnades till Konstitutionsutskottet (KU). Konstitutionsutskottet beslöt dock i april 2017 att avslå motionerna om älvdalskans ställning; i sitt betänkande hänvisade KU till tidigare regeringsbeslut och till ett utlåtande av Institutet för språk och folkminnen. Därför finns det all anledning att granska deras argumentation.

Är alvdalskan ett språk?


Språk kan definieras på två olika sätt: ett språk är en språkvarietet som inte automatiskt förstås av talare av en annan språkvarietet eller att det är en språkvarietet som av politiska skäl upphöjts till språk. Det senare förhållandet brukar något skämtsamt betecknas som att språk är "en dialekt med armé och flotta". Detta stämmer väl överens med danska, norska och svenska, som fortfarande är sinsemellan förståeliga. Älvdalskan är däremot är inte ömsesidigt förståelig med rikssvenskan. Älvdalingarna är naturligtvis tvåspråkiga idag, men en rikssvensk förstår inte automatiskt älvdalska, inte ens i skriftlig form. I själva verket är avståndet mellan älvdalska och rikssvenska lika stort som mellan isländska och färöiska å ena sidan och rikssvenska å den andra. Detta bekräftas av en Swadeshlista, som mäter avstånd mellan olika språk. Norskt bokmål innehåller 93 gemensamma arvord (kognater) av 100 med svenskan, medan isländska innehåller 85 gemensamma arvord och älvdalska 84-86. 1


Älvdalskans ljudsystem, grammatik, syntax och ordförråd skiljer sig radikalt från rikssvenskans. Det är fråga om systemskillnader; så har älvdalskan exempelvis bevarat nasala vokaler, som har försvunnit i alla nordiska språk. Älvdalskan har behållit diftonger, utvecklat triftonger och en egenartad vokalskridning. Dessutom har älvdalskan bevarat det tonlösa och det tonande läspljudet som i engelskan (thing och that) och isländskan.


Älvdalskan har behållit det fornnordiska kasussystemet med fyra kasus liksom verbens personböjning.  Ordförrådet innehåller många ord, som inte återfinns i rikssvenskan: exempelvis belgr (ryggsäck), brinde (älg), dar (när), knupå (pyssla), kringgt (ofta), liuot- (väldigt), min (med), nest (hos, vid), ralltjärr (skottkärra), snutå (nosa), taimstyöð (punktlig), ula (skola = verb), uott (vante) och åvå (ha). Alfabetet består av 35 bokstäver för att kunna teckna alla fonem i älvdalskan.


Det är därför som ett växande antal lingvister sedan 1980-talet och SIL International 2016 har dragit slutsatsen att älvdalskan är ett eget språk. 2


I utlåtandet ”Älvdalskans språkpolitiska status” 3 av Institutet för språk och folkminnen påpekas ”att älvdalskan utgör en del av ett dialektområde som sedan länge är välkänt för sina ålderdomliga och sinsemellan mångskiftande mål, nämligen Övre Dalarna”, de s.k Ovansiljanmålen, d.v.s också målen i Våmhus, Mora och Orsa. Det är givetvis sant att dessa mål bildar ett kontinuum, men älvdalskan befinner sig faktiskt i ytterändan av detta. Detta bekräftas av Östen Dahls Swadeshlista. Det finns också viktiga skillnader mellan dessa mål. Institutet för språk och folkminnen ser det som ett problem för standardiseringen av älvdalskan att det finns tolv olika bydialekter i Älvdalen, men detta ”problem” skulle verkligen förvärras om Ovansiljanmålen skulle behandlas som en och samma språkvarietet.


Institutet för språk och folkminnen skriver:

”Tvärtom finns det många svenska dialekter, både inom och utanför Dalarna, som är så annorlunda i jämförelse med standardsvenska att de betraktas som och omtalas som egna språk av talarna själva. Som exempel kan nämnas de mycket särpräglade målen i Norrbotten. Inget av dessa mål har ännu blivit föremål för ett lika intensivt akademiskt intresse som älvdalskan. Följaktligen har de som talar sådana norrländska mål inte heller fått motsvarande hjälp utifrån med att kanalisera eventuella önskemål om erkännande som landsdels- eller minoritetsspråk.” 4

Östen Dahl har också undersökt antalet gemensamma arvord (kognater) med svenskan i olika svenska språkvarieteter utifrån översättningarna av ”Mumenes Masse”. Det visade sig då att av ett stort antal språkvarieteter inom det svenska språkområdet hade älvdalskan minst antal kognater med svenskan.5 Den enda varietet, som hade färre antal kognater än älvdalskan, var gammelsvenskan, som har talats i Gammalsvenskby i Ukraina. Detta är inte så märkligt, eftersom dessa talare avskildes från den svenska språkgemenskapen på 1780-talet. Institutet för språk och folkminnen tycks mena att det bara är fråga om ren tur, eller rena slumpen, att älvdalskan blivit föremål för ”ett intensivt akademiskt intresse” och ”fått motsvarande hjälp utifrån med att kanalisera eventuella önskemål om erkännande som landsdels- eller minoritetsspråk”. Men är inte den troligaste förklaringen till detta intresse och denna uppmärksamhet att älvdalskan är den varietet inom det svenska språkområdet som sticker ut mest? Inte ens isländskan har bibehållit nasala vokaler.  Beror det inte också på att älvdalingarna själva envetet och uthålligt har kämpat för sitt språks överlevnad, både genom att använda språket dagligdags och genom att kämpa genom språkföreningen Ulum Dalska? Ett språk kan inte överleva om inte talarna själva använder det och är stolta över det.

Gränsdragningsproblemen

Institutet för språk och folkminnen skriver vidare:

”Om en varietet ska särskiljas och få status som ett nationellt minoritetsspråk står man uppenbarligen inför en mycket komplicerad utmaning: att dra gränsen även för övriga varieteter som idag betraktas som en del av det svenska språket. Gränsdragningen kring den varietet av älvdalska som är den som ska bevaras kan bli minst lika svår, och var gränsen än dras så innebär det att andra varieteter av älvdalskan hamnar utanför, vilket riskerar att skapa splittring bland älvdalsktalande. ” 6

Institutet för språk och folkminnen menar alltså att det finns både ett internt och ett externt gränsdragningsproblem. För det första har Ulum Dalska, och de lingvister som stöder älvdalskans sak, bedrivit ett kodifieringsarbete, d.v.s utarbetande av ordböcker, språklära, grammatikor och ortografi, alltsedan 1980-talet. För det andra låter det som om denna uppgift ligger framför de berörda, trots att den sedan länge har inletts. För det tredje innebär all standardisering av en språkvarietet att standardvarieteten utgår från en eller par dialekter, som upphöjs till norm. Detta kan antingen vara ett resultat av en långvarig process eller att en politisk instans, språkinstitution eller sällskap fattar ett beslut. Rikssvenskan utgår från mälardalsdialekterna med inslag av götamålen. Institutet för språk och folkminnens argument riktar sig egentligen mot all standardisering av ett språk! Borde riksvenskans successiva utveckling fr.o.m Gustav Vasas bibel 1526, vilken inledde utjämningen av dialekterna i Sverige, göras ogjord? Först i och med inrättandet av Svenska Akademien 1786, utgivningen av språkläror och grammatikor på 1800-talet och folkskolans införande på 1840-talet växte en stabil skriftspråksnorm fram. På 1700-talet kunde man fortfarande i princip skriva som man ville. Utjämningen av dialekterna tog fart i samband med industrialiseringen och urbaniseringen, den allmänna skolpliktens utvidgande och tillkomsten av radio, tv med mera. Gränsdragningen mellan älvdalskan och de övriga Ovansiljanmålen är idag en hypotetisk fråga, eftersom företrädare för våmhus-, mora- och orsamålen ännu inte framställt några krav att bli erkända som minoritets- eller landsdelsspråk. Det är inte ens säkert att de någonsin kommer att göra det. När det gäller gränsdragningen gentemot övriga varieteter, eller folkmål, inom det svenska språkområdet är Institutet för språk och folkminnens rädsla för dominoeffekter starkt överdriven. Det överväldigande flertalet dialekter i Sverige och det övriga svenska språkområdet är övergångsdialekter, som ingår i ett dialektkontinuum; de unika språkvarieteterna talas i utkanterna av det svenska språkområdet i Sverige och Finland. Inga andra än företrädarna för dessa unika språkvarieteter kan verka för att de upphöjs till språk. Om de inte själva är beredda att göra det, vilket förmodligen förutsätter utarbetandet av språkläror, grammatikor, ordböcker, eventuellt också en särskild ortografi, så faller frågan platt till marken.


Varför är det fel att standardisera älvdalskan?


I den svenska regeringens rapport 2013 till Europarådet hävdade denna 7 att ”en standardisering, som troligtvis skulle bli följden av den förändrade statusen som nationellt minoritetsspråk, kan riskera att skada den språkliga mångfalden i Älvdalen”, som representeras av 12 bydialekter. Men som tidigare påpekats är detta ett absurt argument som riktar sig mot all slags standardisering av ett språk. Det är viktigt för ett språks överlevnad att det finns ett standardiserat skriftspråk. Det är givet att det kommer att leda till en viss utjämning av dialekterna, men i vilken utsträckning är omöjligt att förutse. Ingen skulle väl vilja se standardiseringen av det svenska skriftspråket som ogjord. Om man måste välja mellan å ena sidan standardisering av ett språk och en viss utjämning av de ingående dialekterna och å andra sidan att såväl språk som de ingående dialekterna försvinner, torde valet vara fullständigt självklart.


Institutet för språk och folkminnen menar att ”beskrivningarna av älvdalskan fokuserar vanligtvis på en arkaisk språkform som endast de allra äldsta talarna i dag behärskar som första språk”. 8 Institutet skriver vidare:
”Bland förespråkarna råder för närvarande delade meningar om vilken varietet som borde upphöjas till standard och läras ut i skolorna om älvdalskan skulle erkännas som landsdels- eller minoritetsspråk. Sedan många år tillbaka anordnas kurser för vuxna i så kallad regelbunden (eller klassisk) älvdalska. För detta ändamål har läromedel utarbetats, bland annat en mycket detaljerad normativ grammatikbok (Åkerberg 2012). År 2005 lanserade Ulum Dalskas språkråd en stavningsnorm för älvdalskan, som snart fick konkurrens av åtminstone två andra varianter. Alla förslagen har dock det gemensamt att de är konstruerade i enlighet med en äldre språkform som på väsentliga punkter inte alls överensstämmer med hur de flesta nu levande älvdalingar faktiskt talar. ”9

För det första är det Ulum Dalska och de språkvetare som har bidragit till kodifieringen som är bäst skickade att avgöra vilken varietet som lämpar sig som bas för ett älvdalskt standardspråk, eftersom de känner språkförhållandena på plats. Institutet för språk och folkminnen har överhuvudtaget inte varit inblandat i standardiseringssträvandena, eftersom institutet motsätter sig en förändring av älvdalskans status. För det andra är det inte så märkligt att kurserna utgår från den regelbundna (eller klassiska) älvdalskan. När färöingarna i mitten av 1800-talet började utveckla ett färöiskt skriftspråk, valde de en ortografi som liknade ”en obruten skriftlig tradition från det gamla fornnordiska språket”10, och som var mer konservativt än talspråket. Det är fullt möjligt att den regelbundna älvdalskan är den variant som bäst kan hålla stånd mot rikssvenskans inflytande. För det tredje anmärker Institutet på att det finns tre olika stavningsformer för älvdalskan, nämligen Råðdjärums, Åkerbergs och Steenslands. Skillnaderna mellan dessa tre stavningsformer är dock marginella; den som behärskar en av dem, har inget problem med att förstå de två andra. Institutet tycks kräva att älvdalingar ska skapa en enhetlig ortografi på bara drygt 30 år, något som tog rikssvenskan  380 år (1526 – 1906) att åstadkomma. Dessutom kan ett språk t.o.m överleva, trots att det använder sig av två skriftspråk. I Norge har bokmålet (riksmålet) och nynorskan (landsmålet)  samexisterat sedan 1885.

Institutet för språk och folkminnen skriver vidare:

”Någon motsvarande standardisering av den moderna älvdalskan har hittills inte presenterats, vilket är föga förvånande med tanke på hur mycket språkbruket varierar mellan byarna och mellan olika generationer av talare. Om kravet på att få älvdalskan erkänd som minoritets- eller landsdelsspråk på sikt syftar till att återskapa en förlorad äldre språkform så bör man fråga sig för vems skull detta borde ske. Att tillägna sig arkaiskt normerad älvdalska i tal och skrift är en synnerligen krävande uppgift som sannolikt skulle bereda svårigheter för många. Enligt vår bedömning kan det i det här sammanhanget finnas en risk för splittring.”  11

Institutet bemödar sig verkligen om att konstruera hinder mot älvdalskans standardiseringsprocess och en förändring av dess status. Varför skulle Ulum Dalska och engagerade lingvister också försöka standardisera den moderna älvdalskan? Menar institutet att den har större chanser än den klassiska att överleva?  Eftersom institutet hittills aldrig har engagerat sig i strävandena att standardisera älvdalskan för att underlätta ett erkännande som minoritets- eller landsdelsspråk, så måste man naturligtvis starkt betvivla att institutet överhuvudtaget är intresserad av att standardisera älvdalskan i någon som helst form.

Frågan för vems skull den nuvarande standardiseringen borde ske är enkelt att besvara. För det älvdalska språkets och älvdalingarnas skull! Såväl Ulum Dalska, berörda lingvister och Älvdalens kommun vet säkert varför de har engagerat sig i älvdalskans sak. Institutet påstår att det kan finnas ”risk för splittring”. Vilken splittring? Mellan byarna? Kommer det att uppstå två konkurrerande varieteter av älvdalskan? Varför ropar institutet ”vargen kommer”?

Hur stort lokalt stöd har älvdalskan?

Institutet tycks också vilja ifrågasätta älvdalskan lokala stöd:

”En av grundförutsättningarna för att ett språk ska kunna revitaliseras är att det finns en bred uppslutning och en stark mobilisering från talarna själva. Älvdalens kommun fattade 2006 ett principbeslut om att arbeta för att älvdalskan ska få officiell språkstatus enligt språkstadgan, men det råder fortfarande oklarheter om i vilken utsträckning strävan för det officiella erkännandet har stöd bland invånarna som bor i Älvdalen och som är de som blir direkt berörda av implementeringen av beslutet. Det finns ett behov av en oberoende undersökning av inställningen hos de boende i Älvdalens kommun – inte bara om deras inställning till ett erkännande, utan också vilken inställning man har till att revitalisera älvdalskan samt vilka konkreta åtgärder man anser viktigast för att kunna föra älvdalskan vidare till en ny generation. ” 12

Detta är en märklig argumentation. Ulum Dalska är Sveriges största språkförening med närmare 2000 medlemmar i en kommun med 7034 invånare, varvid de två nordligaste socknarna, Särna och Idre, inte ens tillhör det älvdalska språkområdet; Facebookgruppen har 3426 medlemmar. Älvdalens kommun har alltsedan 2006 officiellt stött kampen för ett erkännande av älvdalskan som språk. Menar institutet att det finns en ”tyst majoritet” i Älvdalen, som inte har fått komma till tals? Vore det inte bättre om institutet såge till att den oberoende vetenskapliga undersökning som Europarådet vid inte mindre än fem tillfällen uppmanat den svenska regeringen att genomföra komme till stånd?

Vilket stöd behöver älvdalskan från svenska regeringen?

Institutet skriver:

”I den debatt som synts i media har fokus legat på frågan om älvdalskans klassificering som språk respektive dialekt. Med tanke på att antalet talare av älvdalska och andra dialekter drastiskt minskar ser vi det som väsentligt att fokus i det här skedet snarare borde riktas mot de konkreta åtgärder som är nödvändiga i arbetet med att föra älvdalskan vidare till nästa generation. Även här är det av stor betydelse att de som boende i Älvdalen får ge sina synpunkter på vilken slags stöd de behöver. Liksom i allt revitaliseringsarbete är möjligheten för barn och unga att lära sig älvdalska i tidig ålder en nyckelfråga. Ett första steg bör alltså vara att ta reda på vilka åtgärder som är mest prioriterade bland älvdalsktalande som önskar föra över kunskapen till sina barn.” 13

Faktum är att Ulum Dalska i samarbete med Älvdalens kommun under årens lopp ägnat sig åt att genomföra en rad konkreta åtgärder för att understödja älvdalskans överlevnad. Det gäller alltifrån grammatikor, ordböcker, litteratur, andra publikationer (som Dalskum), sångtexter, skyltning på älvdalska, stipendier, möjlighet att läsa älvdalska som elevens val i grundskolan och en älvdalsk förskoleavdelning för de föräldrar som önskar sätta sina barn i en sådan. På Facebookgruppen ”Älvdalska som minoritets-/landsdelsspråk”14 skriver älvdalingar dagligen på älvdalska; det är alltså ett levande skriftspråk. Ulum Dalska och Älvdalens kommun känner mycket väl till vilka åtgärder som de älvdalsktalande önskar se genomförda. Dessutom är det växande stöd som älvdalskan fått från lingvister både i och utanför Sverige mycket viktigt liksom att SIL Internationals beslut att tilldela en ISO-språkkod. Faktum är att det älvdalska språket fungerar som en immateriell resurs, som sätter Älvdalen på kartan och gör Älvdalen känt långt utanför Sveriges gränder.

Institutet skriver :

”För att boende i Älvdalen ska ha en realistisk möjlighet att använda älvdalska i officiella sammanhang måste dock någon form av standardiseringsprocess ske. Ett sådant arbete kan möjligen sägas ha inletts i, men det finns fortfarande ingen enighet om en gemensam ortografi.” 15

Den älvdalska delegationen, som sammanträffat med Europarådets expertkommitté, har till exempel aldrig krävt att älvdalskan ska kunna användas i kontakt med myndigheterna. Därför krävs inga resurser för tolkning vid domstolar, andra offentliga institutioner eller olika parlamentariska församlingar. Huvudsyftet med kravet på ett erkännande av älvdalskan som minoritets- eller landsdelsspråk är att rädda språket, öka dess status, införa det i förskolan och i det lokala skolsystemet, möjliggöra studier av språket på högskolan, förstärka dess närvaro i det offentliga rummet inom kommunen samt stödja kulturell och litterär verksamhet på språket.


Europarådet har aldrig ställt kravet på ett minoritetsspråk att det ska ha ett enhetligt skriftspråk. Rätoromanskan i Schweiz har ett rätoromanskt skriftspråk, rumantsch grischun, på riks- och kantonnivå, men rätoromanskan i Graubünden delas av tradition in i fem varianter, var och en med sitt eget skriftspråk. Det finns alltså i praktiken sex rätoromanska skriftspråk. Detta är i och för sig inget eftersträvansvärt, men det är en annan femma.
De flesta älvdalingar som skriver i Facebookgruppen förhåller sig också nog tämligen fritt till de föreliggande älvdalska ortografiska systemen; huvudsaken är att skribenterna och läsarna förstår varandra.


Institutet verkar dock vara medvetet om älvdalingarnas krav främst avser olika ”främjande”-åtgärder:
”Om älvdalska skulle få status som ett nationellt minoritetsspråk så skulle det eventuellt bli del II i språkstadgan som aktualiseras. De flesta av dessa åtaganden består dock till stor del av ”främjande”-åtgärder som dock inte borde vara omöjliga att genomföra inom ramarna för den existerande lagstiftningen.” 16


Huvudfrågan är alltså att älvdalskan erkänns som ett minoritets- eller landsdelsspråk. Vilket stöd som företrädarna för älvdalskan sedan vill ha från den svenska statens sida är en förhandlingsfråga. Det bästa stöd som Institutet för språk och folkminnen kan ge älvdalskan i nuläget är att upphöra med att motarbeta dess erkännande som minoritets- och landsdelsspråk.


Slutord


För att ett litet hotat språk ska överleva krävs för det första att modersmålstalarna själva använder det och i praktiken är engagerade i dess försvar. För det andra att centralmakten har en välvillig inställning till språket i fråga och understödjer dess överlevnad i stället för att motarbeta det. Svenska regeringar, oavsett partipolitisk färg, har dessvärre haft en alltför njugg inställning till älvdalskan och inte insett att språket definitivt tillhör det svenska kulturarvet.


Det finns redan en rad liknande minoritets- eller landsdelsspråk i Europa, vilkas status har ändrats de senaste decennierna. Det gäller aranesiska (c:a 4700 talare) i Spanien, kasjubiska (c:a 108 000 talare) i Polen, korniska (c:a 500 talare) i Storbritannien och rusinska/rutenska (c:a 23 000 talare) i Serbien och Slovakien. Detta har veterligen inte lett till en formlig anstormning av ansökningar från dialekttalare, som vill ändra på sin egen språkvarietets status i de nämnda länderna. Det italienska parlamentet antog en lag 1999, som erkände tolv minoritetsspråk. Av dessa utgår frankoprovensalska, franska, friuliska, katalanska, ladinska, occitanska och sardiska – liksom italienskan – från latinet på samma sätt som standardsvenskan och älvdalskan utgår från fornnordiskan. Den svenska statsmakten borde hellre ta efter den italienska statsmaktens generösa språkpolitik än den franska statsmaktens.


Per-Åke Lindblom
31/7 2017


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

1 Östen Dahl:  ”Att sätta älvdalskan på kartan”, tabell 2.2 , Första konferensen om älvdalska 2005 – http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:431173/FULLTEXT03.pdf
2 http://www-01.sil.org/iso639-3/cr_files/PastComments/CR_Comments_2015-046.pdf
3 http://www.språkförsvaret.se/sf/fileadmin/PDF/AElvdalskans_spraakpolitiska_status.pdf - sid. 15
4 4 http://www.språkförsvaret.se/sf/fileadmin/PDF/AElvdalskans_spraakpolitiska_status.pdf – sid. 16
5 ”Att sätta älvdalskan på kartan”, tabell 2.7 , Första konferensen om älvdalska 2005 – http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:431173/FULLTEXT03.pdf
6 http://www.språkförsvaret.se/sf/fileadmin/PDF/AElvdalskans_spraakpolitiska_status.pdf – sid. 15
7 Se referat i http://www.språkförsvaret.se/sf/fileadmin/PDF/AElvdalskans_spraakpolitiska_status.pdf, sid.7
8 A.a sid. 17
9 A.a sid. 17
10 https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%A4r%C3%B6iska
11 http://www.språkförsvaret.se/sf/fileadmin/PDF/AElvdalskans_spraakpolitiska_status.pdf , sid. 17
12 http://www.språkförsvaret.se/sf/fileadmin/PDF/AElvdalskans_spraakpolitiska_status.pdf, sid. 17 - 18
13 http://www.språkförsvaret.se/sf/fileadmin/PDF/AElvdalskans_spraakpolitiska_status.pdf, sid. 19
14 https://www.facebook.com/groups/dalskum/
15 http://www.språkförsvaret.se/sf/fileadmin/PDF/AElvdalskans_spraakpolitiska_status.pdf, sid. 18
16 http://www.språkförsvaret.se/sf/fileadmin/PDF/AElvdalskans_spraakpolitiska_status.pdf, sid. 19



Presentation

Omröstning

Om du hör en person använda fel uttal på ett visst ord gång på gång, korrigerar du vederbörande eller låter du vederbörande gå igenom livet och säga fel?
 Jag korrigerar vederbörande direkt under pågående samtal
 Jag låtsas inte höra och frågar ”Sa du xxx (med rätt uttal)”?
 Jag frågar vederbörande direkt om jag får korrigera uttalet
 Jag säger att ”jag brukar säga xxx; jag har hört att det är rätt uttal”
 Efter att samtalet avslutats, drar jag vederbörande åt sidan och korrigerar uttalet
 Jag kontaktar vederbörande efteråt och berättar om det korrekta uttalet
 Jag bryr mig inte; det finns viktigare saker att syssla med
 Jag bryr mig inte; förr eller senare kommer någon att säga ifrån
 Vem är jag att korrigera andras uttal?
 Alla uttal är lika korrekta

Fråga mig

106 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Språkförsvaret med Blogkeen
Följ Språkförsvaret med Bloglovin'

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se