I dagens DN intervjuas Henrik Brandão Jönsson om sin nya bok ”Där solen aldrig går ner”, som handlar om Portugal och dess historia. Han tar också det portugisiska språkets betydelse:

”Efter världsutställningen reste han till Kap Verde, också det en tidigare portugisisk koloni, och fann till sin förvåning hur en hop festglada ungdomar ställde till med en strandfest för att fira att Indonesien dragit sig tillbaka från Östtimor. Att de båda önationerna tillhört det portugisiska imperiet, kände han till, men det var länge sedan. 

Så vad fick dem att fortfarande känna gemenskap? Språket, svarade en tjej, som bjöd in honom att delta i firandet, berättar han.”

Ett gemensamt språk får människor att känna samhörighet även om de bor i olika länder.

Något att tänka på i Sverige där många svenskars intresse och kunskaper om det svenska Finland är märkligt lågt(a).

Sverige och Finland utgjorde samma land i över 700 år och de 300 000 finlandssvenskarna och ålänningarna är faktiskt de enda språkliga systrar och bröder vi har i världen, det vill säga i ett land där svenska även är ett officiellt språk.

Per-Owe Albinsson,

språkförsvarare 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)