Söndagens svenskspråkiga sång:

Björn Afzelius - Sång till friheten

Söndagens svenskspråkiga dikt : "För tankens frihet"

I.

Trumpetarn skurar sin vita trumpet 

och mästerkocken fått göra. 

Han knäcker humrar och rör till smet, 

han späckar hjärpar att de bli möra. 

Och hovmarskalken har gjort en menu 

för dagens högtid, en alldeles ny. 

Det blåa gardet, det stiger till häst 

ty här skall firas i dag en fest, 

en fest för den fria tanken.

Och gardets gardister, de blåsa koral 

från kyrktorn i morgonstunden. 

Bankiren stänger sin banklokal 

och krämarn visar ifrån sig kunden.

I skolan slipper man läxor och bön, 

på verkstan mister man dagens lön, 

ty överståthållarn har så befallt, 

att man skall fira i dag överallt 

en fest för den fria tanken.

II.

I Riddarholmskyrkan är gala i dag, 

det vimlar av militärer 

och operasångare, damer av alla slag 

bland detektiver och dignitärer. 

Och ärkebiskopen talar ett vackert tal, 

aktörerna sjunga en vacker koral, 

och löjtnanter vita och löjtnanter blå, 

de känna med stolthet att här de begå 

en fest för den fria tanken.

Till sist åt den döde som hedersskänk 

man offrar en nygjord fana. 

Väl tecknet såg man, men tänkte: tänk 

om dess betydelse man fick ana! 

Skall månne en oförfärad, en liten hop, 

som ej förfäras av hopens rop, 

få tänka tankar tillsammans en gång 

förutan skydd av gevär och battong 

vid en fest för den fria tanken!

III.

I koret står referenten 

och ser på martyrens byst; 

han tänker så fria tankar, 

men tänker så tyst, så tyst!

När pennan tröttnat beskriva 

uniform och damtoalett, 

han svalkar sin blick vid valven, 

ty kyrkan den luktar svett.

Det pinade ögat vilar 

på svartnad okänd trofé 

av fanor i fadda färger 

han genom dvärgsnät kan se.

Men bland de dunkla dukar 

där lyser som blod så rött, 

som om de gamla såren 

ej ännu till slut de blött.

Han söker i katalogen 

på gruppen numro sju: 

”En mörkröd sidenfana!” 

Där måste vi ha den ju!

”I denna fana,” – så står det – 

”en kejserlig fänrik svept, 

av nit för sin tro och lära 

av otrons hjältar blev dräpt.”

Han tänker så fria tankar, 

men tänker så tyst, så tyst, 

här finns i dag blott en hjälte, 

en tro, en lära, en byst.

IV.

Vid Norra Smedjegatan, 

emellan dunkla hotell, 

där ligger så mörkt och ensamt 

katolikernas kapell.

I dag är ingen mässa 

och själva porten är låst, 

man har ej hållit Te Deum 

och ingen Victoria blåst.

Därinne i lilla kapellet 

är kyrkvaktarn ensam i stök, 

han dammar Marias altar 

som om han väntat besök.

Då hör han fönsterna skallra 

av skott och regementsmusik. 

Han tänkte: ”den dumma svensken, 

han är sig då alltid lik;

för tvåhundrafemtio år sen 

vi slogo ihjäl deras kung, 

och vi som haft skäl att jubla 

ej gjorde dem sorgen tung.

Han stridde mot rena läran, 

för Luthers nya ragoût. 

Nu firar man sekteristen… 

Ah ça! Mais c’est mauvais goût!”

V.

Och kammarjunkarne buda med artig gest 

att nu är supén serverad. 

Här äro alla värdar och ingen gäst 

och ingen är generad. 

En liten genever med kaviar, 

det ger humör och krafter spar, 

ty supén är verkligen präktig. 

En gudomlig lax: Saumon à la Leipzig, 

som är av ostron och hummer dräktig. 

En à la daube vraiment magnifique! 

Kastanjer, murklor och majonnäser, 

bordeaux, bourgogne och rhenskt som fräser, 

supén är ståtlig på Stockholms slott, 

pch lycklig den som en bjudning fått, 

ty han behöver ej löpa fara 

att icke räknas till de heligas skara.

Du heliga skara i vapenrock, 

var blev din ära förvärvad 

att ensamt du fick komma i flock 

och få din mage i kväll fördärvad 

av drottningens köksor och kungens kock? 

I dag ej frågas om värvad eller indelt, 

fast ej det är så alldeles helt 

att icke hela skaran är värvad.

Men tyst, nu smattrar förnicklad trumpet; 

i fjärran korkarne smälla. 

Den heliga skaran gafflarne fälla 

och torka mustaschen i damast-servet. 

De lämna i sticket en boeuf à la Lützen, 

ty silverhalsar ha lämnat isen i pytsen. 

Blås upp, trumpetare, kring hela buffeten; 

ett glas champagne för Gustav Adolf och trosfriheten! 

– – – – – – – – – – – – – – – 

– 

Och talet är lyktat och maten är slut; 

man börjar kapporna söka. 

De höga känslor de måste ut, 

man måste ut till Kung Karl för att röka!

VI.

På ”Kungen” sitter en svartklädd man 

och bladar i de radikala bladen. 

Civil är dräkten; men av hållningen skönjas kan 

att den förvärvats i militärparaden. 

Han sitter ensam vid tidningshyllan 

och hör hur det skrålas i röken och fyllan, 

om Gustav Adolf och Magdeburg och Lützen, 

så stort och ståtligt – och så nytt sen! 

En tjock kapten av vår värvade stam, 

som inträtt nyss i historisk förening, 

skroderar högljutt tillbaka och fram 

om en nykläckt kättersk mening 

i hjältekonungens heliga historia. 

Han fuktar svadan med bränd cikoria 

och eldar tron med en flaska munk: 

”Hör på, mina herrar” – och efter en klunk 

han lägger fullständiga bevis i dagen 

att Gustav Adolf – nu kom från magen

en elak hosta och minnet brast – 

den historiska pråmen i dyn satt fast, 

ty genom röken han ser – och hickar – 

två gamla bekanta men brinnande blickar 

och ett löje, ett enda, men kolossalt; 

och han såg att för döva öron han icke talt. 

Det var den civile för detta vapenkamraten, 

som icke fått med av den kungliga maten. 

Man visste att icke han blev bjuden, 

emedan han icke trott på den nye Guden. 

Han fick också ta avsked från regementet 

emedan han icke följt exercisreglementet 

då han skrev en historisk kritik, 

och råkade röra i en viss politik.

Han satt där ensam med sitt sår och sitt löje 

och störde betydligt de trognes nöje. 

Men skulle varit som fluga i kålen 

om han vid supén hade visat sin person, 

han som icke hade den rätta tron, 

men fick ett glåpord i jubelskålen. 

Och vad skulle han göra på den festiviteten, 

han som agiterat för religionsfriheten?

VII.

Katolska tron, det var den sak 

som hjälten ämnade bekämpa, 

men för att icke taga sak på bak 

han måste efter tidens sed sig lämpa.

Han samlar trettitusen man, 

personer blott av rena läran, 

av vilka minst varannan brann 

av nit för saken och för äran.

Så gick man på med hugg och skott 

och klådde katoliker utan ända. 

Katolska saken stod sig gott 

men katolikerna de blevo brända.

Så för sin tro han livet gav, 

men äran fick han dock behålla, 

och hopen vandrar till hans grav 

med hopp om att se liket trolla.

Jag vet en man som för en annan tro 

fick ge sin ära men behålla livet 

och hopen ger sig ingen ro 

förrän hans liv är sönderrivet.

Vad är för konst att smakfullt dö 

och på en katafalk få krona bära. 

Nej, då är svårare att slita spö 

och dras med livet utan ära.

 August Strindberg

Den 6 november 1882

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 

inga johansson

6 april 2020 12:51

han späckar hjärpar att de bli möra.

? järpar eller hjärpar
vad är det för djur?

Nätverket Språkförsvaret

6 april 2020 13:18

Järpe (Tetrastes bonasia) är fågel, som jagas för sitt kött.

 

inga johansson

8 april 2020 20:23

Enligt Wikipedia finns det ett antal järpar, som inte stavas med hj
kinesisk järpe, kragjärpe, sotjärpe, gråjärpe, amurjärpe, blåjärpe och
granjärpe - alla kallas även skogshöns.
Men när stavades järpe med hj ?
Kanske det svenska ordet "hjälp" borde stavas "jälp"

 

Observatör

9 april 2020 15:59

Som Strindberg stavade även Johan Ludvig Runeberg: Ingen dock kunde som jag på afstånd skönja emellan / Granarnas yfviga qvistar den skyggt sig gömmande hjerpen. JLRuneberg (1827) - se SAOB!

 

inga johansson

9 april 2020 22:36

Runeberg = hjerpen (finlandssvenska)
Strindberg= hjärpar (svenska)
hän = finska
hen= svenska

hen=engelska
Kan vi få stava det nya pronomet med ä och slippa hen, som en engelsk höna

 

Christina Johansson

11 april 2020 13:42

Jag instämmer med dig, Inga, att det är fånigt med det nya personliga pronomenet som stavas som höna på engelska. Jag är för övrigt inte förtjust i ”hen” överhuvudtaget. Jag tycker att det är bra med de personliga pronomenen ”han” och ”hon” på samma sätt som jag tycker att det är bra att skriva ”den gamle mannen” och ”den gamla kvinnan” för att med hjälp av adjektivet visa om det är en man eller en kvinna. Jag ogillar skarpt agendan med ett könlöst samhälle. Därmed inte sagt att jag ogillar jämlikhet mellan könen.

 

inga johansson

11 april 2020 18:51

Min kompisar från Finland och Kurdistan har dock lite svårt när de ska tala svenska,
och måste fundera på vilket pronomen de ska använda, eftersom de inte behöver
tänka så när de talar finska eller kurdiska.
Och i esperantovärlden vill man använda ri även om inte Zamenhof hade med
det i sin planering.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Viggo Kann (till vänster) och Olle Bälter (till höger) mottog Språkförsvarets hederspris på årsmötet och höll också båda ett tacktal. Motiveringen till hederspriset löd som följer:   Olle Bälter/Viggo Kann/Chantal Mutimukwe/Hans Malmstr...

På senare tid har det åter blossat upp en debatt om engelskans expansion på svenskans bekostnad inom högskolan. Se bara på debattartiklar som Eva Forslunds/Magnus Henreksons artikel ”Varning: Forskare väljer bort svenska” i Svenska Dagbla...

”Språkfrågor intresserar och engagerar många, och ofta upplevs det som en försämring när språket förändras. Så behöver det inte vara, konstaterar David Håkansson.   – Svenskan har alltid varit utsatt för förändringar och det är ju hel...

Baden-Württembergs ministerpresident Winfried Kretschmann anser att det är överflödigt att lära sig ett andra främmande språk. Han har själv varit lärare, men ser inga fördelar: "Om mobiltelefoner kan översätta samtal till nästan alla språk i världen...

Hej!   På Sveriges Radios webbplats  står följande:   "Upptäckten är över 2000 år gamla och ovanligt välbevarade trots det vulkanutbrottet Vesuvius som lämnade staden i aska".   Men på dessa få ord finns flera grammatikfel och ett sakfel:...