Alla inlägg den 12 mars 2020

Av Nätverket Språkförsvaret - Torsdag 12 mars 08:00

 Det är nu snart fem år, sedan min far dog, nästan på dagen nittiofem år gammal. Han var en rätt obildad herre (gick inte ut realskolan), som tyckte mycket om att läsa böcker. När jag arbetade på Svenska Dagbladet, kunde han ringa upp tidigt på morgonen. Han var inte arg, snarare ironisk: ”Lärde de dig aldrig att kommatera i skolan?” Jag suckade och sade kanske, att när man interpunkterar, så gör redigerarna ändå efter behag. De bestämmer också textens styckeindelning, och respekterar inte alltid kursiveringar, så att det ska se snyggt – men inte alltid helt logiskt – ut.


Min far för sin del satskommaterade konsekvent, också efter prepositioner. Han band samman orden med sin skrivstil; den var rätt slängig. Inte på något sätt var han en språklig förebild. Han blandade samman hans och sina, deras och sina. Men han var full av ordspråk och sentenser. Han kunde säga ”huvudskalleknoppen”, och då skrattade barnbarnen. Han kunde säga: ”Allting ordnar sig sig, och korven den har två.” Då blev jag undrande. Google hade ännu inte slagit igenom. Han var en skämtare och en språkpolis.


Poliser har gott anseende, man anser i allmänhet, att de gör sitt bästa, även om de inte sätter fast så många brottslingar som önskvärt, men inte språkpoliser, det är ett svärord, för språkregler kan alla bryta mot, utan att några sanktioner utfärdas. Jag anser, att det är en acceptabel ordning. Men även om poliser inte skulle ha i språket att göra, så undrar jag, om inte andra professioner kunde tillföra den språkliga ordningssamheten någonting positivt. Vad sägs om en språkrevisor, en språkkritiker eller varför inte en gammaldags korrekturläsare, en förlagsredaktör?


Jag grymtar, därför att språket har varit mitt näringsfång, och är det i viss mån. Jag har undervisat elever, jag har talat i radio, jag har skrivit i tidningar, jag har översatt böcker, jag har redigerat andras manus – och jag har forskat och därvid framlagt resultat i såväl skriftlig som muntlig form. Dessutom är jag läsare. Mina studier av främmande språk, inte särskilt omfattande, har lärt mig att gå till grammatiken och till ordböcker, så snart en osäkerhet uppstår. Faktiskt råder någon form av osäkerhet hela tiden. Men i modersmålet, kunde man tycka, skulle det inte göra det.


Men det gör det ju. Språkvården befordrar denna osäkerhet. Den säger, att det inte är så noga med riktning och befintlighet. (Men varför är det det på tyska?) Den anser, att man inte behöver skilja på subjekts- och objektsformer. (Men varför får man trots allt inte säga: ”Jag gav vasen till hon” eller ”Det där är domses cykel”?) Den protesterar aldrig, när ”könsneutrala” pronomina införs. (Ska människa inte längre få kallas hon? I vårt norska grannland har regeringen just beslutat att rensa ut yrkestitlar som rådman och fylkesman ur den officiella vokabulären, men jordemor – barnmorska – utgör än så länge ett problem. Alla gode män är, enligt mitt förmenande, inte några goda personer.)


Nå, allt det där är ju rena dumheter. Ett språk ska vara vackert, inte ideologiskt. Det ska förstås över generationerna. Vad händer, om vi, för enkelhetens skull, tar bort alla starka verbböjningar, dem som 1800-talets språkradikaler slogs för? (Och övergår till gå-gådde-gått; säja, säjde, säjt.) Blir sfi-eleverna gladare då? Varför får jag inte behålla genitivapostrofen i mitt namn, Anders, när det invasiva engelska språket är synnerligen noga med att utmärka en sådan sak? (Och just därför går det, enligt språkvården, bra numera att skriva: Sissy’s fotvård.) Kan man – man! – lära sig ett antal främmande språk, om man inte känner till begreppet kasus och dess användningar?


Rätt stavning, gott uttal, logisk meningsbyggnad, standardiserad formlära underlättar kommunikationen människor emellan. Det är inte konstigare med språkregler än med lagregler: de skyddar svaga och underprivilegierade. Ett vardagsspråk, som är alltför mycket uppblandat med jargong, facktermer, inlån, hämmar det demokratiska samtalet. Det är heller inget att stå efter ett språkbruk, som utvecklas snabbare än samhället i övrigt. Har den här texten blivit svår att läsa, för att jag använt det ”grammatiska kommat”?


Anders Björnsson

 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)


Presentation

Omröstning

Vad anser du om att Sverige tillåter fullt skattefinansierade skolor att använda engelska som första undervisningsspråk i upp till 50 % av tiden i grundskolan och upp till 90 % i gymnasiet? Den senare elevkategorin läser endast svenskämnet på svenska.
 Helt rätt
 Bra
 Undervisning ska kunna ges på engelska men inte i så hög utsträckning som för närvarande
 Dåligt. Det huvudsakliga undervisningsspråket i svensk skola ska vara svenska
 Om en skola använder engelska som första undervisningsspråk, ska denna inte skattefinansieras
 Vet inte

Fråga mig

127 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31
<<< Mars 2020 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Språkförsvaret med Blogkeen
Följ Språkförsvaret med Bloglovin'

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"

Blogtoplist


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se