(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Då det nya decenniet var tre dagar gammalt träffade jag två före detta studiekamrater som jag har läst svenska som andraspråk tillsammans med på Stockholms universitet. De arbetar liksom jag som lärare, så vi brukar försöka ses när vi har lov. Vanligtvis går vi ut och äter på den asiatiska restaurangen Rice på Nybrogatan på Östermalm i Stockholm, men den här gången tänkte vi förnya oss med ett matställe i Gamla stan. 

Vi styrde stegen mot restaurangen Under Kastanjen som ligger vid Brända tomten, en öppen plats i hörnet av Kindstugatan och Själagårdsgatan. En brand 1728 förstörde huset som låg här, och dåvarande ägare uppförde aldrig någon ny byggnad på tomten. Mitt på det lilla torget växer ett stort kastanjeträd, därav restaurangens namn. Berättarnätet Öst arrangerar varje sommar berättarföreställningar, ”Berättarnas torg”, på Brända tomten, och övriga årstider är det berättaraftnar i Under Kastanjens medeltida källarvalv. 

Tyvärr fanns det inga lediga bord på Under Kastanjen, så vi gick vidare på kullerstensgatorna till restaurangen Kryp In på Prästgatan, men där var det helgstängt liksom på den anrika restaurangen Den Gyldene Freden på Österlånggatan. Den Gyldene Freden, som är Stockholms äldsta bevarade stadskrog, har legat på samma plats sedan 1722. Konstnären Anders Zorn räddade Den Gyldene Freden från konkurs genom att köpa krogen och fastigheten som den ligger i och testamenterade sedan alltsammans till Svenska Akademien, den kungliga akademie som Gustav III instiftade 1786 för att den skulle ”arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”.

Vi bestämde oss för att satsa på någon restaurang på Västerlånggatan, och när vi gick förbi restaurangen Michelangelo väcktes gamla minnen till liv hos mig. Här hade jag suttit någon gång på 1980-talet vid ett rödvitrutigt bord och ätit en läcker lasagne tillsammans med en pojkvän från förr. En sådan lasagne skulle smaka gott nu också. Jag föreslog att vi skulle gå in där, och mina väninnor nappade genast på förslaget. Klockan hade hunnit bli halv två, och vi började bli hungriga. 

Vid fönstret längst in till höger om restaurangdörren fanns småbord för två. Vi sköt ihop två bord, men genast kom en ung servitris och sade åt oss på bruten engelska att vi inte kunde sitta där utan hänvisade oss till ett bord precis vid den öppna dörren. Eftersom jag tycker att man ska kunna kommunicera på svenska när man går ut och äter i Sverige svarade jag henne på svenska, men det var uppenbart att hon inte förstod ett ord av vad jag sade, så jag gav upp och övergick till engelska. 

Några nya restauranggäster kom in och sköt ihop samma småbord som vi nyss gjort. Den här gången fick de hjälp av en servitör som inte heller han kunde ett ord svenska. Vi blev lite sura över denna orättvisa behandling och bestämde oss för att byta plats, eftersom det var dragigt vid dörren.

Längst in på andra sidan om dörren fanns två lediga småbord för två, så vi frågade den icke- svensktalande servitören om han kunde flytta ihop dem åt oss. Det kunde han men välte samtidigt ett brinnande ljus på bordet som han flyttade. Min ena väninna räddade dock rådigt den rödvitrutiga duken från eldens lågor.

Den icke-svensktalande servitören gick och hämtade menyn där vi hade att välja mellan ett fåtal extremt dyra rätter. Lasagne fanns inte med bland dem. Jag frågade den icke-svensktalande servitören på engelska efter dagens och lasagne, men han såg ut som ett levande frågetecken och pekade på menyn. Ingen av rätterna där tilltalade mig. Jag frågade den icke- svensktalande servitören vad gremolata var. Det visste han inte, men han skulle gå ut i köket och fråga. Förklaringen han gav när han kom tillbaka var obegriplig. Jag bestämde mig ändå för lammkött med gremolata, vad det nu var. Rätten hette ossobuco. Min ena väninna tog samma rätt som jag medan min andra väninna valde biff. 

När vi hade beställt fick vi se den stora menyskylten utanför fönstret. Dagens meny, som är mycket billigare, var vänd mot fönstret, inte gatan, och där stod faktiskt lasagne. Jag försökte fånga den icke-svensktalande servitörens uppmärksamhet genom att ropa ”Hallå!” flera gånger. Då kom en annan servitör fram som tillrättavisade mig på engelska: ”Don’t shout in the restaurant! It’s called excuse me, not hello.” Jag blev minst sagt paff över denna tillrättavisning, och mina väninnor stirrade förbluffade på honom. Jag var dock inriktad på att få lasagne, så jag pekade på den stora menyskylten utanför fönstret och sade på engelska att jag ville ändra min beställning. Han skulle höra om det gick men återvände snart med beskedet att det var omöjligt.

Så småningom kom maten. Jag och min ena väninna fick varsin djup tallrik med ett lammben som låg i en brunaktig, tunn soppa med några små morotsbitar och lökbitar i. Min andra väninna fick en tallrik med två biffar. När hon frågade efter sallad och något till biffarna som potatis, ris eller pommes frites fick hon höra att då måste hon betala extra för det. Hon beställde pommes frites till, och det var en ren ynkedom så få pommes frites som hon fick.

Det var inte gott, och jag var tvungen att be om en sked, ”a spoon”, för att få något annat i mig än lammköttet som jag skrapade bort från det oaptitliga benet. Den stora menyskylten utanför fönstret blåste hela tiden ner på gatan med en kraftig smäll och ställdes hela tiden upp av restaurangens anställda eller förbipasserande. Det var mycket kyligt på grund av draget från den öppna dörren. Trots att jag två gånger hade bett om att dörren skulle vara stängd öppnades den igen för att locka in nya matgäster.

När vi hade ätit klart var jag på riktigt dåligt humör. Ingen lasagne, oaptitlig, svindyr mat, kallt och dragigt, icke svensktalande personal och till råga på allt en tillrättavisning hur jag skulle uttrycka mig på engelska. 

Servitören som hade tillrättavisat mig kom fram till oss och frågade om det hade smakat gott. ”No”, svarade jag argt med hög röst. Jag talade om för honom vad jag tyckte om maten som i stort sett bara bestått av kött, vad jag tyckte om att vi inte hade fått dagens trots att det inte var för sent för dagens, vad jag tyckte om hans oförskämda tillrättavisning och vad jag tyckte om att de anställda inte talade svenska trots att svenska, som har talats i Sverige sedan urminnes tider, är Sveriges officiella språk, vilket har slagits fast i språklagen från 2009. Detta viftade han bort med att ”Sweden is a very multicultural country”, alltså ”Sverige är ett mycket mångkulturellt land”, underförstått: Det är viktigare att de anställda kan engelska än svenska. Jag gjorde klart för servitören att det var sista gången jag åt på den här restaurangen, och mina båda väninnor instämde.

På kvällen när jag hade kommit hem kände jag mig rejält illamående. I sista stund hann jag fram till toaletten där jag kräktes upp maten som jag hade ätit på den icke-svenskspråkiga  restaurangen Michelangelo. Först när allt maginnehåll var tömt mådde jag bättre.

Christina Johansson 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)