Jag har bott i Älvdalen i 42 år. Jag har fyllt 70 år – och lite till. Får jag leva lite till vill jag göra det i Älvdalen, världens centrum.

Det är här mitt liv, min familj, min släkt, mina nöjen, sorger och bekymmer finns. De flesta av mina vänner, många av dem jag beundrar mest bor och verkar här. Härifrån utgår mitt liv. Här finns min trygghet och min bakgrund i ett yrkesliv som jag älskade. Jag jobbade på Mora Tidnings lokalredaktion i Älvdalen i 37 år kan jag väl berätta för de som är lite yngre.

 Men framför allt: här finns de som jag är mest stolt över i denna värld: älvdalingarna. Jag har alltid känt att älvdalingarna varit välkomnande och intresserade av de nya och jag har känt en stor samhörighet med de allra flesta. Genom åren har jag upplevt älvdalingen som strävsam, arbetsam, duktig, kunnig, knepig, finurlig och hjälpsam och med stor medkänsla för andra.

Det finns så otroligt mycket positivt i Älvdalen. Jag ska försöka sammanfatta vad jag tycker är några av de viktigaste sakerna. Men jag glömmer säkert mycket. Älvdalen för mig är:

Den kamp som församlingen och hundratals älvdalingar förde för att behålla sin historia, när Riksarkivet kom för att hämta våra kyrkböcker och föra dem till Stockholm. Älvdalingarna vann och kyrkböckerna finns kvar här i vårt godkända arkiv.

Allt det som Besparingsskogen och Älvdalens jordägande socknemän ger tillbaka till bygden i form av miljoner till föreningar, kultur och skogsskötsel. Bland annat beslutade man att ge 10 miljoner kronor till Älvdalens nya skola.

Allt det ideella arbete som läggs ned i föreningar för att barn och ungdomar ska få en så bra uppväxt som möjligt, inte bara de som har rika föräldrar.  

Alla de pengar och allt det arbete som läggs ned på att behålla vandringsleder, fäbodmiljöer, historiska arv och så otroligt mycket att besöka i Älvdalen.

All det stöd som älvdalingarna gav till Stefan Nykvist i Körslaget och Larz Kristerz i Dansbandskampen. Och allt de ger tillbaka till bygden, t.ex Stefans fäbodkollo för barn varje år.

Att kunna få följa med fäbodfolket från en by till fäbodarna då man ”bufyör” med råmande kor och bräkande får en försommardag.

Att kunna sitta på ett älgpass och värmas av den sprakande elden från tjärvedsstubben en kall och klar höstmorgon.

Att sitta i jaktkojan tillsammans med de goda vännerna i jaktlaget på kvällen och lyssna på dragspel och gitarrmusik.  

Att Älvdalens Atletklubb låter alla pensionärer få träna helt gratis för att de vill att de äldre ska få ett bättre och aktivare liv.

Att få spela fiol tillsammans med Älvdalens spelmanslag vid en konsert i vår vackra kyrka, eller gå med i tåget med rankan i Åsen och i Rot där hundratals festklädda människor väntar på att få fira midsommar.

Att få vara en del i att få det urgamla och vackra språket älvdalska att överleva och att få träffa de många ungdomarna i skolan som vill lära sig språket.

Att få se hur fler och fler butiker i Älvdalen får älvdalska namn och/eller skyltar om och på älvdalska. I övriga landet tycks engelska namn dominera. Här är man stolt över sitt språk.

Att kunna få springa på en stig i skogen och veta att det inte finns en motorväg bakom nästa kulle.

Att kunna få åka skidor på välskötta skidspår på Rännkölens myrar eller runt Skidstadion eller i praktiskt taget varje by.

Att gå och handla i affären när kvinnan framför mig – som jag känner, men inte umgås med – säger:

- Oj, jag glömde mitt kort. Kan du betala för mig så swishar jag pengarna till dig? (Självklart sa jag ja.)

Att kunna sitta ute på en is och fiska.

Att veta hur Frost Anders dagboksanteckningar på älvdalska räddades från tippen och sedan blev en ovärderlig språkskatt! 

Att få se hur ungdomar med Epa-traktorer ställde upp och julpyntade dem under julskyltningen på byn och hur ungdomar och musikgrupper ställer upp för att förgylla tillvaron för de gamla i Älvdalen.

Att se hur ägarna av så kallade raggarbilar ställer upp för att skjutsa gamlingarna till Nationaldagsfirandet.

Att få lägga sig ned i snön en gråmulen vinterdag och ta sikte mot en tjädertupp i en talltopp. Och sen kunna äta detta otroligt goda kött vid en festmåltid.

Att ha möjligheten att köpa lokalt kött. Eller Älvdalsbakad kavelgris och tunnbröd samt fäbodsmör, messmör och ägg som inte har fraktats runt hela vår planet.

Det finns mycket, mycket mer, men om jag ska försöka sammanfatta min kärlek till Älvdalen så blir det nog så här:

I Älvdalen är chansen att bli sedd och respekterad betydligt större, vare sig man är nyinflyttad, nyanländ flykting, gammal, har en annan ”läggning” än den ”normala”, är ofärdig eller har andra problem.

 När jag går in på en affär i storstaden är jag bara en kund som ska göra av med så mycket pengar som möjligt. Ett ”kontokort med keps”.  När jag går in i affären i Älvdalen är jag också pappa, make, före detta journalist, spelman, han som konverterade till älvdalska och så mycket mer. Då är jag hela jag. Då är jag hel.

Älvdalen är världens centrum för mig. Det är där jag känner samhörighet, stolthet och helhet. Det är här man blir sedd. Här vill jag leva de fjuttiga år jag kan ha kvar på jorden.

Om du nu byter ut alla Älvdalen i texten ovanför mot den lilla ort du bor i så hoppas jag att du känner likadant för den bygden som jag gör för Älvdalen. För jag tror absolut att ju mindre orten är, desto viktigare är var och en som bor där.

Björn Rehnström  

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 

Annika

3 januari 2020 15:31

I ålld minn di fast int I sjot vare se tjödörör eld älgär å int fisjär I. Ed e nå spesiellt tä känn se ema minn både fok å bjär å ä känns varmt änd ini både järta å ryggmärdjen tä få tålå dalskö. Männ ir ever duktigär i Övdaln än vänn vi em i Orssum å Mora. Ir aver ju lykkas få Övdalsmålä tä bli jätt minoritetsspråk.


Jag håller med dig fast jag inte skjuter vare sig tjädrar eller älgar eller inte fiskar jag. Det är något speciellt med att känna sig hemma med både folk och berg och det känns varmt ända in i både hjärta och ryggmärg att få tala dalska. Men ni är duktigare i Älvdalen än vad vi är i Orsa och Mora. Ni har ju lyckats få Älvdalsmålet att bli ett minoritetsspråk.

Frå je Morkull så a amna i Orssum/Från en Moraflicka som hamnat i Orsa

 

Christina Johansson

5 januari 2020 15:19

Mycket fint skrivet! Eftersom mina morföräldrar bodde i Evertsberg i Älvdalen känner jag mig också hemma där, framför allt i Evertsberg, vid Evertsbergssjöarna och i Evertsbergs hemfäbod Risberg. I Evertsberg bodde spelmannen Ekor Anders Andersson, och i Evertsberg växte sångerskan Lena Willemark upp liksom hennes syster författaren Kajsa Willemark. Det är ett vackert ställe att växa upp på.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

   Språket, ett verktyg som skiljer människan från alla andra arter, avslöjar ofta omedvetet en del av skribentens inre tankevärld, även om denne nog vid en granskning i efterhand skulle avvisa vissa slutsatser. När personer, saker eller egenskaper...

    Viggo Kann (till vänster) och Olle Bälter (till höger) mottog Språkförsvarets hederspris på årsmötet och höll också båda ett tacktal. Motiveringen till hederspriset löd som följer:   Olle Bälter/Viggo Kann/Chantal Mutimukwe/Hans Malmstr...

På senare tid har det åter blossat upp en debatt om engelskans expansion på svenskans bekostnad inom högskolan. Se bara på debattartiklar som Eva Forslunds/Magnus Henreksons artikel ”Varning: Forskare väljer bort svenska” i Svenska Dagbla...

”Språkfrågor intresserar och engagerar många, och ofta upplevs det som en försämring när språket förändras. Så behöver det inte vara, konstaterar David Håkansson.   – Svenskan har alltid varit utsatt för förändringar och det är ju hel...

Baden-Württembergs ministerpresident Winfried Kretschmann anser att det är överflödigt att lära sig ett andra främmande språk. Han har själv varit lärare, men ser inga fördelar: "Om mobiltelefoner kan översätta samtal till nästan alla språk i världen...