(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Ni-ordets eventuella återkomst förefaller vara nästan lika stötande som n-ordets fortsatta förekomst i vårt dagliga språk. Den som niar på svenska anses inte göra det av pur artighet utan för att vilja skapa ett onödigt socialt avstånd nedåt till den som tilltalas. ”Ni” ska ha varit överhetens tilltalsord mot dem som inte hade någon titel. Med ”du” tilltalade man varandra i familjära eller annars informella sammanhang. Jag undrar det.

En av mina tidiga läsupplevelser var Kejsarn av Portugallien (1914), Selma Lagerlöfs roman om Jan i Skrolycka och hans sedermera vilsekomna dotter Klara Fina Gulleborg. Hon duade ej utan tilltalade föräldrarna: ”Ni, far”, ”Ni, mor.” ”Du” var däremot monarkens tilltalsord gentemot sina undersåtar och även statsministrar: ”Du, Branting.” ”Du, Per Albin.” ”Du, Erlander.”(Deras: ”Ers Majestät”; jfr ”Ers nåd”, ”Ers högvälborenhet” och så vidare, alltså ni-former.) Inte heller godsägaren niade sina statare utan sa ”du”, eller möjligtvis ”hon” eller ”han” (eller ”Jeppsson”).

Min pianolärare Judith de Frumerie hanade mig; först när jag upphörde att vara hennes elev, blev hon ”du” med mig: ”ni” hade aldrig varit aktuellt, jag kallade henne ”fröken”. Min far duade aldrig sina föräldrar. Han sa ”far” eller ”mor”. De duade honom och hans bror förstås, men till min underklassmormor sade de alltid ”fru Bergström”, aldrig ”ni”. Till henne sade min far ”tant”; hon till honom ”Pelle”, aldrig ”du”. Själv blir jag numera nästan aldrig niad, utom av en rumänskfödd granne. Och då är det givet att jag måste nia tillbaka.

Jag tillstår gärna att jag blir glad när jag någon sällsynt gång nias. Det känns både aktningsvärt och personligt. ”Du” förknippar jag bland annat med hänvändelser till Gud, det högsta väsendet: ”Ty riket är ditt, och makten, och härligheten.” Eller: ”O, Guds Lamm, som borttager världens synder, förbarma dig över oss.” Helst med versalt D. I detta tilltal finner man naturligtvis både underkastelse och närhet. Men något jämlikt förhållande mellan dig och mig rör det sig inte om och uttrycker det ej.

Språkvården är ofta benägen att bejaka (anglosaxiska) nymodigheter, men varför har den så svårt med ålderdomligheter? ”Ni” har föralldel inte så många hundra år på nacken – kanske tillkom det rentav som ett moderniserande angrepp på en titelsjuka som var svår att hålla under kontroll i ståndscirkulationens samhälle. Idag skulle ni-ordet kunna ses som ett vapen mot mindre önskad intimisering i det offentliga livet. För betänk: om ”du” används både i riksdagens talarstol och på sängkanten, vad är därmed egentligen vunnet?

Anders Björnsson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)