Alla inlägg den 8 februari 2019

Av Nätverket Språkförsvaret - 8 februari 2019 08:00

Ett andra svar till Walter Naeslund

 

Walter Naeslund besvarade  min kritik av hans artikel ”Swedish is a terrible tool in a globalized world”  den 7 januari. Svaret övertygar absolut inte. Däremot kan konstateras att han bytte språk från engelska till svenska, att han genom läsar- och lyssnarreaktioner direkt blev påmind om att förhållandet till ens modersmål – i det här fallet svenskan – är emotionellt laddat och att han försäkrar att han ”bara” vill göra svenskan till andra språk efter engelskan i Sverige.

Vad menas med spetskompetens?

 

Jag börjar i denna ända. Walter lånar en definition från SAOL, som anger spetskompetens som ”högsta kompetens på ett visst område”. Jag skulle vilja utvidga denna definition något till att innebära att vara ”först, främst eller bäst inom ett visst område”.


Tillämpas denna definition på engelsmännen, ser man genast att engelsmännen var först med att tala engelska. Bortsett från den period från 1066, då normandisk franska var elitens språk och det administrativa huvudspråket, och som ersatte anglosaxiskan, har engelska haft fullständig hegemoni i England alltsedan början av 1400-talet. Det betyder att engelsmännen har talat engelska i runt 600 år. Engelska har talats i Nordamerika och USA alltsedan 1607 i och med kolonisationen av Virginia. Engelska har talats i allt större utsträckning i Kanada  alltsedan 1763. Engelska introducerades i Australien 1789, Sydafrika speciellt från 1806 och Nya Zeeland särskilt från 1841. Engelska blev majoritetsspråk på Irland i mitten av 1800-talet. Dessutom finns populationer av engelska modersmålstalare på andra håll i världen, men de nämnda staterna är den viktigaste basen för engelska som modersmål.


Menar verkligen Walter att svenskarna någonsin kommer att kunna konkurrera med dessa engelska modersmålstalare i fråga om färdigheter i engelska? De har ju talat engelska i hundratals år; brittisk och amerikansk engelska fungerar dessutom som internationell måttstock. Enligt Walter bör Sverige dessutom behålla svenska som andraspråk, vilken naturligtvis kommer att fungera som substrat, underliggande språk, som kommer att påverka såväl ordförråd som satskonstruktion och uttal. Även om alla svenskar i morgon skulle tvingas övergå till att tala engelska i offentliga sammanhang, skulle ändå svenskan leva kvar i uppemot 100 år tack vare våra barnbarn.


Skulle svenskarna kunna tillkämpa sig några konkurrensfördelar gentemot våra nordiska grannar, holländarna och andra germansktalande genom en övergång till engelska? Det finns åtminstone två internationella tester, som mäter kunskaper i engelska bland studenter, som inte har engelska som modersmål. Det ena är TOEFL (Test of English as Foreign Language), som accepteras i 150 länder, och det andra är EF English Profiency Index (EF EPI), som genomförs av EF Education First . I dessa tester brukar alltid deltagarna från de fem nordiska staterna, Nederländerna, Tyskland, Österrike, Belgien och Schweiz uppnå mycket goda resultat. Huvudorsak? I alla dessa länder (inklusive Finland, där de flesta provdeltagare är tvåspråkiga i finska och svenska) talas germanska språk, som är närbesläktade med engelskan.  Österike(100), Nederländerna (100), Belgien (99), Schweiz (99), Danmark (98) och Tyskland (98) hade alla högre resultat i TOEFL-testet 2017 än Singapore (97), där engelska är officiellt språk. I EF EPI-testet 2018 placerade Sverige sig som nr 1, Nederländerna nr 2, Norge nr 4, Danmark nr 5, Sydafrika nr 6, Luxemburg nr 7, Finland nr 8, Tyskland nr 9, Belgien nr 10 och Schweiz som nr 15. Det är högst osannolikt att svenskarna skulle kunna bli bättre i engelska än modersmålstalare av de andra germanska språken, annat än genom att de förra mangrant ginge över till engelska och rensade språkcentrat från all svenska, medan de senare höll fast vid sina språk.

 

När det gäller svenskan kontra alla icke germanska språk i världen, det må gälla indo-europeiska språk som romanska, slaviska, keltiska, grekiska, albanska, armeniska och indo-iranska språk, för att inte tala om semitiska språk, bantuspråk och sino-tibetanska språk och alla andra språk i världen, så har svenskan redan en automatisk konkurrensfördel, eftersom svenskan är närmare besläktad med engelskan än vad dessa är. Generellt sett kommer koreaner aldrig ha lika lätt att lära sig engelska som svenskar; så enkelt är det.


Frågan är alltså: Gentemot vilka språk ska alltså svenskarna erövra konkurrensfördelar? Det är antingen omöjligt, föga sannolikt eller så har svenskarna redan en automatisk  konkurrensfördel.


Mångspråkighetens fördelar framför tvåspråkigheten

 

I mitt förra svar refererade jag till slutsatserna från den rapport, som Europeiska kommissionen presenterade i juli 2008:

 

En betydande andel av europeiska små- och medelstora företag förlorar affärer varje år som ett direkt resultat av språkliga och interkulturella svagheter. Fastän det tycks säkert att engelskan kommer att behålla sin ledande roll som kommersiellt världsspråk, är det andra språk som gör skillnad mellan slätstrukenhet och spetsförmåga och som erbjuder en konkurrensfördel.” 


Detta var en mycket omfattande vetenskaplig undersökning, som byggde på intervjuer av europeiska små- och medelstora företag. Svenska företag utmärkte sig i denna undersökning genom bristande språklig kompetens med efterföljande negativa konsekvenser för affärerna, eftersom de i praktiken utgick från teorin att det räckte med engelska vid utlandskontakter. I stället gnäller vissa svenska företag över att de potentiella kunderna inte behärskar engelska. Både den amerikanska, särskilt Obama-administrationen, och den brittiska administrationen har klagat på medborgarnas bristande kunskaper i andra språk än engelska. I USA studeras i princip bara spanska som främmande språk och i Storbritannien har kunskaperna i främmande språk radikalt försämrats de senaste decennierna.


Det säger sig självt att den som behärskar fler språk, inklusive engelska, och sitt modersmål har en konkurrensfördel framför den som bara behärskar sitt modersmål och engelska. Det gäller på nationell nivå, företags- och individuell nivå.


Om ett svenskt företag konkurrerar med ett utländskt företag om order i Tyskland, Frankrike, Ryssland, Spanien, Brasilien, Egypten, Kina, Japan etcetera, så kommer det företag, som också kan föra förhandlingar – eller kommunicera – på tyska, franska, ryska, spanska, portugisiska, arabiska, kinesiska och japanska och så vidare att ta hem ordern under övrigt lika omständigheter. Det företag som insisterar på att föra förhandlingarna på engelska kommer att stå sig slätt. Naeslund skriver: ”Kan du prata franska är det toppen när du säljer till fransmän men svenska fungerar inte alls där.” Men vem inbillar sig att svenska fungerar i Frankrike? Franska fungerar definitivt bättre än engelska i Frankrike. När Göran Persson inför ett möte 2004 med den franske presidenten Jacques Chirac föreslog att mötet skulle ske på engelska, satte den senare stopp för detta. Mötet skedde på franska och svenska med hjälp av tolk.


Om ett exportberoende företag har att välja mellan två lika duktiga arbetssökande, varvid den ene behärskar fler språk än den andre, är det direkt förnuftsvidrigt att inte välja den mer språkkunnige.


Mångspråkighet i sig innebär alltså en konkurrensfördel. Enligt en attitydundersökning som Eurobarometern genomförde för ett antal år sedan var Sverige den enda medlemsstat i EU där majoriteten av de tillfrågade ansåg det tillräckligt att lära sig ett främmande språk (läs engelska) förutom modersmålet. Denna inskränkta syn har naturligvis redan straffat sig.


Har engelskan som språk magiska egenskaper?

 

Den frågan inställer sig med tanke på Naeslunds argumentation. Det tycks inte bekymra honom att bara fyra engelsktalande länder har högre köpkraftsviktad BNP per capita än Sverige, medan 35 länder har lägre. Det betyder ju att ett lands levnadsstandard absolut inte är en direkt funktion av vilket språk som talas där. Varför ett land har en hög genomsnittlig levnadsstandard, kan inte reduceras till en språkfråga. Kina är det land i världen som har haft den snabbaste ekonomiska utvecklingen de senaste decennierna och som har passerat USA i fråga om köpkraftsviktad BNP och som även kommer att passera USA i fråga om nominell BNP. Denna utveckling har skett på kinesiska, men beror framgångarna på det kinesiska språket? Självklart inte. Naturligtvis kan det inte uteslutas att en eller annan kines tror det. När ett lands ekonomiska, politiska och militära styrka växer, brukar det smitta av sig på föreställningar om det egna språket.


Naeslund skriver också:


”I vardagen, politiken och arbetslivet skulle jag påstå att det bästa språket är det som är mest effektivt för att kommunicera det vi vill. Om vi lämnar därhän det självklara faktum att ett språk som fler förstår är mer effektivt än ett som färre förstår så kan man också konstatera att språk utvecklas och blir mer effektiva över tid. Varför då? Jo för att de används, bearbetas och förändras.”


Naeslund tycks tro att man kan rangordna språken i fråga om funktionalitet och att vissa språk är mer utvecklade än andra. Men språk fungerar inte som friidrottare eller kapplöpningshästar som kan träna och utvecklas fysiskt för att sedan komma först i mål. Språk är immateriella storheter. Alla ord i ett språk kan lånas ut till andra språk. Inlåningen sker antingen i form av direktlån, översättningslån eller att ett ersättningsord konstrueras. Alla människor använder det ordförråd som de behöver. Pirahâ, som har c:a 800 talare i Amazonas, har 10 – 11 fonem och saknar räkneord utöver ”ett” och ”många”, men har självfallet namngett alla djur och växter i den omgivande djungeln. De har aldrig haft behov av något utvidgat talsystem. Om ett givet ordförråd i ett språk dokumenteras i form av ordböcker, betyder det inte att språkets talare automatiskt behärskar detta ordförråd, vare sig aktivt eller passivt.  Orden hoppar inte över till en enskild hjärna utan måste läras in.


Naeslund imponeras inte över argumentet att August Strindberg använde 119 288 ord, medan Shakespeare bara använde 29 006 ord. Han menar att detta berodde på att Strindberg föddes 233 år efter Shakespeares död. Mellantiden skulle alltså ha genererat Strindbergs extra ordförråd på 90 282 ord. Givetvis ökar ordförrådet i ett språk i takt med den ekonomiska och tekniska utvecklingen, i takt med nya uppfinningar, i takt med upptäckter av tidigare okända växter och djur, för att inte tala om alla himlakroppar. Samtidigt dör en del ord eller faller ur bruk. Detta är alltså inte huvudförklaringen, om inte utvecklingen under denna tid var explosionsartad. Om Naeslund hade känt till Shakespeares respektive Strindbergs litterära produktion, skulle han ha förstått att Shakespeare, som skrev enbart dramatik och lyrik, hade ett betydligt smalare register än Strindberg, som inte bara skrev dramer och lyrik utan även romaner, noveller och historia. Strindbergs bevarade samlade produktion omfattar 72 band, medan Oxfordutgåvan av Complete Works of William Shakespeare innehåller 37 dramer, 154 sonetter och diverse dikter. Men poängen här är att engelskans förment överlägsna vokabulär inte automatiskt återspeglas på individnivå. Jag är tämligen säker på att Strindberg hade ett större ordförråd än Shakespeare just på grund av sitt breda register. Om Naeslund läser ”Hemsöborna”, så borde han slås av Strindbergs rika ordförråd.


Naeslund tycks också tro att Singapore gjorde ett strikt rationell val för att uppnå konkurrensfördelar, då Singapore gjorde engelska till första officiella språk. Sanningen är den att Singapore var en brittisk kronkoloni, som vann självständighet 1964. I samband med frigörelsen utbröt kravaller mellan kineser, som utgjorde befolkningsmajoriteten, och malajerna som utgjorde ursprungsbefolkningen. Jag råkade t.o.m befinna mig där i den vevan. Den tredje stora befolkningsgruppen var tamiler.  Britterna hade i vanlig ordning utbildat en liten inhemsk administrativ elit på engelska. I det läget valde etablissemanget i Singapore att satsa på engelska som neutralt officiellt språk, speciellt som Singapore närmaste granne är Malaysia, för att desarmera konflikten med malajerna. Även om Singapore prioriterar engelskan, betyder det inte att singaporeaner lyckas bättre i de tidigare nämnda testerna än provdeltagare från germansktalande länder; i EF EPI-testet 2018 placerade sig Singapore på tredje plats efter Sverige och Nederländerna. Orsaken är förmodligen att de olika talspråken, kinesiska varieteter, malajiska och tamil med flera, interfererar med engelskan, så att det till och med utvecklats ett kreolspråk, singlish, som i princip är oförståeligt för andra engelska modersmåltalare. Regeringen i Singapore försöker därför bekämpa singlish. Med tanke på Kinas växande ekonomiska betydelse var det dock förnuftigt av den singaporeanska regeringen att organisera skolundervisning på mandarin; det kommer att betala sig.

 

Naeslund kan heller inte avstå från ”fredsargumentet”:”… men nog är chanserna större för fred på jorden om alla kan kommunicera ledigt med varandra?” Menar verkligen Naeslund att det aldrig har ägt rum några inbördeskrig, där båda sidor har talat samma språk? Historien är full av sådana inklusive av stater med samma språk som bekrigat varandra. Om vi håller oss till engelskan, så frigjorde sig de amerikanska kolonierna från Storbritannien genom krig 1783; Storbritannien och USA utkämpade ytterligare ett krig 1812; det amerikanska inbördeskriget 1861 – 1865 var en blodig affär på engelska och senast utspelades sig konflikten 1969 – 2007 i Nordirland sig också på engelska. Samtidigt står det väl klart att USA har varit inblandat i massor av militära konflikter sedan andra världskriget. Det engelska språket har varken gjort till eller ifrån i dessa konflikter. Det har varken underblåst konflikterna eller mildrat dem.


Det makroekonomiska perspektivet

 

Stora språk har alltid expanderat på mindre språks bekostnad. Denna expansion beror inte på att dessa språk har haft några överlägsna inre egenskaper utan enbart på ekonomiska, teknologiska, politiska och militära faktorer. Många tror att engelskans utbredning sedan andra världskriget enbart är ett ofrånkomligt, spontant resultat av den s.k globaliseringen. De inser inte att språk också medvetet kan befrämjas, eftersom vissa stater tjänar på det. För Storbritannien har t.ex engelska språket varit den näst viktigaste inkomstkällan efter nordsjöoljan. Den amerikanska kulturexporten är mycket omfattande. Dess värde i pengar är i praktiken en statshemlighet.


Situationen har dock ändrats på tjugohundratalet i och med att USA:s – och västblockets –ekonomiska styrka relativt sett försvagats, medan speciellt Kinas och Ostasiens ekonomiska styrka relativt sett har stärkts. Redan har Kina passerat USA i fråga om köpkraftsviktad BNP och kommer även att passera USA i fråga om nominell BNP. Amerikanska och brittiska tankesmedjor och prognosmakare har förutsagt denna utveckling i decennier och alltid fått rätt  – betydligt tidigare än de själva trott. Denna ekonomiska utveckling kommer att ha långsiktiga konsekvenser på alla områden, politiska, kulturella och språkliga. Engelskans andel av innehållet på internet minskar exempelvis sakta men säkert.


Naeslund hänvisar till anekdotiskt vetande, d.v.s att dagens tonåringar upplever att det är ”väldigt mycket engelska i deras värld”. Men är det tonåringar som styr världen via sociala medier? Man måste se längre än vad näsan räcker. Det är stater, regeringar, företag och breda politiska rörelser, som utövar det största inflytande på utvecklingen i världen.


Huvudtendensen är att vi går emot en multipolär värld. Historien är inte slut.


Per-Åke Lindblom


(Artikeln publicerad i Resumé den 6/2 2019)


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Presentation

Omröstning

Är älvdalskan ett språk eller en dialekt?
 Älvdalskan är ett språk
 Älvdalskan är en dialekt
 Vet inte

Fråga mig

142 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28
<<< Februari 2019 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"

Blogtoplist


Skapa flashcards