Jila Mossaed, ursprungligen från Iran och nyvald ledamot i Svenska Akademien, berättade i sitt inträdestal den 20 december om sitt beslut att erövra ett nytt språk:

”Hösten 1986 stod jag bland campingstugorna i Långrösta i Värmland, tryckte min diktsamling mot mitt bröst och trodde inte att mitt bagage, som bestod av litteratur och poesi, skulle uppskattas i det nya landet. Än mindre hjälpa mig försörja mig och mina barn.

Det tog mig tio år att inse att jag lämnat min vagga för alltid och startat resan mot min grav. Att jag kommer att bo och dö här i Norden. Att min poetiska världs taggar måste förvandlas till blommor och öknen klä sig i skog. Det var då jag bestämde mig för att byta språk, vittna om min historiska situation och berätta om miljoner människor som var tvungna att lämna allt och hitta skydd.

Jag skriver för framtiden, för de nyfikna, för historiska böcker, för framtida generationer och för humana politiker. Jag ville beskriva den stora geografiska omplaceringen som ägde rum utan att vi planerade det. Utan att vi ville det!

Detta är bakgrunden till återfödelsen av min vilja. En stark längtan som bevingade mig likt en jätte-Fenix och hjälpte mig flyga fritt och högt med hjälp av det nya språket. Viljan att berätta sanningen om den här resan blev min största drivkraft.

Min strupe och mina ord tillhör inte bara mig längre. Jag närmade mig inte bara språket, utan även en främmande natur. Skogen, som bara fanns i min barndoms sagor, stod plötsligt utanför mitt fönster.

Jag undrade hur jag skulle hinna lära mig om träden, växterna, blommorna, fåglarna. Så småningom bekantade jag mig med skogen, lärde skogen att se mig och smaka på öknens salt i mina handflator. Skogen hade inte något minne av min existens. Det var en vacker, lång och ibland smärtsam resa som pågick parallellt med min språkliga resa i mitt lugna men intensivt skrivande liv. Jag skrev:

         Jag gråter vid ett träd
         som jag inte ens kan namnet på"

Läs vidare här!

(Denna nätdafgbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)