Den utländska tandläkaren var trevlig och arbetet flöt på. En bit in i behandlingen hade hon dock svårt att finna orden i en mening, varpå hon tänkte gå över till engelska. Inget "ursäkta", utan hon skiftade helt sonika språk mitt i meningen.

Jag fann mig snabbt och sa vänligt men bestämt: "Du får gärna fortsätta att tala svenska".

Den svenska tandsköterskan grep in och fyllde i de ord som saknades.

Tandläkarbesöket flöt sedan på på svenska, även om tandläkaren, liksom många andra numer, ofta sade "yes" istället för "ja" under samtalets gång. Jag använde konsekvent "ja" hela tiden.

Mot slutet av besöket bestämde jag mig för att ta reda på lite mer om kvinnan samt att så ett frö till eftertanke hos henne, utan att vara mästrande.

Jag frågade henne om hon var ny på kliniken (vilket det var uppenbart att hon var). Hon svarade att det var hon och att hon kom från Brasilien och att hon tidigare hade arbetat tre år på Folktandvården i Dalarna. 

Jag avslutade då med att säga: "Du talar god svenska - fortsätt träna!"

"Tack", sa kvinnan och såg riktigt glad ut.

Jag avslutade med att önska "God jul och gott nytt år" och fick ett glatt "Tack detsamma", tillbaka från både tandläkaren och tandsköterskan.

Sensmoral: Jag visade tydligt att jag inte accepterade att hon inte kunde uttrycka sig på svenska men var samtidigt inte mästrande och berömde henne även efteråt. Så här borde alla reagera tycker jag, utan att vara självgod. Vi ska vara tydliga med att vi står upp för vårt språk men samtidigt inte racka ner på när det finns brister.

Det bästa språkförsvaret är att helt enkelt stå på sig på - svenska!

Sunt förnuft