Direktlänk till inlägg 31 augusti 2018

Angående en reklammans vånda

Av Nätverket Språkförsvaret - 31 augusti 2018 08:00

(Den reklamman som avses är Einar Korpus i artikeln ”Språkpolliser har alltid fel” )


Det händer fortfarande att jag slår mig ned vid flygeln. I gamla noter kan jag se handskrivna kommentarer i blyerts av min lärare, Judith de Frumerie. På några ställen frågar hon sig om det verkligen är rätt skrivet. Jag prövar, det låter inte rent. Jag prövar en annan notation, och det låter bättre.


När man sjunger eller spelar ett instrument kan det vara en poäng om man träffar rätt ton. Världen går inte under för att någon sjunger eller spelar falskt. Det går att tänka sig att det finns varianter. Varierar man inte styrkegrader och tempi? Här finns uppenbarligen en viss frihet, i förhållande till originalet.


Vid improvisation är det inte lätt att säga vad som är rätt och vad som är fel.


I musiken måste man ändå kunna avgöra vad som är vackert, äkta, samstämmigt. Finns inte sådana anspråk också inom bildkonsten, arkitekturen, filmen? Det här är bra, mindre bra, dåligt.


Jag tycker att man borde kunna närma sig det talade och det skrivna ordet på ungefär samma sätt. Vad låter rätt, vad ser oskönt ut? Sådana bedömningar är väl inte direkt polisiära. Men där finns ett element av kritik, i meningen granskning, prövning, domslut. Jag behöver fråga mig varför jag uttrycker mig på just det viset.


Det är inte blott en fråga om ordinnehåll och förståelsesammanhang. Jag har en yrkeserfarenhet från radio och tidningar. Vid studioinspelningar (till skillnad från direktsändningar) hade jag fördelen att kunna ta om när det blev tokigt. För texter som jag skrev, beställde eller mottog fanns det alltid ett korrektur som bestämde hur det skulle stå i sista hand; korrekturet rättade också sakfel.


Visst, jag anser att det bör finnas en ganska stor tolerans vad gäller ordval, meningsbyggnad, uttal, även stavning (för att inte tala om interpunktion). En språknormal är en konvention, inte ett diktat. En del ”regler” är värda att bryta mot: givetvis kan jag inleda ett brev med ”jag”, på samma sätt som jag förbehåller mig rätten att avstå från besynnerligheter som ”hen” och ”tjänsteperson” (istället för tjänsteman) i min prosa.


Det dialektala berikar språket liksom lånord, givet att de inte utplånar andra vokabler (ja, jag skriver vokabler). Språkutveckling sker, sannolikt utan någon speciell logik.


För litet sedan läste jag en bok av den finske författaren Jac. Ahrenberg, Vår landsman, utgiven på Söderströms och Bonniers förlag 1897. Där förekommer verbformen ”läste” i en annan betydelse: ”läste om sig”, ”läste dörren”, det vill säga där vi idag skulle säga och skriva ”låste”. Den som är lite förtrogen med äldre svensk litteratur vet att verbet ”läsa” har eller har haft denna dubbla betydelse. Ännu i Ordbok öfver svenska språket (Beckmans förlag, 1892), som jag äger efter min farfars far, anges ”läsa” som huvudformen när man ska regla om sig, men med en variant: ”Stundom dialektiskt Låsa (från Danskan).”


Det verkar som om ”läsa” i Ahrenbergs mening har kunnat användas fram till cirka 1930. Sedan försvinner det. Också verbens pluralformer har ju upphört i det aktiva språket, liksom frakturstilen i skriven eller tryckt text.


Ändå är det naturligtvis svårt att gå med på att vad som helst duger. Inlån som inte är motiverade bör inte godtas överlag. Det engelska ordförrådet är dubbelt så stort som det franska, genom både germanska och latinska influenser. Sannolikt skapar detta användarbarriärer (vilket svenskar som tror att de behärskar engelska språket snabbt upptäcker).


Själv läser jag alltid en bok med penna i hand. Men när det blir för många kriarättelser, blir själva läsningen onjutbar. Är detta någonting subjektivt? Jag har svårt att tro det. Varför finns det annars förlagsredaktörer? (Eller varför slumrar de?)


Språkbruk har olika nivåer. Jag talar inte på samma sätt i riksdagens kammare som på puben. (Alldeles bortsett från att jag aldrig har kandiderat till riksdagen.) Och till spädbarn talar jag på ytterligare ett annat sätt. Upprätthållandet av sådana distinktioner borde vara någonting för språkvården att hålla ögonen på.


När jag började studera på universitetet för snart femtio år sedan, var en stor del av kurslitteraturen på engelska, men även på tyska och franska. Det fanns studenter som inte gillade detta: de ville ha allt på svenska.


Numera ska det talas engelska på alltfler högre utbildningar. Det är nästan alltid en engelska som inte bottnar i någon djupare språkförståelse; den är fattig, stapplande, icke-idiomatisk. Ibland märks det att folk gissar sig fram. Sådant borde bekämpas. Visst finns det tolkar och översättare.


De som gnäller på ”språkpoliser”, de gnäller de också. Vår reklamman är ett bra exempel på det. Herregud, inte skulle jag spela för någon på ett ostämt och sprucket piano!


Anders Björnsson

 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)



 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Nätverket Språkförsvaret - Tisdag 15 okt 14:12


  Tummen upp för Gröna lund som här begagnar Svea rikes tungomål vad gäller namngivningen av den nya attraktionen.   Annars har många tivolin fått sin beskärda del av "engelska sjukan".   Uppmärksam   (Denna nätdagbok är knuten till nätve...

Av Nätverket Språkförsvaret - Måndag 14 okt 21:52


  finns både på svenska och finska!   (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret) ...

Av Nätverket Språkförsvaret - Söndag 13 okt 13:13

Det är inte bara i Älvdalen som Ulum Dalska och älvdalingarna kämpar för att rädda det unika och hotade språket älvdalska. Nyligen besökte en delegation från Älvdalen och Köpenhamn Stockholm där man argumenterade för att språket ska bli erkänt som et...

Av Nätverket Språkförsvaret - Fredag 11 okt 08:30

...tornedalsfinska/meänkieli, finska, samiska, jiddisch och romani chib är officiella minoritetsspråk.   Det svenska teckenspråket har en liknande ställning. Engelska har däremot ingen som helst officiell ställning i landet.    Det står i...

Av Nätverket Språkförsvaret - Torsdag 10 okt 17:00

Trevligt med pristagare från andra språkområden än det anglosaxiska!   Vill minnas att Herta Müller talade tyska då hon mottog priset...   Också språkförsvarare   (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)...

Presentation

Omröstning

Anser du att språklagen från 2009 fungerar tillfredsställande i dagsläget, det vill säga att den ger det svenska språket ett tillräckligt skydd framförallt gentemot engelskans expansion?
 Nej, språklagen behöver absolut skärpas.
 Nej, tveksamt om språklagen ger något skydd.
 Ja, språklagen fungerar tillräckligt väl.
 Det behövs ingen språklag.
 Vet inte.
 Jag visste inte ens att det fanns en språklag.

Fråga mig

120 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31
<<< Augusti 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Språkförsvaret med Blogkeen
Följ Språkförsvaret med Bloglovin'

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se