Igår rapporterade SvD:s Näringsliv om läkarappen Kry, som idag är i särklass störst på den svenska närläkarmarknaden, som det heter. Jag tänker inte inlåta mig i någon diskussion om appens tillväxtpotential utan vill bara påpeka att namnet är väl valt. Om Kry också expanderar utomlands, så kommer namnet troligtvis fortfarande att fungera även där. Däremot kommer namnet nog att uttalas på många olika sätt.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Nätdagboken har tidigare publicerat rapporter från Språkförvarets insatser under Almedalsveckan, men vi har faktiskt missat att länka till en oberoende rapport från Mikael Strömberg, skribent på Aftonbladet. Han skriver bland annat om Språkförsvarets seminarium ”Hur mår svenska språket?”:

”Efter några seminarier i ämnet blir det uppenbart att språket och politiken drar åt olika håll. Å ena sidan vill de flesta partier införa svensk språkplikt för nysvenskar. Å andra sidan vill samtliga partier utom SD att språkinternationaliseringen ska genomsyra all högre utbildning.

I mina öron låter det som om svenska språkets framtid är osäker. ”

På den här punkten måste Mikael Strömberg ha hört fel. SD skiljer sig inte från de övriga riksdagspartierna vad gäller ”språkinternationaliseringen”. Det framkom inte alls under debatten.  I ett svar från Ludvig Aspling, Sverigedemokraterna, som är politisk sakkunnig för Jimmie Åkesson, på ett brev från ett antal medlemmar i Språkförsvaret skriver för övrigt denne:

”Anledningen till engelskans frammarsch i Sverige är, enligt oss egentligen inte politiskt, utan beror att engelskan är dagens lingua franca. Det är inget politiskt beslut som ligger bakom världsutvecklingen. Även om vi i princip håller med er invändning, exempelvis vad gäller skyltarna på Arlanda, så är samhällsutvecklingen i stort med större inslag av engelska, inget vi kan ändra…”

Men engelskans frammarsch är i allra högsta grad ekonomiskt och politiskt betingad, summan av en rad ekonomiska och politiska beslut, som har burits upp först av Storbritannien med världens största kolonialvälde och efter andra världskriget av USA:s dominans. Denna dominans håller idag på att brytas av Kina, men det kommer att dröja innan detta får språkliga konsekvenser. Dessutom kan vilket som helst land anta språklagar och olika språkpolitiska regleringar. Att på påstå att engelskans frammarsch är oundviklig är vulgärdeterminism. Ett språk sprids aldrig av sig självt, beroende på några inneboende egenskaper.

”De skolor som undervisar på engelska till viss del, Engelska skolan  t.ex följer lagen som den ser ut idag.”

Javisst följer de lagen. Men är det en rimlig lag, som tillåter ett skattefinansierat språkbyte (skolpengen)? Sverige är unikt i detta avseende.

”Att begränsa användningen av engelska i samhället generellt, till exempel inom marknadsföring inom det allmänna rummet, skulle bli mycket svårt med tanke på vår starka tro på yttrandefriheten  och är inget vi har några konkreta förslag på idag.”

Under alla förhållanden kan engelskans frammarsch bromsas inom den offentliga sektorn, särskilt om språklagens räckvidd utvidgas. Tack vare JO-anmälningar från bland annat Språkförsvaret har rätten till att skriva forskningsansökningar och anställningsansökningar och driva befordringsärenden på svenska inom högskolan garanterats. Det är Luftfartsverket som har beslutat att ett antal svenska flygplatser numera ska heta Airport och ett stort antal myndigheter gick nyligen samman i ett projekt med namnet ”Hack for Sweden”. Den nya Myndigheten för digital utveckling förkortas inte MDF utan DIGG (efter digital governance). Detta har inte varit ödesbestämt på något sätt.

I Språkförsvarets förslag till språklag 2006 gick vi betydligt längre än den språklag som så småningom antogs 2009:

”4 §

Lagens tillämpningsområde

1. Denna lag är tillämplig för hela den offentliga sektorn, statschef, regering, departement, ämbetsverk och affärsdrivande verk, domstolar samt övriga statliga myndigheter, landsting och kommunala myndigheter, liksom för alla institutioner, som finansieras med skattemedel, som exempelvis utbildningsväsendet, för företag, som till sin huvuddel ägs av svenska medborgare eller företag med huvudkontor i Sverige och alla företag, som har upprättat någon form av avtal med svensk myndighet, om inte något annat särskilt föreskrivs (vår fetstil).

2. Särskilda föreskrifter bör utarbetas om språkanvändningen i privata företag, organisationer, institutioner, påverkar berättigade intressen hos allmänheten.”

Det finns redan en språklag, nämligen den katalanska, som har angett en liknande räckvidd.

Men ingenting hindrar att man bedriver opinionsbildning mot engelskans frammarsch inom marknadsföring, eller hur? Det kan även politiska partier göra.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Povel Ramel och Wenche Myhre sjunger " Jag diggar dig". Det finns många andra sånger av Povel Ramel på YouTube.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Vi är så noga med att alla invandrare lär sig svenska, men vi är inte så noga med att diverse reklamföretag kan uttrycka sig begripligt på svenska.

Här är ett exempel från ett företag som kallar sig BuzzCatcher och som vill ge oss råd hur man lämpligen använder aluminium (inte ett ord om att det är skadligt eller farligt). Har de inga svenskkunniga korrekturläsare på BuzzCatchers innan de sprider denna text?

Inga Johansson

Från: Inga Johansson  (e-postdress borttagen)
Skickat: den 13 juli 2018 15:19
Till: Inga Johanson
Ämne: Stollesvenska

1. Frizz i fullständig säkerhet

Om du vill curl ditt hår medan du skyddar det mot överdriven värme från ditt krusjärn, placera en bit aluminiumfolie mellan järnet och ditt hår.

Om du har kokat mycket feta matar, belägga en skål med aluminiumfolie och häll fettet i det.

7. Gör dina egna kakeskärare

Du kan skapa någon form i minuter med detta material.

... du kan skapa din egen pekskärmspennus.

9. Tät plastpåsarna

...och tät den med ett järn.

För att skydda din mat från pannan, lägg ett lager av aluminiumfolie i kaminens botten. 

Det är också ett bra sätt att laga mat utan olja. Men var försiktig så att du inte äter pappret efter!

Du kan enkelt rengöra ett limpistol med en bit aluminiumfolie.

Inget bättre än en boll av aluminiumfolie för att städa ett järn.

Om du har döda batterier och tidningen är stängd, använd aluminiumfolie.

19. Skär saks

20. Oskad kläder

...dina kläder blir fällfria på båda sidor på nolltid.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Texten ingår i en antologi, som har utgetts av Verein Deutsche Sprache, och som alltså har översatts till tyska.

Svensken har ofta blandade känslor inför tyska språket. Precist, tydligt och vetenskapligt när det är positivt; högljutt, hårt och ibland aggressivt när man inte förstår det. I de sämsta lägena har svensken blivit "krigsskadad" av så många år med undervisning om världskrigen, att det är där uppfattningen om språket har stannat.

Men för alla dem som lyft blicken och bemödat sig att lära sig tyska, och börjat tycka om språket, öppnar sig en ny värld, som dessutom ligger väldigt nära. Att lära sig ett språk innebär att förstå en kultur inifrån, och inte via sitt modersmål eller den allestädes närvarande engelskan. Orden i språket får då mycket mer innebörd, och associationerna går i andra riktningar än de vanliga från uppväxten med modersmålet.

För mig fanns inte tyskan före 16 års ålder. När mina klasskamrater visade sina läroböcker från årskurs 7 i grundskolan, när vi var 13 år alltså, så tyckte jag att det såg litet märkligt ut med stora begynnelsebokstäver litet här och där mitt inne i varenda mening. Det såg svårläst och sönderhackat ut. Nej, tacka visste jag franskan, som var mitt val och som jag njöt av i den intellektuella utmaning som skolan plötsligt gav i skiftet till tonåren. Franskan var vacker, läroboken var logisk, läraren Sabine var tyska (!), men det tänkte vi inte mycket på, och hon älskade att åka till Frankrike på loven.

När jag började med tyskan skedde det i stället i gymnasietempo, d.v.s grundskolans tre kursår på två studieår i stället. Detta, plus en mycket energisk lärarinna, tror jag var viktigt för att få känslan av att "det här språket kommer jag ju också att kunna hinna lära mig bra". Med hennes varierade undervisning och fasta rutiner kom vi snabbt långt i språket. Det fanns dock ännu ingen tanke hos mig att läsa språket vidare på högskolan, utan där fanns alltjämt franskan först. Det som i stället avgjorde detta var helt enkelt att det var här det fanns en plats ledig på lärarutbildningen, när jag redan börjat läsa mitt första ämne svenska på högskolenivå.

När jag efteråt tänkt efter vad jag vuxit upp med för föreställningar, eller fördomar, eller tankar om Tyskland så var det vad mina föräldrar och deras föräldrar då och då nämnt, mest i förbigående. Det är nog en typisk bakgrund för en barndom under de svenska rekordåren på 60-talet Tyskland låg långt bort från oss, pappa hade tagit starkt avstånd från mycket från att före kriget ha hört till de svenskar som känt nära frändskap med tyskan, första språk som det på den tiden var på svenska läroverk. Han kunde också tala språket väl, men det hörde jag aldrig förrän sent i livet. Mamma hade också läst tyska i skolan i många år, men tilltrodde sig inte att prata det så mycket. Hon berättade ibland med förskräckelse om en resa i bil hon gjort 1954 genom ett fortfarande utbombat Tyskland. Mormor, från inbiten socialdemokratisk familj, hade inympat skepsis mot mycket tyskt, som hon ibland avfärdade med repliken "det där herrefolket". Knappast alltså bästa grund att bli vän med ett främmande språk, eller att komma att ha som levebröd senare. Jag är alltså lärare i tyska, svenska och franska på ett gymnasium.

Idag har jag i över 25 år haft livliga kontakter med Tyskland på många sätt: förutom två-tre grupper / kurser tyska varje år har jag nog tagit mer än femhundra ungdomar till Tyskland, mest till Berlin, men också till partnerskolan i Wurzen i Sachsen, och i EU-projekt till Düsseldorf, Erkelenz och Hamburg. Samtidigt har ett fyrtiotal lärare kommit med under samma resor. Ja, jag känner att jag varit en god ambassadör för det tyska och fått många "medsvenskar" att förstå sig på landet och dess historia på ett litet annat sätt. Jag har dessutom, så länge det var möjligt, genomfört elevresorna till Berlin med tåg genom Sverigen och via Malmö och Sassnitz. Tanken har då varit att eleverna skulle känna att Tyskland inte alls är så långt från Sverige, trots vattnet som skiljer.

Jag besökte själv inte Tyskland förrän jag var 23 år, 1984, på en väldigt styrd rundresa i dåvarande DDR, med den statens viktigaste platser i Dresden, Leipzig, Weimar och Berlin (Ost). Det var också första gången jag fick använda mig av den tyska på riktigt, som jag studerat på universitetet i ett halvt år. Vår lärare där var född 1927 i Sachsen och hörde till den sista årgången av unga soldater som Hitler skickat ut för slutstrid. Han berättade inte så mycket om det, men detta faktum plus allt som resan innebar av krigsspår gjorde att jag plötsligt kände att historien levde, och lever! Som svensk med fred i då nästa 200 år var detta något som grep tag i mig, att här fanns mycket mer att försöka förstå, och det var ju möjligt genom att kunna språket. Man kan säga att en ny kanal öppnades, som varit tillsluten eller okänd. Men mer om historiens betydelse senare.

I takt med att min förtrogenhet med språket ökade under heltidsstudierna uppstod också allt fler lägen då man blir en språklig "finsmakare", och börjar uppskatta de mer udda små sakerna i det nya språket. Jag skulle kunna peka på många "delikatesser". Finns det t.ex något annat språk som har omvandlat ord som "ekonomisk" och "ekologi" till ett 'ökonomisch" och "Ökologie"? Jag känner inte till det. Och hur blev e-et i "Egypten" till ett ä i "Ägypten"? Underbart, tyckte jag! För att inte tala om de långa bisatserna där det viktiga verbet kommer sist, när talaren nästan kippar efter luft i slutet. Det blir en mycket vacker melodi i slutet, och väldigt olikt den mer sjungande svenskan. Dubbla infinitiver, i grunden obegripliga varför, som i meningen "Du hättest kommen sollen" är mycket charmiga och svårutlärda. "Ich"-, "ach"- och "sch"-ljuden och de surrande s-en [z] tvingar också svensken att för en gångs skull artikulera mer än det minsta nödvändiga, som ofta kännetecknar svenskan.

Dessutom: som naturvetare i gymnasiet uppskattade jag ordningen i den tyska grammatiken, den berömda som så många generationer elever både hyllat och förbannat. Det är en grammatik där det går att lära sig språket med regler till 80-90 procent, och sedan kunna utveckla sitt eget språk med hjälp av dessa. Mark Twain hade fel i sin essä "The Awful German Language". De som mest ser undantag i tyskan ser inte skogen för bara träd, vill jag påstå. Det är ju underbart med de förkättrade prepositionsramsorna - an, auf, hinter, in, neben, über, unter, vor, zwischen, eller durch, für, gegen, ohne, um med flera, som bringar kosmos i det språkliga kaoset. I Sverige har vi t.o.m en berömd vissamling utgiven, som använts sedan 70-talet i undervisningen, av läraren Tage Wahlstedt i Örnsköldsvik, där han i ca 30 visor med sina klasser med gitarr sjunger fram den tyska grammatiken. Här finns veritabla pärlor; att öva konjunktiv i önskan med sången "Wenn wir was wären…" är en höjdpunkt när alla sjunger med i klassrummet!

Denna ordning i språket präglar också det som presenteras: en filosofisk utläggning, en kemisk förklaring eller en teknisk beskrivning blir mer lättbegriplig med tyskans handfasta begrepp om t.ex läge och riktning. Man behöver på tyska inte så ofta tvivla på det icke uppenbara som man försöker föreställa sig vid läsningen eller förklaringen. Jämfört med svenskan tänks tankarna på något vis i större och vidare ramar, men be mig inte att förklara hur det blir så … Hela begreppsapparaten gås igenom grundligare innan man kommer till slutsatsen, som skall bevisas.

I litteratur har var och en sina favoriter. För min del vill jag framhålla det utmejslade språket hos Thomas Mann (som jag skrev min C-uppsats om), diktkonsten i Faust, intensiteten i t.ex Kleists rättshaverist "Michael Kohlhaas" eller absurditeten som i Kafkas verk. Här finns förstås många fler författare och verk att nämna, men också många som tyvärr inte klarar sig lika bra som klassiker idag. Men litteraturen är en viktig ingång till den tyska historia som har skymts av de två världskrigen.

I Sverige är historien något som är pinsamt, omodernt (!) och många gånger irrationellt. Låt oss alltså inte fördjupa oss för mycket i den, tycker Medelsvensson. Själv tänker jag på att staden jag är uppvuxen i mitt i Sverige är över 700 år (och grundad med ett starkt tyskt inflytande), men ändå gjorde de obligatoriska studiebesöken som vi gjorde i skolan aldrig historien särskilt levande, trots att Örebro slott till sitt utseende verkligen är en fantasieggande borg. Det som hänt där var ju så väldigt långt tillbaka i tiden - alltså en väldigt svensk inställning. Men i Tyskland fanns det ju massor av människor som själva hade upplevt historien!

Ett svenskt undantag: en av de få orter i Sverige där man kan känna att historien är mer närvarande är örlogsstaden Karlskrona i Blekinge i sydöstra hörnet av landet. Här tillbringar vi sommaren med familj och släkt, och det finns massor av historier om inte minst svensk stormaktstid. Historien kommer nära på hemmaplan, och hela staden är därför ett levande världsarv. Men med resan i DDR 1984 begrep jag att här möter man historien i de flesta städer i landet. Inte minst landets styrelseskick var ju ett direkt resultat av den nära historien.

Ett år senare, 1985, var jag första gången i Västtyskland, på en sommarkurs för utländska studenter vid Johannes Gutenberg-universität i Mainz. Fyra mycket trevliga och givande veckor, som avslutades med sex dagar i Västberlin. Här gjorde vi bl.a en bussrundtur som sedan jag själv gjort till ett stående inslag i mina elevresor till Berlin. En mycket viktig plats att besöka, som får historien att "vibrera av liv" igen, är besöket i Plötzensee i norra Västberlin, som ju fungerade som fängelse före och under Hitlerdiktaturen. Besöket gjorde det väldigt tydligt att man på denna sida muren inte alls drog sig för att dra fram de mörka sidorna av den egna historien.

Det var först efter att ha erfarit dessa två sidor av det kalla kriget som min drivkraft in i språket blev just historien. Jag hade då studerat tyska i två terminer på heltid, och börjat få upp örat mer och mer för språkets variation och typiska melodi. För detta är numera en annan viktig drivkraft: att få andra att uppskatta detta språk som så länge dröjer med huvudinformationen i det verb som skall stå sist i satsen! Det är något speciellt med ett sådant språk. En vackert uttalad, lång tysk bisats med rätt melodi på slutet är i mina öron numera en riktig delikatess, och de av mina elever som kommer långt har ofta börjat få en känsla för bland annat detta.

Detta "Warum es so einfach wenn man es so wunderbar kompliziert machen kann?" (citat: okänd) som ibland blir en skarp kontrast mellan den nyttoinriktade, praktiska svenskan och den mer teoretiska och utredande tyskan är en starkt bidragande orsak till min fascination för de båda språkens skillnader. Det känns tryggt att inget skall behöva stå oförklarat i vissa tyska texter, när den svenska översättningen är klart mycket kortare. Detta är ju som sagt också en kulturskillnad: där tysken övertygar genom tydligt framlagda argument i rätt ordning är svensken mycket mera rakt på sak, vilket går hem i den egna kulturen men blir fel borta. Ett roligt exempel på skillnaderna upplevde jag en gång i Düsseldorf, där jag för mina medföljande svenska elever skulle direkttolka vad guiden i delstatsparlamentet berättade, och eftersom vi hade litet ont om tid men hon ändå ville berätta allt fick jag förkorta min framställning på svenska ordentligt. När guiden ibland lätt skeptiskt tittade på mig när jag komprimerat hennes information till ett minimum på svenska, så blev jag tvungen att avsluta ett instick av tolkning med: "Ja, Schwedisch ist eine kurze Sprache!" Både svenskar och tyskar skrattade.

Tyvärr så har ju den starka nyttoinriktningen på kunskaper i Sverige fört med sig negativa konsekvenser för just språkkunskaperna: från att ha varit ett av de länder där kunskaperna i ett tredje modernt språk varit mycket goda fram till för 10-15 år sedan, ser många nu en genväg i att det räcker med att kunna engelska. Språkstudier är ju arbetsamt, innan man kommer upp till en nivå då de börjar bära frukt och ge skörd, med personliga kontakter och nya insikter som annars inte skulle kommit till stånd. Men detta är unga människor i mindre grad beredda att göra, i de snabba knapptryckningarnas tidevarv. Allt kan ju komma till en på ett ögonblick ändå. Men med språk går det inte, och då blir många individer frustrerade och avvisande mot språkstudier.

Som germanskt språk är tyska lättare för svenskar att göra snabba framsteg i än t.ex franska. Man kan många gånger använda prefix, suffix och ordstammar som redan finns i modersmålet, lära sig hur skillnaderna normalt ser ut och därigenom få grepp om en okänd text. Likheten mellan tyska och svenska är många gånger större än mellan svenska och engelskan. Det är därför ironiskt att se att engelskans ord och konstruktioner tränger sig in i tredjespråksinlärningen, d.v.s att elever i allt större utsträckning tror att engelskans konstruktion också finns i tyskans, när det egentligen är modersmålet svenska som är mest likt tyskan. Detta är nedslående, och gör att man numera som lärare måste korrigera fel som inte alls fanns för 10-15 år sedan.

Jag skall ge några exempel. Engelskans raka ordföljd slår numera igenom i alla sorts satser när svenskar skall skriva tyska. Inte för alla, men för klart fler. Det gör att en sats med ett inledande adverbial, som t.ex 'idag' eller en bisats, får omvänd ordföljd på svenska och tyska, medan den raka ordföljden kvarstår på engelska. Idag åker jag till Stockholm är ordföljsmässigt helt i överenstämmelse med Heute fahre ich nach Stockholm. Men allt oftare översätter elever det med Heute ich fahre nach Stockholm, eftersom det ju på engelska heter Today I go to Stockholm. Detta måste man numera jobba bort, eftersom elevernas referens för det nya språket är engelskan, inte det egna modersmålet! Kan någon hjärnforskare förklara detta? Och puh! Som om det inte fanns tillräckligt att öva i skillnader mellan tyskans och svenskans ordföljd!

Ett annat exempel, som kommit de allra senaste åren, är att allt fler ungdomar tror att modala hjälperb numera behöver ett "att" i många fall, så som de har i engelskan. Hör här: 'Jag måste komma' blir allt oftare för en svensk Ich muss zu kommen (I have to come) och inte det självklara Ich muss kommen. Samma sak med 'Vi vill åka' blir allt oftare för en svensk Wir wollen zu fahren (We want to go).

Jag kallar ibland engelskan för ett "invasivt språk" likt de arter i naturen som tränger ut de arter som funnits sedan länge. Vissa kallar det t.o.m för ett 'mördarspråk', som tar kål på andra språk. Klart är i alla fall att det med en allt svagare behärskning av det egna modersmålet och en ökad användning av engelska uppstår nya svårigheter i tillägnandet av ett tredje språk.

Som en reaktion på detta har jag i många år varit engagerad i en förening och ett nätverk som heter Språkförsvaret. Vi arbetar med att bilda opinion för en svenska som verkligen används i alla domäner, för mångspråkighet och för språkförståelsen inom Norden, så att vi inte i onödan tar omvägen över engelskan. Och här vill jag påstå att svenskarna är värst i Norden, och alltid blir lika naivt förvånade över att "de förstod/svarade ju inte på engelska! I sådana lägen vill jag sätta en dumstrut på mina landsmän!

Att få chans att utvecklas och uppmuntras på många språk, i mitt fall tyskan, gör världen rikare, ger fler olika perspektiv och en öppenhet att saker som bara verkar vara på ett sätt faktiskt kan vara på ett annat. Låt många få göra den erfarenheten, utan den angloamerikanska likriktning som råder på många områden idag. Tyskan har för mig numer mycket tydligare blivit ett fönster mot en större värld, och ett sätt att se fler spår i det egna, svenska.

Olle Käll

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Förutom den största friskolekoncernen i Sverige, engelskspråkiga Internationella Engelska Skolan, finns det i Sverige numera engelskspråkiga internationella skolor och det engelskspråkiga IB-programmet. IB står för ”International Baccalaureate Diploma Programme” och är en tvåårig gymnasieutbildning som erbjuds på ca. 2 700 skolor i 147 länder.

Huvudkontoret ligger i Schweiz. I Sverige omfattar IB tre års studier, eftersom det första året är ett förberedelseår då svenska gymnasiekurser läses på engelska. Därefter följer den tvååriga IB-utbildningen. Det är samma kursinnehåll och prov för alla IB-skolor världen över, och IB-utbildningen ger tillgång till universitet över hela världen. IB-programmet finns på följande gymnasieskolor i Sverige: 

• IT-gymnasiet i Skövde

• Internationella Engelska gymnasiet Södermalm i Stockholm

• Täljegymnasiet i Södertälje

• Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg

• Haganässkolan i Älmhult

• International High School of the Gothenburg Region i Göteborg

• Carlforsska gymnasiet i Västerås

Dessutom finns IB-programmet på Scandinavian School of Brussels i Bryssel i Belgien.

Många nyanlända invandrarelever söker till IB-programmet, vilket leder till att de inte lär sig någon svenska såvida de inte väljer att läsa IB-kurserna svenska A (ger universitetsbehörighet i svenska) eller svenska B (ger inte  universitetsbehörighet i svenska) eller svenskkurserna inom det svenska skolsystemet: svenska som andraspråk grund, svenska som andraspråk 1, svenska som andraspråk 2 och svenska som andraspråk 3. De svenska elever som läser IB-programmet blir sämre på sitt förstaspråk svenska, eftersom alla ämnen utom svenska läses på engelska. 

IB-programmet finansieras liksom Internationella Engelska Skolan och de internationella skolorna av svenska skattemedel. Borde inte svenska skattemedel gå till studier på svenska, det samhällsbärande språket i Sverige? Finns det rentav en underliggande politisk agenda att göra engelska, som är lingua franca, dvs. det internationella språk som används i kommunikation mellan människor med olika modersmål, till det samhällsbärande språket i Sverige? En sådan utveckling måste vi bekämpa. Vårt vackra och ändamålsenliga svenska språk är värt att bevara som Sveriges officiella språk. Svenskan är vår och framtida generationers länk till tidigare generationer, vår historia och vårt kulturarv.

Christina Johansson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I en ledare i Expressen idag gisslar Naomi Abramowicz engelska sjukan, som grasserar i det offentliga rummet i Sverige. Hon rundar av artikeln med att konstatera:

”Stoppa engelska sjukan 

Kanske handlar engelska sjukan om att svenska reklamare tror att budskap går hem bättre på engelska, att det låter ballare eller mer tilltalande för en svensk publik. Eller så är det ett utslag av bristande självförtroende kombinerad med en vilja att vara ”rätt”. Varför vara provinsiell när man kan vara internationell? 

Men slafsig engelska är varken kosmopolitiskt eller coolt. Att hålla sig till svenska är en mycket bättre idé.” 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Texten är hämtad från Sveriges Arbetsterapeuters webbplats - här något redigerad)

Nu sätter vi svenska definitioner av "occupation" och "activity" på pränt med skriften "Vad heter det på svenska? Grundläggande begrepp och perspektiv inom arbetsterapi."

Kunskapen om arbetsterapi och vårt unika perspektiv på människan behöver öka. Hos övriga i teamet vi jobbar i, chefer och andra beslutsfattare, samt hos personer som är i behov av arbetsterapi. För att nå dit, är det nödvändigt att vi har ett gemensamt och etablerat professionellt språkbruk på svenska, som bättre förmedlar vad som är speciellt med just arbetsterapi. 

De två mest centrala begreppen activity och occupation kallas ofta båda för aktivitet på svenska. Det behöver vi ändra på för att vår profession ska bli tydligare, inte minst i mötet med andra yrkesgrupper. Därför lanserar vi nu skriften Vad heter det på svenska? Grundläggande begrepp och perspektiv inom arbetsterapi. 

Med denna skrift hoppas vi kunna möjliggöra för svenska arbetsterapeuter och arbetsterapeutstudenter att på svenska benämna och diskutera arbetsterapins grundläggande begrepp och perspektiv, så att vi tillsammans tydliggör professionens roll. 

Samtidigt är definitioner alltid att betrakta som färskvara, som i samklang med forskning, teoretisk utveckling och genom en levande dialog, ständigt utvecklas. Vi hoppas att denna skrift ska inspirera till fortsatt diskussion om våra centrala begrepp inom arbetsterapi!

Beställ eller bläddra i skriften som e-bok, läs tillsammans med dina kolleger/kursare och diskutera hur den nya svenska begreppsapparaten påverkar er.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)