Alla inlägg den 13 juli 2018

Av Nätverket Språkförsvaret - Fredag 13 juli 08:00

Texten ingår i en antologi, som har utgetts av Verein Deutsche Sprache, och som alltså har översatts till tyska.

 

Svensken har ofta blandade känslor inför tyska språket. Precist, tydligt och vetenskapligt när det är positivt; högljutt, hårt och ibland aggressivt när man inte förstår det. I de sämsta lägena har svensken blivit "krigsskadad" av så många år med undervisning om världskrigen, att det är där uppfattningen om språket har stannat.


Men för alla dem som lyft blicken och bemödat sig att lära sig tyska, och börjat tycka om språket, öppnar sig en ny värld, som dessutom ligger väldigt nära. Att lära sig ett språk innebär att förstå en kultur inifrån, och inte via sitt modersmål eller den allestädes närvarande engelskan. Orden i språket får då mycket mer innebörd, och associationerna går i andra riktningar än de vanliga från uppväxten med modersmålet.


För mig fanns inte tyskan före 16 års ålder. När mina klasskamrater visade sina läroböcker från årskurs 7 i grundskolan, när vi var 13 år alltså, så tyckte jag att det såg litet märkligt ut med stora begynnelsebokstäver litet här och där mitt inne i varenda mening. Det såg svårläst och sönderhackat ut. Nej, tacka visste jag franskan, som var mitt val och som jag njöt av i den intellektuella utmaning som skolan plötsligt gav i skiftet till tonåren. Franskan var vacker, läroboken var logisk, läraren Sabine var tyska (!), men det tänkte vi inte mycket på, och hon älskade att åka till Frankrike på loven.


När jag började med tyskan skedde det i stället i gymnasietempo, d.v.s grundskolans tre kursår på två studieår i stället. Detta, plus en mycket energisk lärarinna, tror jag var viktigt för att få känslan av att "det här språket kommer jag ju också att kunna hinna lära mig bra". Med hennes varierade undervisning och fasta rutiner kom vi snabbt långt i språket. Det fanns dock ännu ingen tanke hos mig att läsa språket vidare på högskolan, utan där fanns alltjämt franskan först. Det som i stället avgjorde detta var helt enkelt att det var här det fanns en plats ledig på lärarutbildningen, när jag redan börjat läsa mitt första ämne svenska på högskolenivå.


När jag efteråt tänkt efter vad jag vuxit upp med för föreställningar, eller fördomar, eller tankar om Tyskland så var det vad mina föräldrar och deras föräldrar då och då nämnt, mest i förbigående. Det är nog en typisk bakgrund för en barndom under de svenska rekordåren på 60-talet Tyskland låg långt bort från oss, pappa hade tagit starkt avstånd från mycket från att före kriget ha hört till de svenskar som känt nära frändskap med tyskan, första språk som det på den tiden var på svenska läroverk. Han kunde också tala språket väl, men det hörde jag aldrig förrän sent i livet. Mamma hade också läst tyska i skolan i många år, men tilltrodde sig inte att prata det så mycket. Hon berättade ibland med förskräckelse om en resa i bil hon gjort 1954 genom ett fortfarande utbombat Tyskland. Mormor, från inbiten socialdemokratisk familj, hade inympat skepsis mot mycket tyskt, som hon ibland avfärdade med repliken "det där herrefolket". Knappast alltså bästa grund att bli vän med ett främmande språk, eller att komma att ha som levebröd senare. Jag är alltså lärare i tyska, svenska och franska på ett gymnasium.


Idag har jag i över 25 år haft livliga kontakter med Tyskland på många sätt: förutom två-tre grupper / kurser tyska varje år har jag nog tagit mer än femhundra ungdomar till Tyskland, mest till Berlin, men också till partnerskolan i Wurzen i Sachsen, och i EU-projekt till Düsseldorf, Erkelenz och Hamburg. Samtidigt har ett fyrtiotal lärare kommit med under samma resor. Ja, jag känner att jag varit en god ambassadör för det tyska och fått många "medsvenskar" att förstå sig på landet och dess historia på ett litet annat sätt. Jag har dessutom, så länge det var möjligt, genomfört elevresorna till Berlin med tåg genom Sverigen och via Malmö och Sassnitz. Tanken har då varit att eleverna skulle känna att Tyskland inte alls är så långt från Sverige, trots vattnet som skiljer.


Jag besökte själv inte Tyskland förrän jag var 23 år, 1984, på en väldigt styrd rundresa i dåvarande DDR, med den statens viktigaste platser i Dresden, Leipzig, Weimar och Berlin (Ost). Det var också första gången jag fick använda mig av den tyska på riktigt, som jag studerat på universitetet i ett halvt år. Vår lärare där var född 1927 i Sachsen och hörde till den sista årgången av unga soldater som Hitler skickat ut för slutstrid. Han berättade inte så mycket om det, men detta faktum plus allt som resan innebar av krigsspår gjorde att jag plötsligt kände att historien levde, och lever! Som svensk med fred i då nästa 200 år var detta något som grep tag i mig, att här fanns mycket mer att försöka förstå, och det var ju möjligt genom att kunna språket. Man kan säga att en ny kanal öppnades, som varit tillsluten eller okänd. Men mer om historiens betydelse senare.


I takt med att min förtrogenhet med språket ökade under heltidsstudierna uppstod också allt fler lägen då man blir en språklig "finsmakare", och börjar uppskatta de mer udda små sakerna i det nya språket. Jag skulle kunna peka på många "delikatesser". Finns det t.ex något annat språk som har omvandlat ord som "ekonomisk" och "ekologi" till ett 'ökonomisch" och "Ökologie"? Jag känner inte till det. Och hur blev e-et i "Egypten" till ett ä i "Ägypten"? Underbart, tyckte jag! För att inte tala om de långa bisatserna där det viktiga verbet kommer sist, när talaren nästan kippar efter luft i slutet. Det blir en mycket vacker melodi i slutet, och väldigt olikt den mer sjungande svenskan. Dubbla infinitiver, i grunden obegripliga varför, som i meningen "Du hättest kommen sollen" är mycket charmiga och svårutlärda. "Ich"-, "ach"- och "sch"-ljuden och de surrande s-en [z] tvingar också svensken att för en gångs skull artikulera mer än det minsta nödvändiga, som ofta kännetecknar svenskan.


Dessutom: som naturvetare i gymnasiet uppskattade jag ordningen i den tyska grammatiken, den berömda som så många generationer elever både hyllat och förbannat. Det är en grammatik där det går att lära sig språket med regler till 80-90 procent, och sedan kunna utveckla sitt eget språk med hjälp av dessa. Mark Twain hade fel i sin essä "The Awful German Language". De som mest ser undantag i tyskan ser inte skogen för bara träd, vill jag påstå. Det är ju underbart med de förkättrade prepositionsramsorna - an, auf, hinter, in, neben, über, unter, vor, zwischen, eller durch, für, gegen, ohne, um med flera, som bringar kosmos i det språkliga kaoset. I Sverige har vi t.o.m en berömd vissamling utgiven, som använts sedan 70-talet i undervisningen, av läraren Tage Wahlstedt i Örnsköldsvik, där han i ca 30 visor med sina klasser med gitarr sjunger fram den tyska grammatiken. Här finns veritabla pärlor; att öva konjunktiv i önskan med sången "Wenn wir was wären…" är en höjdpunkt när alla sjunger med i klassrummet!


Denna ordning i språket präglar också det som presenteras: en filosofisk utläggning, en kemisk förklaring eller en teknisk beskrivning blir mer lättbegriplig med tyskans handfasta begrepp om t.ex läge och riktning. Man behöver på tyska inte så ofta tvivla på det icke uppenbara som man försöker föreställa sig vid läsningen eller förklaringen. Jämfört med svenskan tänks tankarna på något vis i större och vidare ramar, men be mig inte att förklara hur det blir så … Hela begreppsapparaten gås igenom grundligare innan man kommer till slutsatsen, som skall bevisas.


I litteratur har var och en sina favoriter. För min del vill jag framhålla det utmejslade språket hos Thomas Mann (som jag skrev min C-uppsats om), diktkonsten i Faust, intensiteten i t.ex Kleists rättshaverist "Michael Kohlhaas" eller absurditeten som i Kafkas verk. Här finns förstås många fler författare och verk att nämna, men också många som tyvärr inte klarar sig lika bra som klassiker idag. Men litteraturen är en viktig ingång till den tyska historia som har skymts av de två världskrigen.


I Sverige är historien något som är pinsamt, omodernt (!) och många gånger irrationellt. Låt oss alltså inte fördjupa oss för mycket i den, tycker Medelsvensson. Själv tänker jag på att staden jag är uppvuxen i mitt i Sverige är över 700 år (och grundad med ett starkt tyskt inflytande), men ändå gjorde de obligatoriska studiebesöken som vi gjorde i skolan aldrig historien särskilt levande, trots att Örebro slott till sitt utseende verkligen är en fantasieggande borg. Det som hänt där var ju så väldigt långt tillbaka i tiden - alltså en väldigt svensk inställning. Men i Tyskland fanns det ju massor av människor som själva hade upplevt historien!


Ett svenskt undantag: en av de få orter i Sverige där man kan känna att historien är mer närvarande är örlogsstaden Karlskrona i Blekinge i sydöstra hörnet av landet. Här tillbringar vi sommaren med familj och släkt, och det finns massor av historier om inte minst svensk stormaktstid. Historien kommer nära på hemmaplan, och hela staden är därför ett levande världsarv. Men med resan i DDR 1984 begrep jag att här möter man historien i de flesta städer i landet. Inte minst landets styrelseskick var ju ett direkt resultat av den nära historien.


Ett år senare, 1985, var jag första gången i Västtyskland, på en sommarkurs för utländska studenter vid Johannes Gutenberg-universität i Mainz. Fyra mycket trevliga och givande veckor, som avslutades med sex dagar i Västberlin. Här gjorde vi bl.a en bussrundtur som sedan jag själv gjort till ett stående inslag i mina elevresor till Berlin. En mycket viktig plats att besöka, som får historien att "vibrera av liv" igen, är besöket i Plötzensee i norra Västberlin, som ju fungerade som fängelse före och under Hitlerdiktaturen. Besöket gjorde det väldigt tydligt att man på denna sida muren inte alls drog sig för att dra fram de mörka sidorna av den egna historien.


Det var först efter att ha erfarit dessa två sidor av det kalla kriget som min drivkraft in i språket blev just historien. Jag hade då studerat tyska i två terminer på heltid, och börjat få upp örat mer och mer för språkets variation och typiska melodi. För detta är numera en annan viktig drivkraft: att få andra att uppskatta detta språk som så länge dröjer med huvudinformationen i det verb som skall stå sist i satsen! Det är något speciellt med ett sådant språk. En vackert uttalad, lång tysk bisats med rätt melodi på slutet är i mina öron numera en riktig delikatess, och de av mina elever som kommer långt har ofta börjat få en känsla för bland annat detta.


Detta "Warum es so einfach wenn man es so wunderbar kompliziert machen kann?" (citat: okänd) som ibland blir en skarp kontrast mellan den nyttoinriktade, praktiska svenskan och den mer teoretiska och utredande tyskan är en starkt bidragande orsak till min fascination för de båda språkens skillnader. Det känns tryggt att inget skall behöva stå oförklarat i vissa tyska texter, när den svenska översättningen är klart mycket kortare. Detta är ju som sagt också en kulturskillnad: där tysken övertygar genom tydligt framlagda argument i rätt ordning är svensken mycket mera rakt på sak, vilket går hem i den egna kulturen men blir fel borta. Ett roligt exempel på skillnaderna upplevde jag en gång i Düsseldorf, där jag för mina medföljande svenska elever skulle direkttolka vad guiden i delstatsparlamentet berättade, och eftersom vi hade litet ont om tid men hon ändå ville berätta allt fick jag förkorta min framställning på svenska ordentligt. När guiden ibland lätt skeptiskt tittade på mig när jag komprimerat hennes information till ett minimum på svenska, så blev jag tvungen att avsluta ett instick av tolkning med: "Ja, Schwedisch ist eine kurze Sprache!" Både svenskar och tyskar skrattade.


Tyvärr så har ju den starka nyttoinriktningen på kunskaper i Sverige fört med sig negativa konsekvenser för just språkkunskaperna: från att ha varit ett av de länder där kunskaperna i ett tredje modernt språk varit mycket goda fram till för 10-15 år sedan, ser många nu en genväg i att det räcker med att kunna engelska. Språkstudier är ju arbetsamt, innan man kommer upp till en nivå då de börjar bära frukt och ge skörd, med personliga kontakter och nya insikter som annars inte skulle kommit till stånd. Men detta är unga människor i mindre grad beredda att göra, i de snabba knapptryckningarnas tidevarv. Allt kan ju komma till en på ett ögonblick ändå. Men med språk går det inte, och då blir många individer frustrerade och avvisande mot språkstudier.


Som germanskt språk är tyska lättare för svenskar att göra snabba framsteg i än t.ex franska. Man kan många gånger använda prefix, suffix och ordstammar som redan finns i modersmålet, lära sig hur skillnaderna normalt ser ut och därigenom få grepp om en okänd text. Likheten mellan tyska och svenska är många gånger större än mellan svenska och engelskan. Det är därför ironiskt att se att engelskans ord och konstruktioner tränger sig in i tredjespråksinlärningen, d.v.s att elever i allt större utsträckning tror att engelskans konstruktion också finns i tyskans, när det egentligen är modersmålet svenska som är mest likt tyskan. Detta är nedslående, och gör att man numera som lärare måste korrigera fel som inte alls fanns för 10-15 år sedan.


Jag skall ge några exempel. Engelskans raka ordföljd slår numera igenom i alla sorts satser när svenskar skall skriva tyska. Inte för alla, men för klart fler. Det gör att en sats med ett inledande adverbial, som t.ex 'idag' eller en bisats, får omvänd ordföljd på svenska och tyska, medan den raka ordföljden kvarstår på engelska. Idag åker jag till Stockholm är ordföljsmässigt helt i överenstämmelse med Heute fahre ich nach Stockholm. Men allt oftare översätter elever det med Heute ich fahre nach Stockholm, eftersom det ju på engelska heter Today I go to Stockholm. Detta måste man numera jobba bort, eftersom elevernas referens för det nya språket är engelskan, inte det egna modersmålet! Kan någon hjärnforskare förklara detta? Och puh! Som om det inte fanns tillräckligt att öva i skillnader mellan tyskans och svenskans ordföljd!


Ett annat exempel, som kommit de allra senaste åren, är att allt fler ungdomar tror att modala hjälperb numera behöver ett "att" i många fall, så som de har i engelskan. Hör här: 'Jag måste komma' blir allt oftare för en svensk Ich muss zu kommen (I have to come) och inte det självklara Ich muss kommen. Samma sak med 'Vi vill åka' blir allt oftare för en svensk Wir wollen zu fahren (We want to go).


Jag kallar ibland engelskan för ett "invasivt språk" likt de arter i naturen som tränger ut de arter som funnits sedan länge. Vissa kallar det t.o.m för ett 'mördarspråk', som tar kål på andra språk. Klart är i alla fall att det med en allt svagare behärskning av det egna modersmålet och en ökad användning av engelska uppstår nya svårigheter i tillägnandet av ett tredje språk.


Som en reaktion på detta har jag i många år varit engagerad i en förening och ett nätverk som heter Språkförsvaret. Vi arbetar med att bilda opinion för en svenska som verkligen används i alla domäner, för mångspråkighet och för språkförståelsen inom Norden, så att vi inte i onödan tar omvägen över engelskan. Och här vill jag påstå att svenskarna är värst i Norden, och alltid blir lika naivt förvånade över att "de förstod/svarade ju inte på engelska! I sådana lägen vill jag sätta en dumstrut på mina landsmän!


Att få chans att utvecklas och uppmuntras på många språk, i mitt fall tyskan, gör världen rikare, ger fler olika perspektiv och en öppenhet att saker som bara verkar vara på ett sätt faktiskt kan vara på ett annat. Låt många få göra den erfarenheten, utan den angloamerikanska likriktning som råder på många områden idag. Tyskan har för mig numer mycket tydligare blivit ett fönster mot en större värld, och ett sätt att se fler spår i det egna, svenska.


Olle Käll

 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Presentation

Omröstning

Antag att du besöker en dam- eller herrklädesbutik i ett köpcentrum någonstans i Sverige och det visar sig att personalen enbart är engelsktalande (fallet utgår från verkliga exempel). Den kan inte, eller vägrar att, kommunicera på svenska. Vad gör du?
 Jag vänder på klacken och går
 Jag tar reda på varför den inte kan, eller vill, kommunicera på svenska
 Jag kritiserar denna brist på service och går
 Jag protesterar skarpt och går
 Jag bryr mig inte, talar engelska och fokuserar på mitt köp
 Jag anser att butiken bestämmer över sitt eget försäljningsspråk
 Jag anser att det är ett lovvärt initiativ
 Jag ser det som ett uttryck för att butiken verkligen är internationell
 Jag fullföljer ett köp bara om jag verkligen behöver varan

Fråga mig

109 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3
4
5 6
7
8
9 10 11 12 13 14 15
16 17
18
19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31
<<< Juli 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Språkförsvaret med Blogkeen
Följ Språkförsvaret med Bloglovin'

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se