Alla inlägg den 10 maj 2018

Av Nätverket Språkförsvaret - Torsdag 10 maj 13:00

I en insändare i senaste numret av Språktidningen skriver en viss Linda Edon:


”Jag läser Språktidningen 3/2018 och reagerar på användandet av man. Säger vi inte en nu? Jag jobbar med kundservice på svenska för ett engelskt företag i England. Och jag ser till att jag alltid skriver en. Det låter kanske (fortfarande) lite konstigt men inte så länge till om vi hjälps åt.”


Vilka är dessa ”vi” egentligen? ”Vi alla”? ”Vi utvalda”? ”Vi i framkant”? ”Jag och några jag känner”?


Linda Edon och likasinnade tror att man (som beteckning på en manlig varelse) direkt har överförts till att som indefinit (obestämt) pronomen beteckna vem som helst oavsett kön. Men etymologin är lite mer komplicerad.

Enligt Norstedts etymologiska ordbok togs man in från tyskan under yngre fornsvensk period, d.v.s 1375-1526. I SAOB heter det att pronomenet har utvecklats ur substantivet ”man” under inflytande från medelhögtyskan och tyskan:

”MAN man⁴, pron. oböjl. Ordet lånar oblika kasusformer från pron. EN (se EN, räkn. V ³) o. korresponderar med possessivpron. SIN o. refl.pron SIG; jfr dock a α samt c α á ( man(n) 1526 osv. mandh c. 1620 ) [fsv. man, motsv. d. man; gm inflytande från mht. o. t. man utvecklat ur MAN, sbst.² 1 (o. 12); jfr ss. obest. subj. fsv. män, isl. menn, mnt. men, pl.; jfr med avs. på bet.-utvecklingen fr. on]”


I fornsvenskan var man ackusativformen av maþer.


Det första skriftliga belägget, enligt SAOB, för man tycks härröra från 1520-talet. Hellquist skriver att man som obestämt pronomen var sällsynt under äldre fornsvenska, men det förekom alltså. Norstedts etymologiska ordbok hänvisar också till uttrycket "ser man på" som en lågtysk import, där man egentligen betyder "bara".


En har alltid använts i subjektsform i stället för man i vissa dialekter. ”En gör så gott en kan.” Men man och en är lika könsneutrala i subjektsform. I min ursprungsdialekt användes man och en om vartannat.


Själv kommer jag att fortsätta att använda man i subjektsform. Jag tror nämligen inte på att språket styr tanken eller kan förändra den objektiva verkligheten; inte heller har det något egenvärde att gå i takt med andra.


Per-Åke Lindblom

 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Presentation

Omröstning

Antag att du besöker en dam- eller herrklädesbutik i ett köpcentrum någonstans i Sverige och det visar sig att personalen enbart är engelsktalande (fallet utgår från verkliga exempel). Den kan inte, eller vägrar att, kommunicera på svenska. Vad gör du?
 Jag vänder på klacken och går
 Jag tar reda på varför den inte kan, eller vill, kommunicera på svenska
 Jag kritiserar denna brist på service och går
 Jag protesterar skarpt och går
 Jag bryr mig inte, talar engelska och fokuserar på mitt köp
 Jag anser att butiken bestämmer över sitt eget försäljningsspråk
 Jag anser att det är ett lovvärt initiativ
 Jag ser det som ett uttryck för att butiken verkligen är internationell
 Jag fullföljer ett köp bara om jag verkligen behöver varan
 Jag fortsätter att tala svenska och köper/eventuellt/ det jag behöver.

Fråga mig

110 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19
20
21 22 23
24
25 26 27
28 29 30 31
<<< Maj 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Språkförsvaret med Blogkeen
Följ Språkförsvaret med Bloglovin'

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se