I en artikel i senaste Curie skriver Mats Alvesson och Roland Paulsen inledningsvis:

”’Aldrig förr i mänsklighetens historia har så många skrivit så mycket med så lite att säga till så få.’”

Dessa ord, levererade av en av de undertecknade på en akademisk konferens, rev ner spontana applåder från en publik på cirka 400 forskare. Uppenbart känner många inom universitetsvärlden tvivel kring hur mycket av värde som egentligen skapas. Det produceras kopiöst med forskningsrapporter, artiklar och böcker. Men hur mycket av allt detta ger genuina och viktiga kunskapsbidrag?

I vår senaste bok, Return to Meaning. For a Social Science with Something to Say (Oxford University Press, med Yiannis Gabriel), riktar vi denna fråga till den samhällsvetenskap vi själva verkar inom. Frågan kan formuleras i krassa nyttotermer: Har de senaste 30 årens företagsekonomisk forskning lett till någon förbättring av näringslivet? Har de ca 175 professorerna i pedagogik i landet och den allt tätare examinationen av doktorer i pedagogik bidragit till förbättrade skolresultat? Den kan också formuleras mer existentiellt: I hur hög grad hjälper samhällsvetenskapen allmänheten att förstå sin tid och de samhällsproblem vi står inför? Hur många rapporter i psykologi bidrar till människors självförståelse och insikter av reellt värde i barnuppfostran, psykoterapi och hantering av sociala relationer?”

Alvesson/Paulsen menar att det produceras enormt mycket forskning som aldrig blir läst eller ger relevanta kunskapsbidrag. Jag läser mest avhandlingar om språk, men påfallande många avhandlingar och uppsatser är knappologiska och ointressanta. Man kan fråga sig på vilket sätt de bidrar till att stärka svenskans ställning som samhälls- och vetenskapligt språk.

Läs vidare här!

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)