Hej!

Nu vet vi vilka språk som är vackrast i Europa eller hela världen, eller... Nej, det vet vi förstås inte, men några personer från skilda länder har presenterat sina egna favoritspråk på nätet.  Man får naturligtvis inte ta det alltför allvarligt men de här topplistorna kan ändå ge en vink om att små och medelstora språk inte låter sämre än större språk.

Jag presenterar personerna bakom topplistorna som person 1, person 2 och så vidare.

Världens vackraste språk: Person 1: plats 1: armeniska, plats 5: svenska, plats 6: isländska...  Person 2: plats 1: ryska, plats 8: svenska... Person 3: plats 1: italienska, plats 2: svenska, plats 10 estniska...

Europas vackraste språk: Person 4:  plats 1 litauiska, plats 2: norska, plats 3: italienska, plats 4: svenska...  Person 5: plats 1: estniska, plats 2: svenska, plats 8: isländska...

Världens sötaste språk: Person 3 (samma som person 3 ovan): plats 1: norska ... Efter norskan skulle det alltså följa ca 7 000 andra språk. Tanken svindlar. Det är ju ganska lustigt för i Norge finns samma underliga språkkomplex som vi känner igen här hemma. Detta att man inbillar sig att det egna språket är sämre eller låter sämre är nog egentligen universellt. När man växer upp med ett språk så blir alla språkljud så självklara. I själva verket är det nog så att så fort vi öppnar munnen så sprutar det ut en massa exotismer.       

Vänliga hälsningar,  

Peje 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I gårdagens Svenska Dagbladet ställer Maria Ludvigsson denna fråga till Theodor Kallifatides:

- Allt oftare anförs att det inte spelar någon roll hur vi skriver eller talar, så länge vi på ett ungefär förstår varandra. Varför är rätt språk så viktigt?

Theodor Kallifatides svarar:

– Vem kan orientera sig om det inte finns rätt och fel? Bara den invigda, den som redan kan. Det blir en klassfråga. Om allt färre vet vad som är rätt och fel kommer samhällets kvalificerade poster per automatik skötas av den lilla gruppen som behärskar sitt språk. Då blir centrala ämbeten inte längre öppna för alla.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Intervjun med Theodor Kallifatides i dagens SvD (20 augusti) bekräftar att Språkförsvaret utsåg en värdig vinnare av priset förra året. Texten  borde vara obligatorisk läsning för alla som har svenska språket som verktyg i arbete och umgänge.

Dessutom finns i samma tidning en blänkare av Thomas Engström om det pågående språkförfallet i Sverige.

Lars Nordberg

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Språkförsvarets webbplats har passerat en miljon sidvisningar – i skrivande stund 1 000 083 sidvisningar. Webbplatsen har upprätthållits i nätverkets regi sedan 2005.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I en artikel i Svenska Dagbladet den 16/8 rapporterar Anna-Malin Karlssson från en språkvetenskaplig konferens i Rio de Janeiro. Hon skriver:

”I Sverige ser vi oss som ett litet språksamhälle, som framförallt slåss mot det stora ’kolonialspråket’ engelskan. Men hur ser situationen ut om man ser på Sverige och svenskan från ett annat håll? Många av dagens svenskar har ett annat modersmål, och flera var flerspråkiga redan innan de lärde sig svenska. Vad betyder det för vad som ska ses som god språkkompetens? Kan det vara lika mycket värt att tala fyra språk som att tala brytningsfri svenska? Och vilket problem ska vi peka på när en arbetssökande inte har korrekt svensk meningsbyggnad och därför inte får jobbet? Bristande språkkunskaper eller diskriminering? Kan vi hantera båda?”

Frågan är om inte motsättningen mellan att tala fyra språk eller brytningsfri svenska är en falsk motsättning. Hur ofta uppträder den valsituationen i levande livet? Det beror väl helt och hållet på individens situation i Sverige vad som är mest fördelaktigt. Om det är ett arbete som kräver bred språkkompetens är det en fördel att kunna flera språk, även om några av dem inte talas brytningsfritt. För en telefonförsäljare i Sverige är det definitivt en fördel att kunna tala en brytningsfri svenska.

Jag minns en lärarkollega, ursprungligen palestinier, från ett gymnasium i Stockholm. Hans uppfattning var att svenskarna först lyssnade på invandrarens språk, noterade därefter namnet och sist observerade utseendet. Han talade för övrigt svenska med norrbottnisk accent.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Bild: Johan Edholm

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)