Alla inlägg den 21 juni 2017

(Texten är ursprungligen ett brev till Svenska Dagbladets kulturredaktion)

 

 Det har kommit in en obehaglig ton i samtalet om svenska språket.


Det handlar inte enbart om nättroll och andra – nedlåtande kallade språkpoliser – som använder oförsvarbara, djupt kränkande tillmälen och hot mot journalister och andra skribenter (Aschenbrenner i SvD 22 jan 2017). Det handlar också om den mera subtila eller försåtliga överlägsenhet som vissa språkvetare och kolumnister visar mot dem (oss) som vill fråga och resonera, som kanske saknar universitetsexamen i språk men som hyser ett uppriktigt intresse för språk och språkanvändning.


När jag skriver ”vi” menar jag inte att någon annan än jag skulle stå bakom just den här texten. Däremot vet jag att det finns andra som tänker i liknande banor, dvs. som uppriktigt bryr sig om språkbruket. Alla använder vi vårt språk och har anledning att fundera över ord och uttryck, över begriplighet. En del av oss använder språket som främsta arbetsredskap. I egenskap av översättare, språkgranskare, författare, jurister, lärare m.fl har vi rentav ett särskilt ansvar för att hålla språkbruket klart och begripligt men också levande och nyansrikt. Alla kan göra misstag av okunnighet och brådska men vi vill göra vårt bästa. Begripligheten förutsätter ett visst mått av logik och samförstånd i språkbruket.


Vi vet att språket och språkbruket förändras, liksom den omvärld som vi använder språket om. Svenskar idag talar och skriver inte som på Gustav Vasas tid, eller som på Gustav III:s eller ens Gustav V:s tid.


Vi vet att massor av ord i det språk som kallas svenska har kommit från andra språk, inte bara från engelskan utan också från tyska, franska, latin och grekiska. Vissa ord som blivit svenska är från början rentav från arabiska, persiska och turkiska – inte bara guss och keff utan också kiosk, soffa, paradis, ...  Jo, vi vet det. Vi vet att också andra språk förändras.


Vi förstår och håller med om att man ska kunna förnya språket, leka med det, finna nya ord för nya företeelser.


Vi inser att det behövs nya ord, men vi sörjer däremot över att befintliga, användbara ord och uttryck faller i glömska och betraktas som löjligt föråldrade bara därför att nya låneord tränger bort dem – och kanske framför allt därför att nya generationer, eller nya invånare, helt enkelt inte har mött dem och fått ta till sig dem. Språket kan berikas av nya ord men knappast om det sker på bekostnad av gamla. Även om man inte behöver använda alla ord, kanske därför att man tycker de är föråldrade, så ligger ett värde i att känna till dem och förstå dem och de sammanhang där de förekommer. Orden är en del av det historiska medvetandet. Men det förutsätter att någon visar och förklarar orden.


Vi tycker det är störande när innebörden av ord förändras. När det handlar om att umgås på skandinaviska – i den mån det fortfarande sker – brukar man varna för ”falska vänner”, ord som tycks vara gemensamma men som har olika betydelser i danska, norska och svenska. Oavsett om sådana varningar förekommer för att även engelska ord kan ha en annan innebörd än de har i svenskan så dyker orden upp i svenskt språkbruk med den andra innebörden. 


Vi är bekymrade över riskerna för de oklarheter, den förvirring, de missförstånd som kan bli följden av att uppmärksamheten och insikterna brister. 


Vi oroar oss för att oklarheter och missförstånd, för att inte tala om sociala klyftor, som kan uppkomma ifall vi inte har allmänt godtagna – och kända – normer för stavning, ordval och grammatik. Både nya generationer och de vuxna som ska lära sig det främmande språket svenska behöver hjälp att utveckla sitt språkbruk. En del av oss vill hjälpa till med det, men att inte få ge dem klara besked känns otillfredsställande.


Också att lära sig andra språk kan bli lättare av att man har ett rikt ordförråd på sitt eget språk – och ett system i användningen.


Logik räcker kanske inte. (Josephson 31 augusti 2016) Nej, vi kan förstå och vänja oss vid uttryck som egentligen är ologiska, men har inte logiken i sig själv ett värde? Det logiska tänkandet kan man träna genom att begrunda språk liksom genom matematik.


Vad ska man göra? Vad får man göra?


Vi som inte har tillgång till De Fina Spalterna och som inte har höga akademiska befattningar i svenska men som använder språket yrkesmässigt vill fråga, ifrågasätta och gärna lära mer.


Men varför ska vi, som en gång har lärt oss något, nu anses ha fel, medan de som aningslöst ändrar på ords betydelser eller som inte förstår befintliga svenska ord ska anses ha rätt? Jag har själv, när jag någon gång ställde en fråga till Språkspalten, blivit bemött med en motfråga om vilken språklig epok jag skulle vilja ha som norm. Får en språkgranskare med seriösa syften anmärka och föreslå ändringar i en text utan att det ska kallas ”inlärd irritation” (Josephson i SvD 29 april 2017)?


Hur länge får man hålla fast vid gamla, inlärda regler? När jag själv har haft uppdrag att språkgranska bokmanus har jag brukat säga att var och en har rätt till sitt språkbruk, men att jag strävar efter att texterna ska flyta smidigt och framstå som logiska så att innebörden blir tydlig. (Och vi har bevars alltjämt Svenska skrivregler, SAOL, Svenska Akademiens språklära m.m.) Får jag, när jag läser studenters provsvar och uppsatsmanus i ett helt annat ämne än språk, lägga synpunkter på deras ordval, formuleringar eller stavning – i det goda syftet att hjälpa dem? De ska ju snart ut i arbetslivet där de behöver ha ett säkert språkbruk.


En gång i vintras, då jag ledde en kurs i danska, kom vi in på problem med förändringar i språkbruket (jag vill minnas att det gällde ordet huruvida och olika betydelser av ordet ”om”) och en deltagare i 30-årsåldern frågade ”vad ska man då göra – anställa språkpoliser?”. Språkpoliser? Han använde tydligen ordet i en positiv mening. Språkvårdare anlitas, så vitt jag vet, av myndigheter och förlag (åtminstone om de har tid och råd). Språkpolis har väl däremot varit en nedsättande benämning på dem som har klagat på vad de själva uppfattat som fel i språkbruket. Är den här lilla händelsen ett tecken på att också innebörden av ordet språkpolis har förskjutits eller enbart en missuppfattning? Ska den nya innebörden i så fall efter hand komma att godtas som riktig?


Ja, fel blir ju rätt när de blir tillräckligt vanliga. (Josephson 31 augusti 2016) Men till dess kan vi väl hålla samtalet om språket levande på ett respektfullt sätt.


Anders Schærström

 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 

Presentation

Omröstning

Vad är ett ord? Lingvister diskuterar vad ett ord egentligen är. Vad anser du? Ett ord
 är det som omges av mellanslag i skrift
 är en sammanhållen betydelseenhet
 är en sammanhållen självständig betydelseenhet
 en samling språkljud, som uppfattas ha självständig betydelse
 består av ett eller flera morfem (minsta betydelsebärande enhet)
 är en självständig språklig enhet (del av mening) av språkljud eller en fixerad serie sådana
 är ett språkljud/en serie språkljud, som överför en betydelse utan att vara delbart/-a
 är språkljud, som syftar på något utanför sig självt, exempelvis verkligheten
 är ett språkljud, eller en samling språkljud, som kan kombineras i det oändliga
 är en enskild språkenhet, som har mening och kan uttalas eller skrivas
 en enskild språkenhet, som har mening och kan uttalas och som nedskrivet omges av mellanslag

Fråga mig

106 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10
11
12 13 14 15 16 17
18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30
<<< Juni 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Språkförsvaret med Blogkeen
Följ Språkförsvaret med Bloglovin'

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se