Alla skolelever i Älvdalen ska få chansen att läsa älvdalska under hela högstadiet. År 2030 ska minst 30 procent av eleverna som går ut årskurs nio i Älvdalens socken vara tvåspråkiga i form av älvdalska och svenska. Personalen ska få utbildning och material för undervisning ska tas fram.

När personal ska rekryteras till förskola eller äldreomsorg  förskola och äldreomsorg ska älvdalska vara en merit. Detta är en del av innehållet  kommunens plan för att  det älvdalska språket inte dör ut. Denna handlingsplan antogs av kommunstyrelsen i Älvdalen och protokollet justerades på onsdagen.

Kommunens plan innehåller en bakgrundsbeskrivning som går ut på att det finns lagliga möjligheter att föra in älvdalska språket i grundskolans alla stadier. Och att kommunen har en skyldighet att medverka till att språket inte dör ut, trots att språket ännnu inte erkänts av svenska staten som ett minoritetsspråk.

- Det ska vi göra genom att Barn- och utbildningsförvaltningen nu ska inventera vilka behov av utbildningsinsatser som behövs för att den språkliga kompetensen såväl som den pedagogiska finns hos personalen , säger kommunstyrelsens ordförande Peter Egardt, socialdemokrat.

Peter Egardt (S) är kommunstyrelsens ordförande i Älvdalen och en av dem som driver frågan om älvdalskans överlevnad.

För att få den personal som behövs kommer man  även att betrakta  älvdalska som merit då man rekryterar personal till förskola eller äldreomsorg.

När det gäller ansvaret för att planen genomförs så är det Barn- och utbildningsförvaltingens och förskolans ledning som har ansvaret för att se till att personalen känner till kommunens plan och arbetar för att fullfölja denna.

Barn- och utbildningsförvaltningen har också ansvar för att se till att alla  icke älvdalsktalande föräldrar ges stöd så att de kan ta aktiv del i barnens älvdalsspråkliga utveckling. Vidare hardenna fvövaltning  ansvaret att ta fram material i form av böcker, musik med mera till den älvdalsktalande förskoleavdelning som redan startat. Materialet ska vara på älvdalska eller på älvdalska och svenska. Dessutom ska förvaltningen se till att berörd personal får fortbildning i både språkbadspedagogik och –metodik samt i det älvdalska språket.

Detta är ett historiskt beslut i älvdalskans hemmamiljö, där älvdalskan paradoxalt nog har varit förbjuden i skolan fram till 1970-talet.

Kommunstyrelsens ordförande Peter Egardt är mycket nöjd med att planen nu är godtagen.

- Jag anser förstås att handlingsplanen är bra och att den ger kommunen möjligheter att på ett tydligt sätt nå målet att rädda det älvdalska språket från att dö ut.

- Ett av syftena med handlingsplanen är att visa på långsiktigheten i det tidigare beslutet att starta en förskoleavdelning på älvdalska och att det inte var ett projekt med ett visst sluytdatum, säger Peter Egardt. .

­Att rädda språket från att dö måste betraktas som ett arbete utan slut.  Den bilden måste man ha klar för sig när vi diskuterar kommunens avsikt med älvdalskan.

-Vår förhoppning och inriktning på vårt arbete är förstås att älvdalskan också får status av språk också inom Sveriges gränser och inte enbart utanför så som fallet är just nu genom den internationella språkkoden älvdalskan fått under året.

Yair Sapir, lektor i svenska språket vid Högskolan Kristianstad och ordförande vid Råđdjärum, det älvdalska språkrådet, är också mycket glad över beslutet i Älvdalen:

Yair Sapir är en av många forskare som kämpar för älvdalska språkets erkännande och överlevnad.

­- Kommunens beslut är utomordentligt viktigt och glädjande. Älvdalens kommun har samarbetat flitigt med de älvdalska talarna och språkvetarna under de senaste elva åren och inser vilken kulturskatt älvdalskan utgör och hur viktig den är ur människorättsperspektiv.

-  Jag tror att beslutet kan föra med sig mycket positiva följder för Älvdalen. Men det är viktigt att beslut blir till handling och det är bråttom med det.

-Det finns nämligen få talare kvar, som har växt upp med en stark och stolt älvdalska, och dessa talare är ytterst viktiga när språket ska revitaliseras bland barnen och föras vidare till de kommande generationerna, säger Yair Sapir.

Funk Emil Eriksson, 23 år,  i styrelsen för  föreningen Ulum Dalska är väldigt glad över beslutet och säger:

- Helt otroligt och obeskrivligt roligt att kommunen tagit detta beslut.

- Det är helt fantastiskt att känna det enorma stödet från kommunen, som nu visar att de förstår vikten av vårt språk.

- Det är stort, jättestort och går knappt att förstå hur viktigt detta är för Älvdalen och framförallt för barnen i Älvdalen.

Emil Eriksson, Ulum Dalska:"Det går knappt att förstå hur viktigt detta är”. Här syns han tiil höger på bilden, då han tar emot priset Övdals-Byönn för sina insatser för älvdalskan i somras.

Här är kommunens plan:

Mål på kort sikt

• Alla barn, vars föräldrar så vill, ska ges möjlighet att i förskolan i Älvdalens kommun bli tvåspråkiga, älvdalska och svenska.
• Under hösten 2016 inventerar barn- och utbildningsförvaltningen behovet av fortbildning för personalen inom det älvdalska språket och språkbadsmetodik samt utformar en plan för att tillgodose behovet.
• Under hösten 2016 inventerar barn– och utbildningsförvaltningen vilket material som idag finns på älvdalska och gör en plan inklusive ekonomi på framtagande av adekvat material.
• Senast våren 2017 känner personalen väl till vad som förväntas av dem i sitt arbete för att rädda det älvdalska språket.

På längre sikt

• Alla barn och unga i Älvdalens kommun som vill ska ges möjlighet att studera älvdalska i grundskolans alla stadier.
• Barn- och utbildningsförvaltningen tar ansvar för de älvdalsktalande barnens situation i grundskolan och ser till att skapa miljöer som stimulerar till daglig användning av det älvdalska språket.
• 2030 ska minst 30% av alla elever som går ut årskurs nio i Älvdalens socken vara tvåspråkiga i form av älvdalska och svenska.

Björn Rehnström

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Nordiska Rådet rapporterar på sin webbplats:

”Finlands och Islands delegationer föreslår att alla nordiska nationalspråk ska godkännas som officiella arbetsspråk i Nordiska rådet.

De fem nordiska nationalspråken nämns i Nordiska rådets deklaration om nordisk språkpolitik från år 2006. Arbetsspråken inom det nordiska samarbetet är svenska, norska och danska.

Isländska och finska är inte arbetsspråk inom Nordiska rådet och har därmed inte en likvärdig ställning i det nordiska samarbetet.

Delegationerna anser att detta inte är rättvist.”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Detta svar har skickats in till Sydsvenska Dagbladet/Helsingborgs Dagblad, som emellertid valde att inte publicera svaret med motiveringen att det "gick utanför ämnet". Var och en kan avgöra huruvida svaret på något sätt går utanför ämnet.)

Daniel Lindeberg föreslår i en artikel ”Låt oss visa våra nya landsmän att arabiskan har en självklar plats här” i Sydsvenska Dagbladet/Helsingborgs Dagblad den 23 oktober att arabiskan bör ges status av minoritetsspråk. Det anser inte vi; det beror inte på att vi skulle ha något emot det arabiska språket eller de som talar arabiska.  Våra skäl är principiella. Minoritetsspråksstatus betyder något och ska inte utdelas lättvindigt, eftersom detta leder till att dess status devalveras.

Vi anser att en nationell minoritet är en historiskt skapad, stabil gemenskap av människor, som delar en uppsättning viktiga kännetecken: ett gemensamt språk, ett gemensamt territorium eller praktiserar ingifte, ett gemensamt ekonomiskt liv och en gemensam kultur. De två första kännetecknen är de avgörande, medan de båda övriga inte behöver hårdras. De nuvarande minoritetsspråken i Sverige uppfyller dessa kriterier och även Europarådets kvantitativa kriterium att ett språk åtminstone ska ha talats i ett land i minst 100 år för att erhålla denna status. Den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk undantar uttryckligen invandrarspråk. Samiska och tornedalsfinska (meänkieli) är dessutom territoriella minoritetspråk. Samiska har talats lika länge – eller längre än – som svenska i Sverige och tornedalsfinska förmodligen lika länge som svenskan i Norrbotten.

Finska intar en mellanställning, eftersom det inte finns någon kontinuitet mellan den svedjefinska invandringen fr.o.m slutet av 1500-talet och den efterkrigstida finska invandringen till Sverige. Den siste ättlingen  från den svedjefinska invandringen och som kunde tala finska dog dock så sent som på 1960-talet. Daniel Lindeberg tycks tro att finskan i första hand har erhållit sin ställning som minoritetsspråk på grund av antalet finskatalande invandrare. Men Finland och Sverige utgjorde ett rike fram till 1809; det finska språket dominerade i den östra rikshalvan och det svenska i den västra, även om svenska var administrativt huvudspråk också i den östra rikshalvan. Sveriges och Finlands gemensamma historia och det fortsatt nära förhållandet mellan de två länderna talar för att ge finskan en särställning.  Svenskans fortsatta ställning som nationalspråk i Finland underlättas också av att finskan är ett minoritetsspråk i Sverige. De icke-territoriellt baserade språken jiddisch och romani har båda mer än 100 år på nacken i Sverige. Dessutom spelade judarnas och romernas öde under andra världskriget roll för riksdagens beslut att ge dessa språk minoritetsspråksstatus.

Varför ska egentligen ett sentida invandrarspråk ges status av minoritetsspråk? De flesta invandrare till Sverige söker sig inte hit för att de vill bevara sina språk och sin kultur utan på grund av politiska eller ekonomiska skäl. Det säkraste sättet för en arabisktalande emigrant att förmedla sitt språk till de egna barnen är att bosätta sig i en omgivning, där arabiskan dominerar, läs ett annat arabisktalande land i så fall. Om man studerar de historiska erfarenheterna från länder, där ättlingar till invandrare, utgör det helt dominerande inslaget, d.v.s USA, Kanada, Argentina, Uruguay, Australien och Nya Zeeland, så ser man att redan andra generationens invandrare är tvåspråkiga och att språkbytesprocessen i regel är fullbordad i tredje generationen. Detta har nästan aldrig någonting med tvång att göra; det säger sig självt  att om en invandrare ska lyckas i det nya landet, måste den lära sig majoritetsspråket, som dessutom dominerar det offentliga rummet. Assimileringen underlättas dessutom av blandäktenskap.

En undersökning som gjordes på en gymnasieskola i Stockholm 2009 bland invandrarelever, som antingen var födda i Sverige eller kommit hit före sju års ålder, visade att språkbytesprocessen var mycket snabb. Det visade sig att 93 procent ansåg sig ha gjort ett språkbyte, att 60 procent talade svenska med sina syskon och att 20 procent talade svenska med sina föräldrar. Naturligtvis kan arabiskan överleva som språk i Sverige, dels på grund av fortsatt påfyllning av arabisktalande och dels på grund av att ingifte tillämpas. Men är ingifte något som Lindeberg förordar? Araber bör gifta sig med araber, greker med greker, somalier med somalier, svenskar med svenskar etcetera? Det första som den uppväxande andragenerationens invandrare konfronteras med i Sverige är möjligheten skaffa sig en partner från en annan etnisk eller religiös grupp än föräldrarnas.

Vår uppfattning är att invandrarspråken ska behandlas lika. Alla ska ha rätt att använda sitt språk i Sverige, rätt att studera sitt hemspråk och rätt att studera de stora moderna språken, bl.a arabiskan, på gymnasienivå. Universiteten bör ha ett rikt språkutbud, eftersom flerspråkighet på grund av invandring utgör en extra nationell tillgång. I övrigt bestämmer invandrare i Sverige, inklusive arabisktalande, själva om de ska förmedla sina språk till sina efterkommande eller inte. Arabiskan, som talas av runt 340 miljoner människor i världen, överlever utan att språket ges minoritetspråksstatus i Sverige. Detta i motsats till den unika älvdalskan, som har talats i Sverige sedan urminnes tider och som bara talas i Sverige.

Per-Åke Lindblom/Carl-Gustav Pernbring

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)