Varför stödjer Språkförsvaret kravet att älvdalskan ska erkännas som ett landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige? Språkförsvaret har ju snarast gjort sig känt för att vilja försvara svenskan, särskilt gentemot engelskans expansion. Men detta är bara vårt första ben. De andra benen innebär att vi förordar mellannordisk språkförståelse och mångspråkighet. Mångspråkigheten utgår från att varje språk har ett egenvärde och att följaktligen minoritets- och hemspråk ska respekteras.

Älvdalska är ett minoritetsspråk utan legal status i Sverige. Alltsedan 2006 har Språkförsvaret placerat in artiklar om älvdalskan i sektionen ”Minoritetsspråk i Sverige och Norden” på vår webbplats. Men först efter den uppmärksammade internationella konferensen om älvdalskan i Köpenhamn maj 2015, ansåg vi att det var läge att agera mer offensivt till förmån för älvdalskan.

Språkförsvaret delar helt Yair Sapirs, Lars Steenslands och andra lingvisters bedömning att älvdalskan är ett eget språk. Vi stödjer helt älvdalingarnas och Ulum Dalskas uppfattning att älvdalska är eget språk. Älvdalskans ljudsystem, grammatik, syntax och ordförråd skiljer sig radikalt från rikssvenskans: i princip skiljer sig älvdalskan lika mycket från rikssvenskan som isländskan och färöiskan.

Varför vill då inte centralmakten erkänna älvdalskan som ett eget språk?

Det viktigaste skälet som framskymtar då och då är rädslan för dominoeffekter, att en rad folkmål ska ställa sig i kö för att bli erkända. Dessa farhågor är överdrivna. De flesta dialekter i Sverige och övriga Norden är övergångsdialekter; de unika språkvarieteterna talas i utkanterna av det fornnordiska språkområdet. Samtidigt borde den svenska centralmakten ha en viss toleransnivå. Den italienska regeringen har till exempel erkänt inte mindre än sju minoritetsspråk, d.v.s frankoprovensalska, franska, friuliska, katalanska, ladinska, occitanska och sardiska, som liksom italienskan utgår från latinet.

Argumenten mot älvdalskan är ofta krystade. Det sägs att nästan alla språkdrag i älvdalskan kan återfinnas i andra svenska folkmål. Men samtliga särdrag i älvdalskan återfinns inte i någon annan språkvarietet i Sverige och vissa särdrag som nasala vokaler återfinns inte ens i isländskan. Centralmaktens företrädare driver linjen att hellre än att åtminstone rädda en unik språkvarietet är man beredd att offra alla; ett slags folkmålens Jantelag. Vissa företrädare för centralmakten kritiserar försöken att ge älvdalskan en enhetlig ortografi, eftersom detta skulle drabba de elva bydialekterna inom Älvdalen. Men detta argument riktar sig egentligen mot all standardisering av ett språk! Borde riksvenskans successiva utveckling fr.o.m Gustav Vasas bibel 1526, vilken inledde utjämningen av dialekterna, göras ogjord? Det anförs också att älvdalskans förespråkare håller sig med flera konkurrerande ortografier, läs: de kan inte ens enas. Men säg det skriftspråk där alla från första början – och sedan framgent - har varit överens om hur det ska stavas! Det enda sättet att förhindra allt petande i ett språks ortografi är att betrakta skriftspråket som heligt. För övrigt kan man leva med två konkurrerande skriftspråk som norrmännen gjort sedan 1885. Det är dock en avgjord fördel att älvdalskan även besitter ett skriftspråk, eftersom ett skriftspråk fungerar som en krockkudde gentemot språkliga förändringar.

Älvdalskan uppfyller kravet i den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk, nämligen att det ”av hävd använts i ett visst territorium inom en stat av medborgare i den staten, som utgör en grupp, som till antalet är mindre än resten av befolkningen i den staten, och som är annorlunda än det eller de officiella språken i den staten.”

Vissa forskare menar att älvdalskan började gå sin egen väg på 800-talet. Under alla förhållanden konstaterade besökare till Älvdalen, som inte stammade från området ovan Siljan, redan på 1600-talet att det inte gick att förstå älvdalskan.

Älvdalskan är en unik kulturskatt. Vi menar att man måste verka för att älvdalskan blir erkänt som landsdels- eller minoritetsspråk! Stöd den pågående namninsamlingen ”Rädda älvdalskan!”

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok äör knuten till nätverket Språkförsvaret)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

   Språket, ett verktyg som skiljer människan från alla andra arter, avslöjar ofta omedvetet en del av skribentens inre tankevärld, även om denne nog vid en granskning i efterhand skulle avvisa vissa slutsatser. När personer, saker eller egenskaper...

    Viggo Kann (till vänster) och Olle Bälter (till höger) mottog Språkförsvarets hederspris på årsmötet och höll också båda ett tacktal. Motiveringen till hederspriset löd som följer:   Olle Bälter/Viggo Kann/Chantal Mutimukwe/Hans Malmstr...

På senare tid har det åter blossat upp en debatt om engelskans expansion på svenskans bekostnad inom högskolan. Se bara på debattartiklar som Eva Forslunds/Magnus Henreksons artikel ”Varning: Forskare väljer bort svenska” i Svenska Dagbla...

”Språkfrågor intresserar och engagerar många, och ofta upplevs det som en försämring när språket förändras. Så behöver det inte vara, konstaterar David Håkansson.   – Svenskan har alltid varit utsatt för förändringar och det är ju hel...

Baden-Württembergs ministerpresident Winfried Kretschmann anser att det är överflödigt att lära sig ett andra främmande språk. Han har själv varit lärare, men ser inga fördelar: "Om mobiltelefoner kan översätta samtal till nästan alla språk i världen...