Alla inlägg den 28 oktober 2016

Av Nätverket Språkförsvaret - 28 oktober 2016 20:28

Varför stödjer Språkförsvaret kravet att älvdalskan ska erkännas som ett landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige? Språkförsvaret har ju snarast gjort sig känt för att vilja försvara svenskan, särskilt gentemot engelskans expansion. Men detta är bara vårt första ben. De andra benen innebär att vi förordar mellannordisk språkförståelse och mångspråkighet. Mångspråkigheten utgår från att varje språk har ett egenvärde och att följaktligen minoritets- och hemspråk ska respekteras.


Älvdalska är ett minoritetsspråk utan legal status i Sverige. Alltsedan 2006 har Språkförsvaret placerat in artiklar om älvdalskan i sektionen ”Minoritetsspråk i Sverige och Norden” på vår webbplats. Men först efter den uppmärksammade internationella konferensen om älvdalskan i Köpenhamn maj 2015, ansåg vi att det var läge att agera mer offensivt till förmån för älvdalskan.


Språkförsvaret delar helt Yair Sapirs, Lars Steenslands och andra lingvisters bedömning att älvdalskan är ett eget språk. Vi stödjer helt älvdalingarnas och Ulum Dalskas uppfattning att älvdalska är eget språk. Älvdalskans ljudsystem, grammatik, syntax och ordförråd skiljer sig radikalt från rikssvenskans: i princip skiljer sig älvdalskan lika mycket från rikssvenskan som isländskan och färöiskan.


Varför vill då inte centralmakten erkänna älvdalskan som ett eget språk?


Det viktigaste skälet som framskymtar då och då är rädslan för dominoeffekter, att en rad folkmål ska ställa sig i kö för att bli erkända. Dessa farhågor är överdrivna. De flesta dialekter i Sverige och övriga Norden är övergångsdialekter; de unika språkvarieteterna talas i utkanterna av det fornnordiska språkområdet. Samtidigt borde den svenska centralmakten ha en viss toleransnivå. Den italienska regeringen har till exempel erkänt inte mindre än sju minoritetsspråk, d.v.s frankoprovensalska, franska, friuliska, katalanska, ladinska, occitanska och sardiska, som liksom italienskan utgår från latinet.


Argumenten mot älvdalskan är ofta krystade. Det sägs att nästan alla språkdrag i älvdalskan kan återfinnas i andra svenska folkmål. Men samtliga särdrag i älvdalskan återfinns inte i någon annan språkvarietet i Sverige och vissa särdrag som nasala vokaler återfinns inte ens i isländskan. Centralmaktens företrädare driver linjen att hellre än att åtminstone rädda en unik språkvarietet är man beredd att offra alla; ett slags folkmålens Jantelag. Vissa företrädare för centralmakten kritiserar försöken att ge älvdalskan en enhetlig ortografi, eftersom detta skulle drabba de elva bydialekterna inom Älvdalen. Men detta argument riktar sig egentligen mot all standardisering av ett språk! Borde riksvenskans successiva utveckling fr.o.m Gustav Vasas bibel 1526, vilken inledde utjämningen av dialekterna, göras ogjord? Det anförs också att älvdalskans förespråkare håller sig med flera konkurrerande ortografier, läs: de kan inte ens enas. Men säg det skriftspråk där alla från första början – och sedan framgent - har varit överens om hur det ska stavas! Det enda sättet att förhindra allt petande i ett språks ortografi är att betrakta skriftspråket som heligt. För övrigt kan man leva med två konkurrerande skriftspråk som norrmännen gjort sedan 1885. Det är dock en avgjord fördel att älvdalskan även besitter ett skriftspråk, eftersom ett skriftspråk fungerar som en krockkudde gentemot språkliga förändringar.


Älvdalskan uppfyller kravet i den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk, nämligen att det ”av hävd använts i ett visst territorium inom en stat av medborgare i den staten, som utgör en grupp, som till antalet är mindre än resten av befolkningen i den staten, och som är annorlunda än det eller de officiella språken i den staten.”


Vissa forskare menar att älvdalskan började gå sin egen väg på 800-talet. Under alla förhållanden konstaterade besökare till Älvdalen, som inte stammade från området ovan Siljan, redan på 1600-talet att det inte gick att förstå älvdalskan.


Älvdalskan är en unik kulturskatt. Vi menar att man måste verka för att älvdalskan blir erkänt som landsdels- eller minoritetsspråk! Stöd den pågående namninsamlingen ”Rädda älvdalskan!”

 

Per-Åke Lindblom


(Denna nätdagbok äör knuten till nätverket Språkförsvaret)


Av Nätverket Språkförsvaret - 28 oktober 2016 20:21

Inledning


Oll fuost fǫr ig luv saj åv fer ið at eð ir it inggų tşekklist, dar an edd bellt bukk åv iegenskapär fer iet mǫl fer tä avdşärå, ukadier eð-dar mǫleð ir iet språk eld įe dialekt.

 

Med andra ord: Först måste konstateras att det inte existerar någon allmängiltig, objektiv och allmänt accepterad metod för att avgöra vad som är ett språk och vad som är en dialekt. Och ändå finns det språk och dialekter. Så hur har man gjort dessa klassificeringar? – Om man ser på exempel runt om i världen, upptäcker man snart att det inte finns någon kon­sekvens i bedömningen, åtminstone inte om man ser på det med en språkmans ögon. I ett land kan det finnas tungomål som är oerhört olika varandra, men som ändå betraktas som varianter av samma språk. På ett annat håll i världen kan det finnas två tungomål som är varandra nästan löjligt lika, men som ändå betraktas som två olika språk. Det är uppenbart att indelningar i språk och dialekt inte bara sker efter språkliga kriterier, utan politik, geografi och andra faktorer spelar också roll. Det finns också en tydlig tendens att besläktade tungo­mål inom ett land gärna betraktas som varianter av ett och samma språk, medan besläktade tungomål som talas i olika länder gärna betraktas som olika språk – och detta även om de språkliga förhållandena talar för något annat.


Om varken teorin eller praktiken ger någon tydlig vägledning, finns det anledning fundera över hur indelningar i språk och dialekt borde göras utifrån språkliga kriterier. Hela problem­komplexet bygger på en föreställning om likhet och olikhet. Det framgår, om inte annat, av följande: Om två tungomål inte liknar varandra över huvud taget, dvs. de uppvisar 0% på en likhetsskala, då har vi att göra med två olika språk. Och om två tungomål är varandra lika i alla avseenden, dvs. de uppvisar 100% på likhetsskalan, då har vi att göra med samma språk – eller samma dialekt. Så långt torde alla förnuftiga bedömare vara överens. Detta är natur­ligtvis trivialt. Men låt oss vara lite djärvare och hugga till med, låt oss säga, 92%. När det gäller två tungomål som liknar varandra till 92%, skulle de nog av många – men långt ifrån alla – bedömas vara två varianter av i grunden ett och samma språk. Det skulle kunna röra sig om två dialekter av ett språk, eller om ett standardspråk och en med detta besläktad dialekt. Men sedan är det slut på samsynen. Flyttar man sig längre in från utkanterna på lik­hetsskalan, blir samstämmigheten i bedömningarna allt mindre.


Innan vi går vidare, måste vi göra klart för oss vad vi menar med likhet. Är det att tungo­målen låter lika? – att de ser lika ut när man skriver dem? – att de har likadan grammatik? – att orden i tungomålen liknar varandra? – eller vad menar vi? – Ett intressant mått på likhet, som ofta nämns just i sådana här diskussioner, är förståelighet. Man brukar säga att om två personer talar med varandra och använder sina respektive tungomål och de inte förstår var­andra, då talar de olika språk. Det verkar ju rimligt. – Men stopp lite! Det kan ibland vara så att två andra personer som talar samma två tungomål som i det nyssnämnda fallet faktiskt förstår en hel del av vad som sägs. Hur kan det komma sig?


Förståelighet mellan två tungomål är inte en konstant, inte ett fixt värde, utan den varierar från person till person, från situation till situation. Så har t ex en person med bred språklig erfarenhet ofta större chans att förstå ett för honom nytt tungomål än en person som saknar denna erfarenhet. Vidare är det ett välkänt faktum att det är mycket lättare att förstå ett annat tungomål om man vet vad den andre talar om och man väl känner till temat i fråga. Och för det tredje: en person som är starkt motiverad att förstå har naturligtvis större chanser att lyckas med detta än en person för vilken det inte spelar så stor roll. – Så även om ömsesidig förståelighet är ett relevant mått på tungomåls närhet, är det nästan omöjligt att använda den som ett kriterium vid en seriös bedömning av huruvida två tungomål ska betraktas som två olika språk eller som två varianter av samma språk.


Men hur gör man då? – Ja, min syn på saken är följande: Språk är system för kommuni­ka­tion. Varje språksystem är uppbyggt av flera delsystem. Det finns alltid ett ljudsystem, det finns oftast ett ordbildningssystem, det finns i många fall ett ordböjningssystem, det finns ett meningsbyggnadssystem osv. Min uppfattning som lingvist är att om två tungomål upp­visar flera betydande skillnader i hur systemen är uppbyggda och fungerar, då finns det anledning att se dem som två olika språk. Då blir det mindre viktigt hur lika eller olika de låter, eller om den ömsesidiga förståelsen är god, dålig eller usel, eller hur många ord tungo­målen har gemensamt osv. De viktiga blir i stället om tungomålen skiljer sig tydligt i struk­turellt hänseende, dvs. om de har flera stora skillnader i delsystemens uppbyggnad och/eller funktion. Eftersom älvdalskan uppvisar flera stora systemskillnader i jämförelse med svenskan, är älvdalskan ett annat språk än svenskan.


Ett litet exempel är följande: I svenskan kan man vid högtidliga tillfällen använda konjunktiv och säga


1. ’Om jag ginge till affären nu, finge jag nog ont i magen.’

Till vardags skulle man nog hellre säga:

2. ’Om jag gick till affären nu, fick jag nog ont i magen.’

Men man skulle också kunna säga:

3. ’Om jag skulle gå till affären nu, skulle jag nog ont i magen.’

Vi har alltså i svenskan hela tre modeller, tre system, för att uttrycka hypotetiska fall av detta slag. Men ingen av dessa tre modeller fungerar i älvdalskan! (Några former ginge och finge finns över huvud taget inte i älvdalskan.) I stället har man en fjärde, alldeles egen modell:

Um ig edd gaið daiti buðę nų, edd ig naug faið sårkwiðn.

Skulle man överföra det ordagrant till svenska, bleve (!) det något i stil med:

’Om jag hädde (jämför tyskans hätte) gått till affären nu, hädde jag nog fått ont i magen.’

En sådan konstruktion är ju helt omöjlig i svenskan.


Detta lilla exempel räcker naturligtvis inte för att bevisa att älvdalskan är ett annat språk än svenskan. Men förekomsten av denna typ av systemskillnader är viktig. Och system­skill­naderna mellan älvdalskan och svenskan är alltså så många och så stora, att det för mig inte är någon som helst tvekan om att älvdalskan är ett annat språksystem, ett annat språk än svenskan.


Dixi.

 

Lars Steensland

 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 

Presentation

Omröstning

Vad anser du om att Sverige tillåter fullt skattefinansierade skolor att använda engelska som första undervisningsspråk i upp till 50 % av tiden i grundskolan och upp till 90 % i gymnasiet? Den senare elevkategorin läser endast svenskämnet på svenska.
 Helt rätt
 Bra
 Undervisning ska kunna ges på engelska men inte i så hög utsträckning som för närvarande
 Dåligt. Det huvudsakliga undervisningsspråket i svensk skola ska vara svenska
 Om en skola använder engelska som första undervisningsspråk, ska denna inte skattefinansieras
 Vet inte

Fråga mig

127 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29
30
31
<<< Oktober 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Språkförsvaret med Blogkeen
Följ Språkförsvaret med Bloglovin'

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"

Blogtoplist


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se