I en artikel i dagens DN om Macchiariniskandalen på Karolinska institutet av Ingrid Carlberg berörs bibliometrins roll. I Språkförsvarets ”Förslag till språkpolitik för högskolan” (2007) tas bibliometrin upp som ett exempel på ett fenomen, som förstärker anglifieringsprocessen inom högskolan. Bibliometri är enkelt uttryckt ett kvantitativt mått, som bland annat mäter hur många gånger en artikel, som publicerats i en vetenskaplig tidskrift, företrädesvis på engelska, har citerats. Men det finns inget absolut samband mellan antalet citeringar från en artikel och artikelns vetenskapliga kvalitet. En artikel, som i grund och botten bygger på forskningsfusk, kan mycket väl väcka sensation och få en massa citeringar. Det finns flera kända spektakulära fall, bland annat en sydkorean och en norrman (vilkas namn jag har glömt just nu), före Macchiarini.

Ingrid Carlberg skriver:

”Men nästan viktigare för att förstå vissa gåtfulla skeenden i Macchiariniärendet är insikten om hur avgörande olika ekvationer kring publicerade artiklar har blivit för både universitet och enskilda forskare. Vetenskaplig kvalitet mäts nämligen efter kvantativa mått i många viktiga sammanhang, inte bara i Sverige. Det kallas bibliometri. Beräkningarna handlar till inte ringa del om hur många artiklar en forskare har publicerat, hur ofta dessa har citerats och om tidskrifterna de publicerats i har hög så kallad ”impact factor” (IF), efter hur många gånger själva tidskriften citeras.

För universiteten är dessa forskares ”framgångssiffror” direkt eller indirekt styrande för sådant som platsen på världsrankningen och storleken på de statliga basanslagen. För den enskilde forskaren kan siffrorna avgöra såväl en tjänstetillsättning som möjligheten att attrahera externa forskningsmedel. Det senare är för säkerhets skull också ett självständigt kvalitetsmått.

Höga sådana siffror, det vill säga många artiklar som citeras ofta och publiceras i tidskrifter med hög IF, är hårdvaluta i forskarvärlden. Följdverkningarna för tankarna till klickjournalistiken: tidskrifterna, som konkurrerar sinsemellan, skryter med sina IF-siffror i marknadsföringen. Och säkraste sättet att höja den siffran är förstås att publicera artiklar som lockar till många citeringar.

Macchiarini hade över hundra vetenskapliga artiklar när gästprofessuren på KI blev aktuell, ett par av dem i tidskrifter med riktigt hög IF. Ett tredje plustecken i kanten, således. ”

Vad bör då göras? I slutet av artikel refererar  Ingrid Carlberg ett förslag till lösning:

”Richard Horton, chefredaktör för den tidskriften The Lancet (som publicerade Macchiarini) gick häromåret rakt på sak och påstod att mycket av den vetenskap som publiceras i dag helt enkelt inte är sann. Enligt Horton ligger en stor del av problemet i att systemet inte uppmuntrar forskare att presentera pålitliga resultat. För forskarnas framtida karriärmöjligheter är det betydligt viktigare att de är produktiva.

Horton bollar med flera möjliga lösningar, som att tidskrifterna borde kräva referenser till studier som bekräftar resultaten i artiklarna. Andra har påpekat att det kanske är dags att lyfta statusen i den kollegiala förgranskningen av artiklar (så kallad peer-review), som har hamnat i bakvattnet eftersom uppdragen varken betalas eller premieras. Tankarna går ut på försöka styra de vetenskapliga kvalitetsmätningarna från en överbetoning av fyrkantiga mängdmått mot mer av det som trots allt är forskningens kärna – det kritiska förhållningssättet, modet att våga misslyckas, noggrannheten och tåla­modet. Forskningsslitet, kort och gott. ”

Frågan är om inte bibliometrin är ett uttryck för vetenskaplig positivism in absurdum. Man kan mäta hur många gånger en vetenskaplig artikel har citerats och i vilka tidskrifter (som dock ofta rangordnas!) den har publicerats, men man kan inte mäta artikelns vetenskapliga värde eller kvalitet i sig.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)