Alla inlägg under februari 2016

Av Nätverket Språkförsvaret - 17 februari 2016 11:50

Hej, alla språkförsvarsvänner: här bara en liten rapport om för svenskans kvalitetsbevarande ganska äventyrlig lekfullhet!


I ett korsord träffade jag häromdagen på ett s.k nyckelord som löd 'GÖR HEN BAKOM FLÖTE'! Svaret som skulle ifyllas var 'METAR'.  Exemplet visar, att av dem som hittills anammat bruket av 'hen', är det tydligen risk, att alltför många har missuppfattat meningen med ordet och dess bruk(Vad gör vissa nu inte i Sverige för att äntligen få använda det välsignade och hittills så styvmoderligt behandlade 'hen'?). Bruket av 'hen' i nämnda exempel är alltså felaktigt: här skulle normalt ha använts 'man'!       


Dessutom verkar man inte ha en aning om, att vi har till och med två inhemska ord, 'man' och 'den', som fungerar bra i sammanhanget, där 'man'förstås vore äventyrligt(!): vem skulle då inte kunna tro att det bara var förbehållet 'män'! 'Den' undvek man vidare länge förr i tiden, eftersom det uppfattades som negativt och mer eller mindre 'föraktande', medan det numera erfarenhetsmässigt för det mesta brukar användas skämtsamt, till och med kanske enbart i undantagsfall. 


Ovan presenterade korsordsekvilibrist drar sig inte heller för att leka med korsordslösaren på bekostnad av den traditionella ordförståelsen. Nästa nyckelord blir sålunda 'LL FÖR TVÅL', svar minsann 'REBUS'!? Nästa genialiska nyckelord att lösa för i övrigt sysslolösa läsare: 'SUNDÖ'(som enligt skrivregeln borde skrivas Sund-ö), svar 'VEN'! Eftersom alla ord i krysset skrivs med versaler, undviker 'korsordstrollkvinnan' snällt nog och helt frankt en ännu större svårighet, som om det nu hade funnits alternativ som minuskler(Som egennamn skrivs ju ön 'Ven')!


Henry Thorson

Medlem i Språkförsvaret


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)


Av Nätverket Språkförsvaret - 16 februari 2016 14:11

Hej
 
Nu verkar trenden ha vänt! Allt färre platsannonser i de stora svenska dagstidningarna är numera formulerade på engelska. De är - till skillnad för ett par år sedan - till en överväldigande del svenskspråkiga (Vilken självklarhet, egentligen.) Detta gäller i DN, SvD och NyTeknik.
 
Annonsörer som skärpt sig är bl a Luleå Tekniska Universitet, Mälardalens Högskola och ABB.
 
Är ni fler inom Språkförsvaret som kan bekräfta det här glädjande mönstret?
 
Bertil Göransson

 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Sspråkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - 16 februari 2016 12:37

Nyligen gav Morfems förlag ut Mikael Parkvalls bok ”Sveriges språk i siffror”. Orsaken till att denna bok ges ut är helt enkelt att Sverige – i motsats till många andra länder – saknar officiell språkstatistik och att olika regeringar på senare år har visat en uppenbar ovilja att ändra på detta förhållande.  Parkvalls bok försöker råda bot på denna situation och utmärks av en strikt vetenskaplig utgångspunkt utan ideologiska blockeringar eller illa dolt önsketänkande.  2009 skrev Jean Azar, Lars-Nila Lasko, Refik Sener, Kaarlo Voionmaa och undertecknad en artikel, som publicerades i inte mindre än tretton tidningar och tidskrifter. Denna artikel byggde i stor utsträckning på ett tidigare manuskript av Mikael Parkvall. Artikeln i fråga avrundades med orden:


”Det är naturligtvis viktigt för språkforskare liksom för myndigheters språkplanering och språkpolitiska ställningstaganden, att kunna utgå från en korrekt beskrivning av den språkliga verkligheten. Språkstatistik är också en förutsättning för att kunna planera till exempel behovet av äldreomsorg för nationella minoriteter och olika invandrargrupper. Ingen språkgrupp kan i det långa loppet tjäna på en överskattning eller underskattning av det verkliga antalet talare. Siffror är neutrala. Det är hur man tolkar sifferuppgifterna som är den springande punkten. Hellre än att föra en faktabaserad språkstatistik, uppmuntrar myndigheterna idag uppskattningar på lösa boliner. Detta hindrar självklart inte att enskilda forskare kan ha gjort helt korrekta uppskattningar, som stämmer med verkligheten. Sammantaget innebär situationen att intellektuell hederlighet och sanningssökande inte premieras och inte heller bedöms ha någon större samhällsnytta.”


Nedanstående textstycke, sidorna 27 – 29 i Parkvalls bok, är menat att fungera som ett smakprov och publiceras såväl med författarens som förlagets tillstånd. Texten är redigerad på några punkter.


Per-Åke Lindblom

 

1.3 Den officiella synen på språkstatistik

 

År 1976 lät regeringen utreda  behovet av språkstatistik i Sverige, vil­ ket ledde till att den tillsatta expertgruppen konstaterade att den fann det ”angeläget  att språktillhörighet ingår som en variabel i nästa folkräkning” (Gustavsson 1984:3). Likväl skedde inte detta. På samma sätt redovisar kulturgeografen Eric De Geer (2004:11) hur han uppvaktat åtskilliga ministrar med  ”förslaget  att scb skulle fråga om  Sveriges invånares språk”, men utan resultat.


Senare har Europarådet vid upprepade tillfällen (exempelvis Council of Europe 2009:5, 2011:5) och senare  även  FN:s kommitté mot  rasdiskriminering (Huss & Gröndahl 2012:16) kritiserat Sverige för  underlåtenheten att kartlägga  befolkningens språkförhållanden. Sverige  har  utfäst  sig att skydda  åtminstone vissa av sina  språkliga minoriteter, och  Europarådet har  ställt  frågan  huruvida ett sådant skydd  kan  erbjudas  om  de  berörda  myndigheterna inte  känner  till hur många talare det finns av minoritetsspråken och var i landet  de är bosatta, eller ens vilka språk som alls talas i landet (Vallius 2005: 221).


De ministrar som De Geer (2004:11) talade med avslog hans förslag med motiveringen att ”det skulle inkräkta på den personliga  integriteten”. Helt klart är att det hos flera minoritetsgrupper finns en rädsla för detta, och i förlängningen att uppgifterna skulle kunna missbrukas. Sådant har skett genom  historien, och det finns därför skäl till en viss försiktighet i frågan.


Tittar man ut i världen  finns dock inget  samband  mellan  språklig (eller  etnisk)  kartläggning av medborgarna och brist  på respekt  för mänskliga  rättigheter. Faktum är att länder som Australien, Finland, Frankrike,  Kanada, Schweiz,  USA och  Österrike för  språkstatistik utan  att medborgarnas integritet synes vara hotad.  Bland länder med en lång  historia  av extremt repressiv  språkpolitik (se t.ex.  Parkvall 2006:14–15) saknas etnisk och/eller  språklig registrering i exempelvis Turkiet, Syrien och Burma.  Erkänt brutala regimer  som de i Eritrea, Iran, Kuba, Saudiarabien, Sudan och Zimbabwe saknar också språkstatistik, medan de likaledes diktatoriskt styrda Vitryssland, Vietnam och Kina har språklig eller åtminstone etnisk registrering av medborgarna.


Även den förra  regeringen  (Regeringskansliet 2007:4)  hänvisar i sammanhanget till trettonde paragrafen i personuppgiftslagen (1998:204), som  uttryckligen förbjuder  ”behandling av [...] personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt  ursprung”. Vad som dock inte nämns  är:


•    att lagen inte förbjuder registrering av språk, vilket ju är något som kan, men  inte  måste  korrelera med etnicitet. Samtidigt existerar statistik över medborgarskap och födelseland,  vilket ju också ger ledtrådar beträffande såväl ras och etnicitet som modersmål.

•    att samma  lag  förbjuder   registrering  av  exempelvis  ”politiska åsikter” eller ”medlemskap i fackförening”, trots att det uppenbart inte  föreligger  några  problem med  att publicera  medlemsantalet i  olika  fackföreningar  eller  att göra  gallupundersökningar om befolkningens politiska  sympatier. Det existerar  dessutom statistik över sådant  som övervikt,  könssjukdomar, ”besvär av ängslan, oro  eller  ångest”  och  konsumtion av  cannabis,  vilket  rimligen också kan anses vara känsligt  ur integritetssynpunkt.

•    att samma  personuppgiftslag medger  undantag ”för  forskningsändamål”.

•   att uppgifter om skolbarns  modersmål redan  samlas in, utan  att detta  synes uppfattas som integritetskränkande.

•   att  Sametingslagen inte   bara   tillåter,  utan   dessutom  kräver registrering av etnisk tillhörighet för den som önskar rösta i sametingsvalen, och att denna  tillhörighet uttryckligen baserar  sig på språkbruk.

•    att  Europeiska Unionen regelbundet, som  nyss  nämnts, låter genomföra undersökningar om modersmål och språkkunskaper i sina medlemsländer, inklusive Sverige. (9)

•    att  Europarådets och  Förenta  Nationernas  expertkommittéer uttryckligen och vid upprepade tillfällen ombett Sverige att genomföra en statistisk kartläggning av de språk som talas i landet.

•   att företrädare för några av minoritetsgrupperna själva har bett om att få figurera i offentlig språkstatistik. (10)

•   att personuppgifter inte  behöver  sparas,  och att dessa dessutom kan anonymiseras, såsom rutinmässigt sker i de flesta under­ sökningar som  rör  människors personliga  livsförhållanden. Ett register skulle kunna innehålla uppgifter om vilka språk som finns, hur många  talare  de har och var dessa bor, utan  att för den skull inkludera information om individerna som talar språken.


Mot denna bakgrund är det svårt att förstå att integritetsskyddet skulle vara ett oöverstigligt hinder  för att ta fram  åtminstone rudimentära uppgifter om vilka språk  som talas i Sverige. Men  den absolut  enda användbara språkstatistik som insamlats och offentliggjorts av svenska myndigheter i modern tid  är den som återspeglar grundskoleelevers hemspråk. (11)


Minoriteternas egna ståndpunkter i denna  fråga varierar  en smula, men  enligt  min  erfarenhet sticker  representanter för  den  samiska gruppen ut genom en uttalat positiv attityd till statistisk kartläggning av det egna språket.


1.3.1 Bristfälliga uppgifter om språksituationen

 

Bristen på språkstatistik gör att många  motstridiga och  mer  eller mindre sannolika uppgifter florerar.  Några pålitliga uppskattningar av antalet talare av olika  språk  förekommer inte  ens  i information från  myndighetshåll; uppgifter anammas okritiskt,  och  inte  sällan sätts likhetstecken mellan födelseland  och språkbruk. Detta har bland annat lett till att uppskattningarna av antalet romanitalande i Sverige varierat mellan 5 000 och 100 000 talare (se § 2.8.3)


Ett spektakulärt exempel utgörs av de diskussionsunderlag som tillhandahölls Sveriges  riksdag  inför  stiftandet av  den  minoritetsspråkslag som antogs år 2000. Beslutandeprocessen ansågs kräva åtminstone ett minimum av statistiska uppgifter, men de som erbjöds var så undermåliga att vissa utan vidare kunde stämplas som felaktiga. Mest anmärkningsvärt är det faktum att antalet talare av meänkieli i Tornedalen uppgavs vara högre än antalet invånare i sagda region.


Denna typ av uppgifter är givetvis oanvändbara som underlag för en seriös uppskattning,  och  deras  blotta  förekomst visar  tydligt  att behovet  av tillförlitlig språkstatistik vida överstiger  tillgången på densamma (12).


Noter:

 

(9)    I de versioner jag har sett är dock statistiken inte tillräckligt detaljerad för att kunna användas för denna boks syften.

(10)   Se exempelvis Council of Europe (2009:5, 2011:5) och Orstadius  (2011:24, 26), där minoritetsspråkstalare som uttalar  sig i den sistnämnda anser att statistiken skulle kunna vara dem till nytta i språkplanering och implementering av minoritetsspråks­ politiken,  men även som politiskt påtryckningsmedel.

(11)   Denna trodde jag ursprungligen skulle vara mer användbar än den i själva verket är – kanske, hoppades jag, skulle det vara möjligt att anta att det gick ett visst antal X-­språkiga vuxna på varje X-­språkigt skolbarn. En sådan extrapolering visade sig dock inte vara möjlig på grund av olikheterna mellan olika etniska grupper. Vissa tidigt komna grupper har exempelvis inte längre barn i skolåldern (och en andra Sverigefödd generation talar inte längre det etniska språket). Andra består mest av enskilda vuxna snarare än barnfamiljer,  och i den mån dessa sätter barn till världen i Sverige är det typiskt med en svensk partner (hit hör exempelvis kvinnor från Filippinerna och Thailand).  Dessutom skiljer sig olika grupper kraftigt med avseende på barnantal och föräldrarnas benägenhet att fortsätta tala sitt språk i hemmiljön och med sina barn.

(12) Avsnitt 1.3.1 fortsätter på sid. 30.


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)


Av Nätverket Språkförsvaret - 15 februari 2016 18:53

I dagens Svenska Dagbladet skriver Tomas Gür bland annat:


”För att detta ska vara framgångsrikt behöver vi ge den växande generationen av såväl infödda som nyanlända nycklarna till det svenska språket och det svenska samhället. I det läge som vi kommer att befinna oss som land, kommer ett gemensamt språk, en gemensam kultur och nationell identitet att bli än viktigare för sammanhållningen och upprätthållandet av den samhälleliga tilliten.”


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - 14 februari 2016 11:30

Hej!


Får jag ställa en liten fråga? Kanske är det någon inom Språkförsvaret som vet. Det finns ljudhärmande ord t.ex plaska, porla, kvittra osv. Dessa kallas för onomatopoetiska ord. Men vad kallas ord som liksom "härmar" en egenskap istället. Här några exempel: något som är stort och tungt kan vara en koloss, klumpeduns, mastodont eller dunderklump. Man hör på orden att det är något stort. Något som är lätt kan vara en flinga, fjäder, fjun osv.Man hör också skillnaden på motsatsorden tung - lätt, sträv - len. Vissa ords ljudsammansättning gör att vi får en liten aning om vad dessa ord betyder. Jag har försökt finna ut vilka vokaler och konsonanter som finns i ord som t.ex låter stort och tungt och vi ser i exemplen ovan att o och u finns i alla fyra orden. Det är nog ingen slump, även om det finns många undantag, och det är kanske undantagen som gör det intressant. Språket har många uttrycksmöjligheter.


Vänliga hälsningar

Peje

 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - 13 februari 2016 19:32

Våra förfäder (i Mälardalen?) som satte igång att skapa språket kanske glömde vissa "koder" (eller vad vi ska säga numera). De gav oss exv inget ord för förliden natt. Men dialektalt finns ordet "nättras", vilket normspråket kunde ta upp. Vi gillar väl korta, laddade ord, istället för att behöva sätta ihop flera? Nu kan det förstås invändas att även nättras behöver ett litet stöd framför, dvs  i nättras.  Ja, men det sparar i alla fall mer bläck än förliden natt, eller natten till idag. Tänk på att bläckpatronerna är dyra som 17!
 
Förresten:  Om fornfolket slarvade, varför kan då inte vi få rätta till? Homonymer är nog en gåva, åtminstone när vi vill bli roade. Men i skrift kan vi markera olika roller. Sträck låter som streck, men visar olika funktioner. Där har väl förfäderna tänkt till.
 
Medan vi "bättrar på", så har ju landsmålens en börjat ersätta man. Det är inte så dumt, tycker jag. Åter för att spara bläck? Nja, det var väl feministerna som kom på att man var förtryckande. Det visste jag inte förut. Och i västra delen av Svealand och Götaland lär og vara gångbart. Det kunde väl tas upp även här i öst? Det vore ju tjusigt om vi äntligen kunde slippa förklara för utlänningar, varför vi behållit åldrig k-stavning i ett enda ord: och.
 
Ingvar

 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Av Nätverket Språkförsvaret - 13 februari 2016 15:04

Den 9 februari genomfördes ett opinionsmöte för älvdalskan  i Älvdalen under rubriken "Nu eller aldrig! Hur räddar vi älvdalskan?". Runt 80 personer, en del t.o.m ditresta som två styrelserepresentanter för Språkförsvaret, deltog på mötet. En av inledarna var Björn Rehnström, en av eldsjälarna i uppbygget av Ulum Dalska. Här är hans inledning.

 

Jag heter Björn Rehnström. Många känner väl igen mig från mina 37 år på Mora Tidnings lokalredaktion här i Älvdalen.


När jag och min hustru flyttade hit 1977 visst jag inte ett dugg om det älvdalska språket. Efter ett tag upptäckte jag det, men så fort jag försökte få älvdalingarna att prata ävdalska med mig så svenskade de. Först när jag skrev en stor artikel i tidningen om att alla som kunde var tvungna att prata älvdalska med mig lossnade det. Och jag började lära mig älvdalska. I dag ljuätdalsker ig snjäst ig beller.


Jag blev allt mer intresserad. Skrev artiklar om personer som gjorde saker för älvdalskan. Sen blev det en serie som hette TjytjysPietter – Gunnar Grund i Dysberg hjälpte mig med ord och uttryck, en serie som hette Strautn blev det också i samarbete med Helge Vimmelljus i Åsen. En serie som hette Son ir eð kanenda där Bengt Åkerberg gav enkla meningar och barnen i skolorna gjorde teckningar till dessa. Sen blev det en serie som hette Ig will: flera hundra barn anmälde sig frivilligt för att få vara med i Mora Tidning och säga att de ville dalska. Det måste vara hundratals artiklar genom åren.


Sen startade jag i Mora tidning en kampanj som hette Rädda älvdalskan har jag för mig. Och mängder av av folk skrev på. Kampanjen utmynnade i att jag fick förmånen att vara med och skriva om starten av föreningen Ulum Dalska, som ägde rum i en fullsatt plenisal i Älvdalens kommunalhus 1984. För 32 år sen snart.  


Älvdalingarna hade i många år, ja faktiskt flera hundra år, fått höra hur fult och onödigt deras vackra språk älvdalskan var. Ofta från inflyttade som jag. Eller från präster, fjärdingsmän och andra sim flyttade in och inte förstod vad som sades. Barn i olika skolor hade till och med pryglats av övernitiska lärare som ville lära dem att prata ”riktigt”. Jo, det är sant. Det har de gamla berättat. Det hände att lärare  slog barnen för att de pratade älvdalska,  med sina kamrater, även om det var på rasterna!  


Eventuella rodnader på kinden läker, men slagen sitter kvar i själen, inte bara hos den slagne, utan hos kamrater och senare den slagnes barn. Slagen och bestraffningarna fick många att tro älvdalska var sämre än svenskan.  Att de själva var sämre. Därför ville många inte lära sina barn älvdalska senare i livet. Och deras barn kunde inte i sin tur. Hemska saker var det.


 Men när Ulum Dalska bildades så började liksom en långsam läkning av älvdalingarnas själ, tror jag. Föreningen fick ganska snart 2000 medlemmar och blev landets största språkförening. Under åren som gick hördes allt fler som stolt förkunnade att de pratade älvdalska.  Allt fler började vilja att deras barn skulle lära sig.


Älvdalingarnas gemensamma folksjäl läkte liksom ytterligare lite  för varje person som insåg att älvdalskan är ett språk och för varje gång det sades offentligt.  Läkningen påskyndades ytterligare när det ”plötsligt” fanns en grammatik, en ordbok och mer och mer litteratur på älvdalska. Sånger skrevs och världshiten You raise me up” översattes till den älvdalska ”Du raiter upp mig”.


Och de gamla infekterade såren läkte ännu mer genom det ökande intresset bland språkforskare runt om i världen. Kanske bidrog också jordägarnas stipendium för älvdalsktalande barn till den ökande statusen. Och kulturpriset som kämparna för älvdalskan fick flera gånger.


Nu plötsligt sa ”alla” det som älvdalingarna tyckt innerst inne i alla år: älvdalska är ett fint språk, minst lika fint som svenska eller engelska. Tidningar, teve och olika media runt om i världen berättar nu om vårt fantastiska, unika och hotade språk.


Det är en otrolig skillnad mot 1980-talet då älvdalingen Lars Bälter, i dag turistchef i Malung-Sälens kommun, skrev till Radio Dalarna och bad dem att sända program på älvdalska. Svaret då blev ”Vi kan inte ta hänsyn till alla dialektala avarter”. Den ”gamla synen” på älvdalska satt kvar hos en del, tydligen.  En snyting till i ansiktet på älvdalingarna.


Men skillnaden i det officiellas syn på älvdalskan då kan jämföras med den otroligt positiva respons som älvdalskan fick i Älvdalens kommunfullmäktige i december 2015. På allmänhetens frågestund frågade småbarnmamman Terese Folkesson kommunalrådet Peter Egardt om det var sant, som hon hört rykten om, att den planerade älvdalsktalande dagisavdelningen inte skulle bli av.


Peter Egardt gick upp i talarstolen och svarade henne. Och det svar han gav var entydigt;  Han ville att det skulle bli  en dagisavdelning där man pratar bara älvdalska med barnen.

- Vi måste sätta ned foten nu, sa han. Vi måste ge våra barn den chansen. Det är nu eller aldrig.

På en fråga från Smirais Daniel Eriksson sa samtliga övriga partier att de stödjer älvdalskan  ”till 100 procent”. Helt otroligt.


Nu verkar det alltså som att vi ska få den dagisavdelning som jag och många andra har önskat i så många år. Och kommunen har ställt upp på att bekosta medverkan av forskare som kan berätta om olika aspekter av det vi står inför,  så att politiker, tjänstemän och allmänhet får reda på vad som händer. Bland annat genom det här mötet.

All förskolepersonal ska få att få en halv dags föreläsningar av några av världens främsta språkforskare och förkämpar för vårt språk;  Gunnar Nyström, Bengt Åkerberg, Lars Steensland och Yair Sapir. Politiker och tjänstemän fick en heldag med en tvåspråkighetsforskare och professor från Tromsö och en rektor för en sameförskola i måndags.


Vilken otrolig skillnad mot tiden före Ulum Dalska. Då var det ”bara” älvdalingarna själva,  världens främsta experter på språket faktiskt, som ville ha språket kvar och minsann inte alla de heller.  Vi har allt för länge kryssat i motvind med orkanstyrka. Nu har vi medvind. Nu kan vi släppa ut seglen och utnyttja vinden för att nå dit vi vill; att rädda vårt unika och vackra och användbara och - alldeles underbara språk.


Nu är det roligt att arbeta för älvdalskan tycker jag. Välkomna till detta historiska möte allihop. Welkumner olleriuop.


Björn Rehnström


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)





Av Nätverket Språkförsvaret - 12 februari 2016 11:13

I dagens DN intervjuas sångaren och låtskrivaren Conny Bloom. DN skriver:


"Conny Bloom har gjort som flera andra svenska artister har gjort den senaste tiden - Titiyo och Joel Alme är några - och skrivit på modersmålet.


- Jag gjorde det som en utmaning. Jag började med att göra en snabb översättning av Hendrix ' Purple Haze' - 'Lila dimma', förstås..."


Journalisten ställer därefter följdfrågan: Blir det sannare också?

 

Conny Bloom konstaterar:


"Det är lättare att slänga sig med coola ord och uttryck på engelska och komma undan med det. På svenska blir det lite mer på riktigt, har inte texten någon innebörd så blir det ingenting."


(Denna nätdag är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Presentation

Omröstning

Är älvdalskan ett språk eller en dialekt?
 Älvdalskan är ett språk
 Älvdalskan är en dialekt
 Vet inte

Fråga mig

142 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29
<<< Februari 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"

Blogtoplist


Skapa flashcards