Inledningsanförande 23 januari 2016  Olle Käll

"Behövs svenskan i svensk skola?"  

Användningen av engelska har ökat kraftigt det senaste decenniet som en följd av internationaliseringen och globaliseringen. En förenklad engelska har vuxit fram, som ibland kallas ”globish”, utan nyanser men för enkel kommunikation mellan människor som inte har ett annat gemensamt språk.

Det som blir lidande av detta är det avancerade språket, där det viktiga nyansordförrådet finns. Om man tänker sig ett språks, eller en persons ordförråd som cirklar, där basordförrådet finns i den inre, mindre cirkeln och nyansordförrådet i den yttre, större, omgivande cirkeln, så har man en bild av vad det är fråga om.

Basordförrådet (ca 1000 relativt betydelsefattiga ord, vilka täcker ca 85 % av ordmassan i en text) består bl.a av många s.k nukleära verb, d.v.s enkla, betydelsefattiga verb som normalt kräver verbpartiklar för att få en nyanserad betydelse. Hit hör främst verben gå, komma, säga, se, göra, ha, ta och få (Viberg 2002).Till nyansordförrådet hör det stora ordförråd som vi hittar i skönlitterära texter och som är så viktigt att förstå för att få nyanserade bilder av gestalter och handling.Här finns exempel på förflyttningsverb som ragla, vingla, tassa, vada, vanka, lomma, snubbla, pallra sig, skutta, tumla, vackla, spatsera, vandra, strutta, traska eller personbeskrivande adjektiv som t.ex beskäftig, enveten, förgrämd, glättig, gnatig, klipsk, kärv, lynnig, mesig, snorkig, sprallig, tafflig, tramsig, just sådana ord som ger liv i språket och vi i skolan märker att eleverna förstår allt sämre. Gemensamt för dessa ord är att det ofta är svårt att gissa sig till betydelsen av dem utifrån sammanhanget.

Till det utvidgade ordförrådet kan man lägga ämnesrelaterade ord(som t.ex närsalter, toxisk, oxidera, patologisk), mindre frekventa ämnesoberoende ord (som t.ex adekvat, förfarande, förvisso, propå, påfallande), samt mindre frekventa vardagliga ord.

Det är den här typen av ord – och de är de flesta – som tynar bort eller i värsta fall går förlorade i ett språk om de inte används, tränas in, finns i omgivningen … - och här kommer vi in på dagens ämne, engelskspråkiga skolor i Sverige, och vad de medför för svenskans roll hos individer och samhälle.

Skolan är den plats där individens språk skall möta ett offentligt språk för de gemensamma angelägenheterna. Det skall tränas in så väl under 12 skolår att det med lätthet kan användas i ett framtida yrkesliv. Om denna tid för träning kraftigt reduceras till förmån för ett annat språk, så kommer de mindre frekventa delarna av språket att försvinna. En annan följd är att kreativiteten, skapandet av nya ord och ordkombinationer på språket, inte blir lika självklar längre. Förståelsen av problem med olika nyanser blir också lidande när orden inte finns, eller bara på ett annat språk. Jag skall som lärare på gymnasiet senare här ge några konkreta egna exempel på hur detta kan yttra sig hos gymnasieelever som haft minst hälften av lektionerna på engelska under de flesta grundskoleåren.

Jag skrev som gymnasielärare en D-uppsats för ca 10 år sedan där jag undersökte om man kunde avläsa något i elevernas skriftliga produktion om de haft mycket engelska. Uppsatsen hette litet tillspetsat ”Språkbad eller drunkningsrisk”. ”Vanliga” svenska gymnasieklasser jämfördes med klasser på IB-programmet. Den ena slutsatsen är självklar: språk kräver tid, så även modersmålet för sin vidare utveckling. Den andra slutsatsen blev ganska enkel att förklara: elever redan som har ett starkt förstaspråk påverkas inte mycket av förstärkt engelska, däremot påverkas elever med ett svagt förstaspråk eller ett annat modersmål. Undersökningen, som andra här i panelen gjort i mycket större skala, tittade på förekomsten av anglicismer, väntade eller oväntade, i de två gruppernas texter. Det handlade om påverkan på semantik (t.ex. t.ex direkt engelska ord när svenska fattas som förekomsten av ordet ’karaktär’ istf ’person’ i en film eller roman), syntax (t.ex. förekomsten av osäker ordföljd i elevernas svenska), morfologi (sär-/sammanskrivna ord). I uppsatsen, som den som är intresserad kan få per  e-post, finns mer att läsa.

Det kan vara lämpligt att förklara förutsättningar för engelskspråkiga skolor i Sverige: en grundskola får ha upp till 50% engelska enligt dagens skolförordningar, ett gymnasium upp till nästan 90 % (allt utom svenskämnet). Friskolekoncernen Engelska skolan med många grundskolor har så, liksom åtskilliga internationella gymnasier runt om i landet. Engelska skolan skriver på sin nätsida bl.a hur målet är att eleverna skall behärska engelskan med ”total inner security” (direkt citat). Hur är det då med målsättningen för svenskan?  Men är det lämpligt att använda skattepengar på skolor där svenskan har en andrarangsplats?

Som jag ser det har engelskspråkiga grund- och gymnasieskolor allvarliga följder för väldigt många elever i Sverige. Först och främst uppstår en förvirring hos unga människor om vad som är huvudspråket och det viktigaste språket i Sverige för deras framtid. För det andra att kunskap riskerar att gå förlorad p.g.a att en mer ytlig förståelse blir vanligare när viktiga språkliga redskap inte tränas upp som de ska i skolan.

För att motverka detta var Språkförsvaret aktivt i diskussionen om en svensk språklagår 2008-09, där vi för skolans del föreslog följande (citat):

3. ”Undervisningstiden på annat språk än svenska inom offentlig finansierad grund- och gymnasieskola får ej överstiga en tredjedel av den totala undervisningstiden (med undantag för rena språkämnen). Skolor med undervisningstiden på ett annat språk (med undantag för rena språkämnen) skall med en språkplan visa hur ämnesvokabulären på svenska tillgodoses och upprätthålls, både som samhällsbärande språk och individuellt för eleverna på skolan.”

6. ”I gymnasieskolan skall två betyg, nämligen i muntlig och skriftlig framställning och litteraturkunskap, sättas i svenska för att markera ämnets karaktär av bildningsämne och svenskan ställning som det gemensamma språket för landet.”

7. ”Undervisning skall ske i både danska och norska i såväl grund- och gymnasieskolan i syfte att upprätthålla den mellannordiska språkförståelsen.”

Sammanfattningsvis: Förstaspråket vara starkt som möjligt för att kunskap skall kunna förstås och uttryckas så lätt och smidigt som möjligt i skolan Skolans mål kan inte vara att svenskspråkiga elever får ett fattigt förstaspråk, inte de elever som siktar på akademiska studier i framtiden, ja inte någon alls. Detta måste uppmärksammas och regleras i skolan betydligt mer än dagens vaga förordningar. Mycket tydligare krav på språkplaner för dessa skolor med förstärkt engelska måste finnas och följas upp.

I olika ämnen tar sig den språkliga osäkerheten många konkreta uttryck i vardagen. Här är några jag själv eller kollegor mött under de senaste åren:

• I matematik är precisionen i ett gemensamt språk särskilt viktig för att förstå det matematiska problemet. Små ord för t.ex exakt läge och riktning kan betyda mycket för rätt lösning. Om eleven bara ”halvförstår” språket i uppgiften går själva problemet förlorat.
• När jag under åren har haft utvecklingssamtal med 16-åriga elever har det hänt mer än en gång att de sagt att de nu på gymnasiet förstår matematiken mycket bättre. När jag frågat varför (utan att veta att de gått på Engelska skolan i Gävle) har de spontant svarat: ”Därför att nu får jag det förklarat på svenska.” Detta är både tänkvärt och allvarligt.
• I moderna språk (franska-spanska-tyska) kan jag numera själv som lärare i ämnet vittna om att elever i mycket högre grad idag än för tio år sedan skapar meningar med engelskans ordföljd, för att de tror att alla främmande språk har engelskans raka ordföljd, i stället för att oftast ha svenskans blandade ordföljd. Som exempel kan nämnas denna mening: Imorgon åker vi till Stockholm (tyska: Morgen fahren wir nach Stockholm) tror många elever idag skall heta Morgen wir fahren nach Stockholm (Tomorrow we go ...), med rak ordföljd i enkla satser. Detta tar numeramycket mer tid att få rätt, liksom de många interferenser i ordförrådet från engelskan, där t.ex ordet ’bli’ blir ’bekommen (’få’) från engelskans ’become’ eller ordet ’få’ blir ’geben (’ge’) från engelskans ’get’. Jag skulle här kunna ge många fler exempel.
• I modersmålet svenska är vi nog enade om att elevernas känsla för de svåra prepositionerna (”den första ordklassen som lämnar en om inte språket får näring”, brukar jag kalla den) har försämrats, liksom att uttryck som ”Konserten tar plats…” ("...takes place...") i stället för ”…äger rum...” blivit vanligare. Och många har ingen alls känsla för varför uttrycken inte passar i svenskan.
• I själva engelskämnet står det inte heller alltid så väl till, trots ämnets framgångar i svenska skola. Eleverna på gymnasiet förutsätts ofta läsa nästan lika många böcker på engelska som svenska, trots avsevärt sämre förståelse. Kollegor berättar att medan de själva kämpar på med avancerad skönlitteratur i kurserna och gör egna ordlistor, så säger eleverna ofta om böckerna att "de förstod allt", vilket väl visar att man har skaffat sig ett förhållningssätt att slarva över det man inte förstår.
• I samhällsämnen måste man allvarligt fundera över varför svenskspråkiga elever skall lära sig om svenskt samhällsskick och historia på engelska. Det är många gånger svårt att direkt översätta samhällsbegrepp mellan språken - det blir som att gå över ån efter vatten, med risk för missförstånd och betydelseförluster. Varför skall man via engelskan lära sig ors som täcker rent svenska begrepp, som t.ex "Saltsjöbadsanda", "storskiftet", "Dackeupproret", "Bondepartiet" eller "Dackeupproret". Att tala om sådant på engelska bland svenskspråkiga blir inget annat än en sorts självkolonisering.
• I naturvetenskapliga ämnen – vi har naturvetenskapligt program på vår skola - är det inte ovanligt att elever inte alls har mött de svenska fackorden. Ett konkret exempel: många elever från engelsk skola förstår inte alls vad grundämnena natrium och kalium är för några, för de har lärt sig att de heter ’sodium’ och ’potassium’ på engelska. Detta är ju i liten skala exempel på de domänförluster av fackspråk på svenska som man talat mycket om för det vetenskapliga språkets del.

Allt detta kan ju låta som traditionellt lärargnäll, men jag vill mena att det kommit något kvalitativt nytt i språkförsämringen i och med etableringen av så många engelskspråkiga skolor i Sverige. Svenskan har inte fått tid att tränas på samma sätt, i många olika ämnen, och på så sätt skapas ”brus” i kommunikationen i skolan, som tar ytterligare tid av det pedagogiska arbetet, om det överhuvudtaget kan repareras.

Olle Käll

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Olle Josephson, professor i nordiska språk och f.d chef för Språkrådet,  deltog som inledare på Språkförsvarets seminarium, ”Behövs svenskan i svensk skola?”, i Stockholm den 23 januari. Svenska Dagbladet intervjuade honom idag på samma tema i form av fem frågor. Här är den första frågan och hans svar:

Hur har utvecklingen sett ut när det gäller engelska som undervisningsspråk på svenska universitet och på grund- och gymnasieskolor?

– Utvecklingen på universiteten och på grund- och gymnasieskolor är två skilda processer, även om båda naturligtvis bottnar i USA:s ekonomiska, politiska och kulturella dominans sedan andra världskriget, den så kallade globaliseringen sedan 1990-talet och position för engelskan som därav följer.

– På universiteten kan man tala om en successiv utveckling med allt fler utbytesstudenter, internationellt rekryterade forskare och lärare och internationellt samarbete. Inom naturvetenskap, medicin och teknik är engelska i dag så gott som enda publiceringsspråk för forskningen, och ovanför grundnivå dominerar engelska som undervisningsspråk.

– I grund- och gymnasieskola är den engelskspråkiga undervisningen mer påtagligt ett resultat av politiska beslut. Enstaka experiment med undervisningsformen förekom redan på 1980-talet, men den sköt fart på 1990-talet i och med segregationen som följde av friskolornas etablering, det fria skolvalet och konkurrensen mellan olika skolor.

– Under 2000-talet har ökningen avstannat på gymnasienivå. Ungefär en fjärdedel av alla gymnasieskolor erbjuder i dag någon form av engelskspråkig undervisning, men det är knappast mer än 2 procent av en årskull som deltar i den. På grundskolan finns en stadig tillväxt av framför allt Engelska skolan, som i dag har cirka 20 000 elever.

Läs vidare på SvD Premium !

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Kan man säga att vi SALERAR när vi har SALERISATION vilket ju såklart SALE är en förkortning av?  Ibland SALAR man men det är ju helt annat.

Janviktor

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

På Språkförsvarets seminarium ”Behövs svenskan i svensk skola?” idag utdelades två priser. Det positiva priset gick till Anders Q Björkman, biträdande kulturchef på Svenska Dagbladet, som alltså tilldelades Språkförsvarets pris. Det negativa priset, Årets Anglofån, gick till Tele2 för företagets engelskspråkiga reklam i gestalt av fåret Frank.

I dagens Svenska Dagbladet intervjuas också Anders Q Björkman med anledning av priset.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I varje språk finns det ord och uttryck som är svåra eller t.o.m omöjliga att direkt översätta till ett annat språk. På japanska finns uttrycket bura hara, som betecknar fenomenet att reta någon för dennes blodgruppstillhörighet. Det fenomenet är ju kulturspecifikt och kan inte överflyttas till kulturer, där frågan om en människas blodgruppstillhörighet är ointressant. På inuit finns ordet iktsuarpok, som betecknar den stigande otålighet som man känner när man väntar på någon som är sen. Denna slags otålighet kan däremot knappast karakteriseras som kulturspecifik.

På franska finns uttrycket esprit d´escalier, d.v.s trappans skarpsinnighet eller trappans fyndighet. De flesta har förmodligen varit med om en konversation, diskussion eller ordväxling, där man själv inte fått sista ordet, eftersom man inte kommit på den sista avgörande vassa repliken. När man väl lämnat sällskapet eller lokalen, kommer man på den fullständigt förlösande slutrepliken, men då är det för sent att vända om. Det kan ske redan i trappan eller trapphuset, som fransmännen antyder. Uttrycket kommer från boken Paradoxe sur le Comédien (publicerad posthumt 1830) av Denis Diderot.

Man kan naturligtvis översätta esprit d´escalier rakt av som jag gjort tidigare. Men på svenska saknas ju den historiska referensen till Diderot. Det skulle inte skada om det fanns ett träffande uttryck för detta fenomen på svenska. Det handlar om efterklokhet, men det ordet har en alltför bred referens för att avgränsa fenomenet i fråga. Jag undrar hur översättare från franska till svenska har översatt detta ord genom tiderna.

Observatör

P.S Den schweiziska nätsidan 20 minuten innehåller 23 ord eller uttryck som är svåra att översätta från ett språk till ett annat. De tre angivna uttrycken är hämtade därifrån.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Vissa motståndare till att älvdalskan ska erkännas som landsdelsspråk har hävdat att det enbart är forskare vid skandinaviska  universitet som driver tesen att älvdalskan är ett eget språk. Det stämmer inte. Kristine Zach skev till exempel ett diplomarbete vid Wiens universitet 2013. Diplomarbetet innehåller till och med en sammanfattning på svenska, som återges nedan. Vissa språkfel har korrigerats.

Sammanfattning

I detta arbete behandlas om frågan om älvdalskan är ett eget språk eller en svensk dialekt.

Älvdalskan är en språklig varietet som talas i Dalarna (Västmellansverige) av ca. 2400 personer. Älvdalskan är obegriplig för en svensk talare och betraktas officiellt inte som ett minoritets- eller landsdelsspåk i Sverige.

Heinz Kloss kriterier om Abstand ’avstånd’ och Ausbau ’utbyggnad’ av språkliga varieteter valdes som utgångspunkt för arbetet. Ett Abstandssprache ’avståndsspråk’ är en språklig varietet som definieras som ’språk’ för sitt språkligt avstånd till andra språk. Ett Ausbausprache ’utbyggnadsspråk’ å andra sidan är en språklig varietet som definieras som ’språk’ efter- som dess utbyggnad (framför allt i skriven kontext) är så stor att man betraktar det som ett eget språk även om ’avståndet’ inte kräver det. Kloss konstaterar att varje ’avståndsspråk’ behöver ett minimum av utbyggnad och varje ’utbyggnadsspråk’ ett minimum av avstånd för att kunna benämnas ’språk’.

För att mäta avståndet mellan älvdalska och svenska jämfördes de språkliga systemen med varandra.Tyngdpunkten låg på följande tre områden: fonetik, morfologi (substantiv och verb) och lexikon.

Älvdalskans utbyggnad kräver en undersökning av alfabetisering, standardisering, bruk och status. Därför valdes följande områden: ortografisk norm och standardisering av fonetik, morfologi och syntax; alfabetisering och litteratur; officiell status och språkplanerande åtgär- der; och älvdalskans bruk och talarens inställning till sin varietet.

Undersökningen av älvdalskans avstånd till svenskan innehåller en systematisk jämförelse av svenska och älvdalska på områdena som nämndes ovan.

På fonetisk nivå jämförs språkens vokal- och konsonantsystem. Fenomen som bara förekommer på svenska eller på älvdalska och inte i den andra varieteten undersöks detaljerat. Det omfattar på vokalnivå de älvdalska nasalvokalerna; korta och långa vokaler som låter olika på svenska, men har samma klang på älvdalska och som formas på olika ställen i munnen. Markant är de älvdalska diftongerna som inte finns på svenska. Bland konsonanterna finns de svenska retroflexerna, som inte existerar på älvdalska; de olika formerna av palataliseringen på älvdalska och svenska; samt många skillnader på fonemer och allofoner.

På morfologisk nivå behandlas substantiv och verb.

Hos substantiverna ges först en presentation av den älvdalska och den svenska substantiven. Efter det jämförs de efter kategorierna genus, numerus, kasus och species såväl som efter  deklinationsklasserna. Här  måste  följande punkter  framhållas:  på  svenska  finns  ett tvågenussystem (utrum och neutrum), på älvdalska ett tregenussystem (maskulinum, feminiun och neutrum). Sambandet mellan de två varieteterna är inte alltid klart: Ett älvdalskt maskulinum eller femininum motsvarar inte alltid ett svenskt utrum, såväl som ett svenskt neutrum inte alltid motsvarar ett älvdalskt neutrum. Angående numerus har båda svenska och älvdalska substantiv singularis och pluralis, men de skiljer sig avsevärt i pluralmarkering. Älvdalskan har ett fyrakasussystem (nominativ, genitiv, dativ och ackusativ), medan svenskan bara har två kasus (grundform och genitiv). Vad beträffar species har svenska och älvdalska grundform, obestämd och bestämd form. I svenskan markeras bestämdhet alltid med en bifogad artikel, i älvdalskan är systemet mer komplex: bestämdhet markeras inte alltid med en bifogad artikel, utan ibland med förändrat uttal eller markeras inte alls. Deklinationsklassernas undersökning visar stora olikheter mellan svenskan och älvdalskan. Indelningen i deklinationsklasser är olika i de båda varieteterna: i svenskan indelas substantiv efter sina ändelser i pluralis; i älvdalskan sker det först efter genus och sedan efter olika komplexa kriterier som olika kasusändelser, accent, stavelseantal och -längd. Trots det finns likheter mellan de svenska och de älvdalska deklinationsklasserna. Men det finns flera klasser i älvdalskan än i svenskan och många ord tillhör olika klasser i de båda varieteterna.

Vid verbets undersökning presenteras först – som vid substantivet – det älvdalska och det svenska verbet. Kategorierna tempus, modus och genusverbi är samma i älvdalskan och svenskan. Det betyder att båda varieteter har samma tempus, att de båda har kategorierna indikativ, imperativ och konjunktiv inom modus, och att verb kan vara aktiva och passiva i svenskan och älvdalskan. Men det finns även skillnader här, nämligen i frågan om hur man uttrycker de olika funktionerna. Allmänt kan man säga att det älvdalska systemet är mestadels mer komplex än det svenska. I de verbala kategorierna person och numerus visar sig markanta skillnader mellan älvdalskan och svenskan: På svenska finns det inte (längre) flexion efter person och numerus; verb har alltså alltid samma form likgiltigt vem det är som gör något. På älvdalska skiljer man mellan singularis och pluralis med olika former för första, andra och tredje person i pluralis. Skillnader markeras med ändelser. De svaga verben fungerar i grund och botten på samma sätt i svenskan och älvdalskan, men det finns skillnader i frågan om vilka ord som delas in i varje klass. De starka verben delas in efter avljud. I frågan om vilka klasser orden hör till skiljer sig båda varieteter från varandra, såväl som i frågan om ord är svaga eller starka.

Den morfologiska jämförelsen av älvdalskan och svenskan efter kategorierna substantiv och verb visar på stora skillnader mellan de båda varieteterna. Allmänt kan man säga att älvdalskan är ålderdomlig medan svenskan är progressiv och har förenklat det gamla systemet. Det älvdalska morfologiska systemet verkar i stort sett mer komplext än det svenska.

På lexikalisk nivå jämförs mellan älvdalskan och svenskan med hjälp av exempelord. Sammantaget är det 225 svensk-älvdalska ordpar. Ordparen delas in i tre grupper: ord, som är identiska i älvdalskan och svenskan; ord, som är besläktade men inte identiska; och ord, som inte är besläktade. Bara 13,3% av exempelord är identiska. De besläktade orden är den största gruppen med 62,2%, medan de obesläktade orden utgör 24,4%. De besläktade ordens analys visar på skillnader vid vokaler och konsonanter. På vokalernas nivå finns olika förhållanden: exempelvis står i det älvdalska ordet en diftong och i det svenska ordet en monoftong; eller en älvdalsk vokal motsvarar en annan vokal på svenska. På konsonanternas nivå finns följande skillnader: en svensk konsonant motsvarar en annan älvdalsk konsonant eller en svensk konsonant motsvarar på älvdalska Ø. Till en viss grad är det förutsägbart vilket fenomen motsvarar vilket i den andra varieteten. Exempelvis motsvarar svenskt h- i älvdalskan alltid noll (Ø-). Ord, som är obesläktade, kan delas in i olika grupper beroende på frågan om det kanske ändå finns samma ord i den andra varieteten (exempelvis med en annan betydelse). Undersökningen visar att det är 14,2% av exempelorden som verkligen inte förekommer i den andra varieteten. Framförallt undersökningen av besläktade ord visar att älvdalskan är progressiv på lexikalisk nivå. Här kan man alltså inte säga att älvdalskan är ålderdomlig – som man kan på morfologisk nivå.

Som undersökningen visar, finns det stora olikheter mellan älvdalskan och svenskan. Det finns alltså en Abstand mellan de båda varieteterna.

Undersökningen av älvdalskans Ausbau sker efter kriterier som definerades ovan.

På ’utbyggnadens’ första nivå undersöks om älvdalskan har en ortografisk norm såväl som om det finns en standardisering av fonetik, morfologi och syntax. Älvdalskan har ingen allmänt accepterat ortografi, men det finns försök att implantera en sådan. Det finns tre utarbetade ortografiska system för älvdalskan. Råðdjärums (det älvdalska språkrådets) system accepterades av Ulum Dalska (älvdalskans språkförening) 2005 som norm. Trots detta följs denna ortografi inte enhetligt och två andra system kunde etableras. Olikheter mellan dessa system beträffande framförallt de skriftliga formerna som markerar älvdalskans ’egenheter, som inte finns i svenskan. Råðdjärum försöker att omskriva de älvdalska ljuden med svenska bokstäver. Systemet är alltså lite otydligt. Bengt Åkerberg å andra sidan introducerar många specialtecken, som inte finns på svenska. Det tredje systemet, som skapades av Lars Steensland, intar en mellanställning mellan de två andra systemen. Inom föreningen Ulum Dalska hoppas man fortfarande på att Råðdjärums system ska accepteras av alla som skriver på älvdalska. Det finns ingen standardisering av älvdalskans fonetik, morfologi eller syntax. På fonetisk nivå vill man inte alls en sådan. Bengt Åkerbergs Grammatik kan betraktas som ett försök att standardisera morfologin.

På litterarisk nivå måste nämnas att den älvdalska skrivtraditionen har redan existerat i 500 år. I Älvdalen skrevs länge med runor, som många fynd av runor i detta område belägger. Många av dessa fynd är inte bara skrivna på älvdalska, men på en blandning av svenska och älvdalska. Bortsett från runorna börjar den älvdalska skrivtraditionen på 1600-talet. Den första tryckta formen av älvdalskan finner man i Andreas Johannis Przt’ Comoedia om Konung Gustaf then första från 1622. Samtidigt börjar man att skriva dikter och prosatexter på älvdalska. Dagens litteraturhistoria började i 1985 med Hjalmar Larssons Kumundsin kumb, den första prosaboken på älvdalska. Under de senaste åren har skrivits några böcker. Mest är det barnböcker eller översättningar till älvdalska. Sedan 1990 har publicerats korta älvdalska anekdoter i Mora Tidning. Försöket att placera älvdalskan i Kloss system för definitionen av ett ’kulturspråk’ visar att älvdalskan är på den tredje nivån (av fem). Eftersom det finns folkvisor, lyrik och folkliga tidskrifter på älvdalska men ingen facklitteratur som är det viktigaste kriteriet för Kloss.

Angående undersökningen av älvdalskans status och språkplanering måste man först och främst säga att älvdalskan inte har en officiell ställning som landsdel- eller minoritetsspåk i Sverige. Några motioner har redan lämnats in, men avslogs av riksdagen. Viktigast för främjandet av det älvdalska språket är föreningen Ulum Dalska, som grundades 1984 och har idag mer än 2000 medlemmar. Ulum Dalska är den största språkföreningen i Sverige och publicerar böcker och en tidskrift på älvdalska. Föreningen organiserar konferenser och festligheter om älvdalska. Ulum Dalskas mål är att bevara och utvidga det älvdalska språket.

Beträffande älvdalskans användning och talarnas inställning måste sägas att användningen har minskat under åren. På 1800-talet var älvdalska det vanliga talspråket i Älvdalen. Alla invånare talade älvdalska med varandra. “Tvåspråkiga“ (älvdalska och svenska) var bara invånare som hade mycket kontakt med personer utifrån. Industrialiseringen ökade det svenska inflytandet på Älvdalen, så att älvdalskans användning började minska efter 1920. Först förde påverkandet bara till att alla invånare lärde sig båda varieteter, sedan började man att använda älvdalska bara i vissa situationer. Idag finns det fortfarande många invånare i Älvdalen som är tvåspråkiga. Det svenska inflytandet ledde till att antalet av personer som talar älvdalska minskade drastiskt. Idag är det 40% av Älvdalens befolkning som inte kan tala eller förstå älvdalska. De som talar älvdalska använder ofta en blandning mellan svenska och älvdalska och inte “klassisk“ älvdalska. Men inställningen till älvdalska är positiv. Talarna tycker att älvdalska är berikande och de vill att deras barn lär sig målet.

Undersökningen av älvdalskans Ausbau visar några brister på nivåerna som undersöktes. Trots att mycket redan har gjorts för älvdalskans ’utbyggnad’ kan man idag inte säga att älvdalskan är ett Ausbausprache.

Älvdalskan är ett Abstandssprache men inget Ausbausprache. För att besvara frågan om älvdalskan är ett språk eller inte, saknas en undersökning om vad talare tycker om det.

Trots att älvdalskans användning minskar, som nämndes ovan, kan man fortfarande hoppas att älvdalskan får sin officiella ställning som språk innan varieteten dör ut.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Texten är lånad och översatt från en norsk språkvetare)

Dessvärre ser det ut som att SiL valt att avslå ansökningen om en språkkod för älvdalskan ”i denna omgång”. Motiveringen till beslutet är utförlig och kan läsas i sin helhet här:

http://www-01.sil.org/iso639-3/cr_files/PastComments/CR_Comments_2015-046.pdf

Även om beslutet för tillfället är negativt, innehåller det mycket intressant stoff. De skriver bland annat att: " ... the Registration Authority is sympathetic to the request and notes that the outcome of a future request might be different ... (1)" och att " ... The change request and the supporting comments give compelling evidence from the structural perspective that Övdalian is a different language than standard Swedish" (2). Vidare står det att man för närvarande utreder hur man ska avgränsa skillnaden mellan språk och dialekter, och att man alltså inte önskar fatta ett beslut innan detta är närmare avklarat.

1) …registreringsmyndigheten är välvilligt inställd till ansökningen och noterar att utfallet av en framtida ansökan kan bli annorlunda…”

2) ”Ändringsansökningen och de understödjande kommentarerna ger övertygande bevis utifrån det strukturella perspektivet att älvdalska är ett annorlunda språk än standardsvenska.”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I Ny Tekniks senaste utgåva får vi lära oss att "ordet 'disruptad' är det som alla i gränslandet mellan teknik, affärer och marknadsföring just nu använder".

Alla? Hur stor andel av dem i gränslandet etcetera? Hur många rör det sig om totalt?

Nåja, lite längre ned modifieras kvantifieringen till nästan alla. Urvalet verkar inte heller vara statistiskt relevant. Det består tydligen av några som skribenten har råkat på.

En spiksoppskrönika.

-cj