(Denna text är hämtad från Institutet för språk och folkminnen)

Torsdagen den 12 november arrangerar Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg ett heldagssymposium om språkkontakt ur olika infallsvinklar.

Bland annat kommer Märit Frändén från Namnarkivet i Uppsala att prata om språkkontakt i efternamn. Språkkontakter i vikingatidens runsvenska är en annan programpunkt med Henrik Williams från Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet.

Information och anmälan

Deltagande i symposiet kostar 350 kronor plus moms (lunch och fika ingår). Anmälan görs via e-post senast den 30 oktober till sandra.bjarenberg@sprakochfolkminnen.se (ange önskemål om specialkost, du kommer att få en bekräftelse samt instruktioner för inbetalning i retur).

Fullständigt program

Språkkontakt av tredje graden (pdf, 73.3 kB)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Georg Stiernhielm (1598-1672), skald och lärd mångsysslare med ett särskilt intresse för språkvetenskap, hade en för sin tid radikal syn på språkbruk och retorik, framgår av boken Svensk retorik från medeltiden till våra dagar av Kurt Johannesson. Författaren skriver att på Stiernhielms tid var först latinet och senare franskan de förhärskande språken i Europa inom diplomatin, vetenskapen och i högreståndsmiljöer. Men Stiernhielm menade att ”man i skrivande och dagligt tal inge andre ordsätt måtte antage än de som svenska äro”. Han ansåg att svenskarna föraktade sitt eget språk och istället prisade franskan, spanskan och italienskan såsom ”glimmande af fagerlek och flödane aff sucker och sötma och därför hade behängt sitt eget språk med ”allehanda sönderhackat, fransat, krusat, gull-brämat plagg” till allas löje. I stället borde svenskarna gå in i det egna språkets skattkammare. Om gamla ord och talesätt kom ”i en sinnerijk konstnärs mästerlige hand som weet och förståår huru och hwart hwar bör sättias, skickas och stifftas skulle det svenska språket bli inte bara ”flödigt och rijkt uthan och liuft, fagert och prydeligt”.

Stiernhielm levde som han lärde, och författade ett verk om Arkimedes matematik på svenska, och inte latin som var det gängse. I sin ungdom hade han fått lära sig att författa dikter på latin, men övergick till att dikta på svenska istället. Han ville demonstrera hur varje versmått, konstgrepp och genre i den antika och moderna kontinentala diktningen kunde och borde utföras på svenska.

I Svensk retorik omtalas dock att Stiernhielms språkliga ideal snart blev betraktat som omodernt. Den utgick från den latinska vältaligheten med ett tillfogande av en ”glans av götisk visdom och ålder”. Men de franska språket övertog latinets roll som det mest inflytelserika språket, och Franska akademien fastslog att la clarté, klarheten, var språkets främsta dygd, och de gamla ”ornamenten” och ”figurerna” började anses som gammalmodiga, och därför bildade Stiernhielms stil aldrig skola utan föll i glömska. Men författaren menar att svenskan kanske vore än rikare idag om det bevarat något av Stiernhielms visioner och virtuosa diktkonst.

Man kan säga att modespråken växlar genom tiderna, men svenskarnas beundran för dem består, på bekostnad av deras eget språk. Den stora skillnaden idag är att högstatusspråket lärs in av alla och inte bara av de högre stånden, och finns överallt, eftersom vi lever i en globaliserad, medialiserad och uppkopplad värld. Desto viktigare då att vara medveten om svenska språkets värde, och vikten av att bevara det genom att använda det på alla områden och ständigt utveckla det genom att införa nya ord och termer på svenska.

Susanne L-A

Denna nätdagbok är knuten tilll nätverket Språkförsvaret