Till detta pris vill jag föreslå Svenska Dagbladets kulturredaktion med Lisa Irenius och Anders Q Björkman i spetsen. Genom sin tävling "Svenskans vackraste ord" satte de ett välbehövligt ljus på vårt språks kvaliteter. Över 2000 läsare hade föreslagit sammanlagt 1200 ord som svenskans vackraste, och juryn valde i första hand ut 40 kandidater, som med läsarnas hjälp krymptes till 10 finalister.

Tävlingsbidragen visade med all önskvärd tydlighet, hur fullödigt och nyansrikt svenska språket är, och det är glädjande att en tävling som denna rönte ett stort intresse "ute i stugorna".

Vann gjorde "förgätmigej", som enligt tiotusentals läsare är svenskans allra vackraste ord.

Den för sitt blomstrande språk välkände författaren Björn Ranelid hade föreslagit ordet, och så här säger han (bland mycket annat) om sitt val:

"Det är så trösterikt att en liten blomma kan låta bokstäverna i sitt namn uppstå från döden varje gång som vi läser dem. Ordet färdas med ljusets hastighet trettio tusen mil i sekunden, men det kan stillna innan du hinner blinka."

Förresten har både Irenius och Björkman uppmärksammats för sina språkvårdande gärningar i Språkförsvarets "Tummen upp" - Lisa Irenius för "Svenskans vackraste ord" och Anders Q Björkman för "Men detta är ju våld", där han häcklar offentliga namngivningar som The Capital of Scandinavia och Where Sweden begins (and Swedish ends - min slutsats).

Hillo Nordström

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Hej språkförsvaret som verkligen behövs!

Nyligen läste jag i gratistidningen Ale-Kuriren om ett göteborgsföretag (F O Peterson & Söner) som presenterade sina inflyttningsklara punkthus i Surte. Man har marknadsfört området som "Green Village" och för att ytterligare förstärka känslan av soliga Kalifornien har man tillfogat orden "Family First" i företagsloggan. Hållbarhet, miljöprofil och barnomsorgstänkande i all ära men vad är det för fel på Gyllene byn med tanke på att företaget vunnit guld för sina projekt. Håll engelskan i strama tyglar menar anglofilen    

Lars Borke

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Det finns många köpcentra i Stockholms förorter, vilka sammanlagt har hundratals butiker. Jag har noterat att ett mycket stort antal av butikerna har engelska eller halvengelska namn och varjehanda kommersiella uttryck på engelska. Vi känner alla till ”sale”, ”super offer”, ”buy three pay for two”, ”pay here”, ”don’t miss it” – för att inte tala om ”genuine Swedish Frozen Yoghurt”, osv. Av nyfikenhet har jag ibland frågat expediter och kassabiträden och annan butikspersonal om hur de upplever att arbeta under alla dessa engelskspråkiga skyltar.

Ett vanligt samtal kan vara så här:

Talar du svenska? Svar (undrande): jaa.

Varför har ni alla dessa skyltar på engelska? Svar: vet inte.

Vänder ni er främst till engelskspråkiga kunder? Svar: nej.

Har du haft någon enbart engelstalande kund idag? Svar: nej.

Är företaget brittiskt eller amerikanskt? Svar: vet inte.

Känns det som att du arbetar i en internationell miljö? Svar: nej, jo, kanske, vet inte.

Tycker du inte att det är löjligt med alla dessa skyltar på engelska i Täby (Kista, Arninge, Häggvik…)? Svar: jo.

Känns det särskilt tryggt att arbeta omgiven av dessa skyltar? Svar: nej.

Vore det inte bättre om de var skrivna på svenska? Svar: jo.

Tror du det kan ändras? Svar: nej.

Varför inte? Svar: någon annan bestämmer.

Skulle du klara ut en besvärlig, engelskspråkig kund? Svar: vet inte.

Don’t you find that ludicrous? Svar: what?

Do you think you sell more because you have posters in English? Svar: no.

Isn’t it preposterous of the owner to think that sales increase because of these posters? Svar: what?

Jag tror att dessa mycket ovetenskapligt upplagda samtal i all sin enkelhet avslöjar förhållanden som är mycket vanliga  i köpcentra i Sverige. Missbruket av engelska ord och texter verkar vara ett försåtligt missgrepp från ägarnas sida, eftersom det arbetande fotfolket, dvs den kompetenta och kundutsatta butikspersonalen, inte tycks känna någon vidare solidaritet med anglicismernas upphovsmän och –kvinnor. Det kan knappast skapa optimal arbetstillfredsställelse – antagligen inte heller öka försäljningen. Nätverket Språkförsvaret ska naturligtvis koncentrera sig på de rent språkliga frågorna, men en undersökning av de sociala och kommersiella konsekvenserna av den iögonenfallande anglifieringen på näringslivets olika nivåer skulle kunna vara intressant. Börja med butikerna, där kundkontakterna är som störst. Kanske någon oberoende forskare skulle vilja göra en studie av de möjliga sambanden mellan språk, språkblandning, språkförbistring, personal- och kundtrivsel och lönsamhet. Marknadsföringsinriktade experter från näringslivet har säkert utfört och presenterat sådana undersökningar och slagit på trumman för lönsamhetsfördelar med engelskspråkig kundpåverkan. Kanske har man sneglat alltför mycket på anglosaxiska undersökningar i engelsktalande länder, där språkfrågan inte har någon liknande dimension. Kanske vinner man något men förlorar desto mera. Är vi utsatta för något slags ohederlig manipulering, masspåverkan, hjärntvätt? Till slut uppstår frågan: varför gör man det? Blir någon glad av det?

Lars Nordberg

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)