(Synpunkter med anledning av professor Lisa Holms språkspalt i SvD den 6 september)

Jag tog studentexamen 1959 i Karlskrona. Vi läste självklart en del av den danska och norska standardlitteraturen på originalspråken. Några obegripliga ord fick vi hjälp med, men sådana ord finns ju också på svenska. Därför blev vi med tiden vänner med HC Andersen, Johannes V Jensen, Ibsen och Björnson—på samma sätt som med Fröding, von Heidenstam, Strindberg och Bergman—och naturligtvis Runeberg och Södergran.

I min yrkesmässiga karriär hade jag sedermera mycket och nära samarbete med nordiska kollegor och vi talade alla ”skandinaviska” med varandra, även våra finska vänner. Det var ett berikande och helt naturligt samarbete. Vi diskuterade och fann alltid samförstånd, också om oenigheter, tack vare ett ömsesidigt och godmodigt givande och tagande, ibland med några lustiga missförstånd som vi alla kunde skratta åt på vårt gemensamma ”skandinaviska” språk. Vi behövde aldrig ta till engelska för att finna lösningar.

Det som var så enkelt och lättsamt på den tiden har nu blivit svårt, ja, nästintill ogörligt. Beror det på ointresse, oförmåga eller helt enkelt lättja. Kanske tycker dagens aktörer att engelska är en bekväm genväg till nordisk samförståelse. Måhända ter sig den vägen lätt, när man inte ser vad man förlorar av känsla och nyanser.  Man kan lätt anpassa danska, norska och svenska säruttryck till närliggande ”skandinaviska” utan att förlora någonting, men mycket få skandinaver behärskar engelska så väl att de kan uttrycka de känslor, nyanser, antydningar och ironier som har sitt ursprung i nordiska egenheter. Det blir oftast ofullständigt, fel och fattigt, ibland till och med löjligt. Vart tog den nordiska tanken vägen?

Lars Nordberg

Vallentuna

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)