Alla inlägg den 14 juni 2015

Av Nätverket Språkförsvaret - 14 juni 2015 16:54

I Språkrådets omvärldsrapport 2014 finns det ett längre avsnitt om skiljeförfarande och dess konsekvenser för svenska språket med utgångspunkt från betänkandet ”Översyn av lagen om skiljeförfarande” (SOU 2015:37). Den nedanstående texten är något redigerad, eftersom den har överförts från en PDF-fil. Redigeringen innebär endast att andra skiljetecken än i originaltexten har använts på några ställen.


1.3 Språkval i domstolsprocesser – skiljedomsutredningen 2014


Förhandlingar på engelska vid klandermål


I februari 2014 inleddes en översyn av reglerna för skiljedomsförfarande (2) i Sverige (Justitiedepartementet 2014). En del av utredningens uppdrag var att undersöka huruvida det skulle vara möjligt att använda engelska som förhandlingsspråk i de klanderprocesser (3) som är kopplade tillskiljedomar, om båda parter önskar det. I utredningen, som ska vara klar hösten 2015, har en medarbetare vid institutet funnits med som expert och som språkpolitisk företrädare. Vid tidpunkten för den här rapporten, våren 2015, är utredningens arbete ännu inte klart. Ett slutgiltigt förslag väntas först i slutet av året.


Utredningens utgångspunkt var att klandertvister kopplade till skiljemål inte har någon stor språkpolitisk eller offentlighetsrättslig betydelse eftersom det är en perifer typ av tvist för den breda allmänheten. Perifer på så sätt att den i de flesta fall bara berör de tilltalade parterna och att den enbart tar upp frågor som rör skiljetvistens process – den tar alltså inte upp innehållet i skiljedomen. Ett annat skäl som utredningen framhöll var att det hålls mycket få klandertvister kopplade till skiljedomar i Sverige, i genomsnitt ungefär 19 per år i hovrätten.


Institutet delade dock inte utredningens hållning att språkval i klandertvister i skiljemål är en perifer språkpolitisk fråga, trots att antalet mål är få. Institutet menade att ur ett offentlighetsrättsligt och språkpolitiskt perspektiv är frågan om språkval i domstolen tvärtom av stor principiell betydelse, oavsett processens egentliga innehåll. Institutets huvudsakliga invändning mot att införa enmöjlighet att både förhandla och skriva beslut och dom på engelska i dessa typer av klanderprocesser är att domstolsförhandlingar på andra språk än svenska skulle strida mot språklagens §10 om svenska som förvaltningsspråk i Sverige. En domstolsprocess på engelska skulle innebära ett avsteg från en av språklagens mest centrala principer: att myndigheternas språk ska vara svenska. I förarbetena till språklagen framgår att lagen ska vara tvingande inom det så kallade kärnområdet. Domstolsförhandlingar ingår i kärnområdet, som i språklagspropositionen definieras på följande sätt:


”Kärnområdet för huvudregeln är språkanvändningen i sådana förfaranden och allmänna handlingar som är av särskilt stor betydelse inom den offentliga verksamheten, såsom den politiska beslutsprocessen, domstolsförhandlingar, domar, protokoll, beslut, föreskrifter, verksamhetsberättelser och andra dokument av liknande karaktär. De behov av framställningar på andra språk som kan finnas här får tillgodoses genom översättning från de svenska originalen.” (Språk för alla, prop.2008/09:153, s.29)


Skälen till att man i förarbetena till språklagen lyfter fram ett kärnområde, det vill säga en viss del av den offentliga förvaltningen som särskilt prioriterad för det svenska språket, är att dokument inom kärnområdet ska säkerställa medborgarnas insyn i myndigheternas arbete, i enlighet med offentlighetsprincipen. Att dessa dokument upprättas på svenska, och i rimlig mån översätts eller sammanfattas på andra språk i den mån det behövs för den som inte behärskar svenska, är därför centralt inte bara ur ett språkpolitiskt perspektiv utan också offentlighetsrättsligt.


I språklagspropositionen utvecklas varför det är viktigt med ett samhällsbärande språk som används i hela kedjan från myndighet till individ. Ett gemensamt språk ska möjliggöra för individen att ta tillvara sin rätt. Det ska räcka med att kunna svenska för att kunna delta i samhällslivet fullt ut, vilket innebär att också kunna få insyn i myndigheternas arbete. Detta är viktigt även för många av de personer i Sverige som inte har svenska (eller engelska) som modersmål. Kunskaper i engelska som ett andraspråk betraktas inte sällan som en självklarhet i det svenska samhället, men långt ifrån alla de som invandrar till Sverige har kunskaper i engelska.


Domstolarna är heller inte vilka myndigheter som helst, utan de instanser som ska tolka lagstiftningen och garantera rättssäkerheten. Principen om allmänhetens insyn i domstol utgör en grundsten i en demokrati och är därför inskriven i grundlagen: i tryckfrihetsförordningen, kap 2. Rätten att ta del av domstolsförhandlingar regleras också av rättegångsbalken kap 5, §1 som säger att en förhandling i domstol ska vara offentlig. I språklagspropositionen Språk för alla (prop. 2008/09:153) slår man fast att:


”Principen om offentlighet gäller också domstolsförhandlingar. För att denna princip ska ha reell innebörd förutsätts att förhandlingarna hålls på svenska och att de tolkas till svenska i den mån personer som inte behärskar svenska, eller är allvarligt hörsel- eller talskadade, ska höras vid domstolsförhandlingen.” (Språk för alla, prop. 2008/09:153, s.29)


Visserligen innebär inte en rättegång på engelska i sig någon begränsning av möjligheten att på plats ta del av de muntliga förhandlingarna eller begära ut handlingar. Men institutet påpekade för utredningen att en rättegångsprocess på engelska skulle innebära en försvagning av förhandlingsoffentligheten, det vill säga den princip som säger att förhandlingar i domstol ska vara öppna för allmänheten. Om rättsprocessen genomförs på ett språk som mottagaren inte fullt förstår blir språkvalet ett hinder för möjligheten till insyn. Man kan utgå från att språkbytet försvårar möjligheten till insyn för den som inte har engelska som modersmål, vilket är fallet för de allra flesta i befolkningen. En rimlig konsekvens av att förhandlingsoffentligheten försvagas vore därför att hovrätten eller Högsta domstolen samtidigt vidtog åtgärder för att stärka handlingsoffentligheten, det vill säga den enskildas rätt att begära ut offentliga dokument för att därigenom få insyn i myndigheters ärenden. Att öka den så kallade aktinsynen skulle kunna kompensera för de negativa konsekvenserna av en försvagad insyn i domstolsförhandlingarna.


Institutet slutgiltiga bedömning av möjligheten att införa engelska som rättegångsspråk i den aktuella typen av klandertvister landade i två slutsatser: Den första slutsatsen var att alla typer av beslut under förhandlingens gång samt den slutgiltiga domen måste vara skrivna på svenska. Att domstolsbeslut skulle upprättas på andra språk än svenska skulle innebära ett alltför stort avsteg från språklagens §10. I de fall det finns behov av översättningar av domen och andra beslut till andra språk än svenska finns det inget som hindrar att domen översätts, så länge originalet upprättas på svenska. Den andra slutsatsen var att möjligheten att använda engelska vid den muntliga förhandlingen ska kunna införas men under förutsättning att hovrätten så långt som möjligt tillgodoser allmänhetens behov av insyn i klandermålet när det efterfrågas. Den som tar del av en muntlig förhandling i ett klandermål eller begär ut akter i målet i efterhand ska alltså i rimlig mån få dokument översatta eller summerade på svenska. Eftersom utredningen inte lagts fram kan man ännu inte säga i vilken utsträckning man valt att ta hänsyn till institutets synpunkter. Resultatet kommer att kunna summeras i slutet av 2015.


Allmänna handlingar på svenska


En fråga som väcktes under utredningens gång, som anknyter till myndigheters språkval och allmänhetens insyn i myndigheters arbete, är frågan om vilka språk allmänna handlingar i allmänhet upprättas på. Av språklagspropositionen framgår att man förutsätter att myndigheter, även domstolar, i princip upprättar alla handlingar på svenska och vid behov översätter dem till andra språk:


”För att bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet i realiteten ska fylla  sin  funktion  är  det  väsentligt  att  de  handlingar  som  blir  allmänna  är skrivna på svenska, liksom att handlingar skrivna på ett annat språk än svenska och som lämnas in till myndigheten översätts i rimlig utsträckning, om de inte bedöms sakna betydelse.” (Språk för alla, prop. 2008/09:153, s.29)


Frågan är om detta är en korrekt beskrivning. Engelskan har i dag en alltmer framskjuten position vilket även får konsekvenser för offentlig sektor. Under utredningens gång framkom till exempel att åtminstone en hovrätt i Sverige inte har som praxis att översätta handlingar som kommer in till rätten på andra språk. Om handlingarna begärs ut lämnas de ut i befintligt skick, det vill säga på det språk de är upprättade.


Även om hovrätten i dag inte har som praxis att översätta handlingar från andra språk till svenska, är det inte en självklar tolkning att myndigheter, i detta fall hovrätten, har rätt att låta bli att översätta handlingar till svenska, särskilt inte då de begärs ut. Samtidigt är lagstiftningen inte så pass tydlig att man per automatik kan tolka den som att den enskilde i alla fall har rätt att få dokument översatta till svenska. Den enskilde borde dock kunna få svar på sina frågor om en viss verksamhet, till exempel en rättstvist, på svenska. Detta skulle rimligen kunna innebära att en myndighet i vissa fall är skyldig att översätta delar av en text eller sammanfatta innehållet i officiella dokument i de fall de är upprättade på ett språk som den enskilde inte kan tillgodogöra sig.


Myndigheters skyldighet att översätta handlingar är dock överlag inte särskilt tydligt reglerad. Förvaltningslagen (1986:223) § 8 anger att alla myndigheter är skyldiga att tolka (och översätta, även om det inte uttrycks explicit) information till personer som inte behärskar svenska. Myndigheters skyldigheter att tolka och översätta regleras också i förvaltningsprocesslagen. Domstolarnas skyldigheter regleras i rättegångsbalken, kap 33, § 9 som anger att rätten ska översätta handlingar ”vid behov”.


Gemensamt för dessa lagar är dock att de utgår från ett förhållande där svenska är förvaltningsspråket. De reglerar alltså rätten till översättning och tolkning för enskilde som inte behärskar svenska. Det finns dock ingen lagstiftning som berör det omvända förhållandet: myndigheters skyldighet att översätta handlingar från andra språk till svenska. Den lagstiftning som berör översättning och tolkning i offentlig förvaltning är därmed inte anpassad till en situation där allmänna handlingar är upprättade på något annat språk än svenska.


Att det inte finns någon lagstiftning att luta sig mot när handlingar upprättas på andra språk än svenska bör dock ses som en effekt av att svenska som förvaltningsspråk varit en så självklar utgångspunkt att man inte sett behovet av att reglera det motsatta förhållandet. En naturlig utgångspunkt i frågan om rätten till översättning och tolkning borde dock vara att svensktalande inte bör ha sämre möjligheter till insyn i myndigheternas arbete i Sverige än icke-svensktalande.


Som nämnts tidigare anger språklagen ingenting explicit om rätten att få handlingar på andra språk översatta till svenska. Dock innebär språklagen att enskilda ska ha rätt att kommunicera med myndigheterna på svenska och att insyn i myndigheters arbete kräver att myndigheter upprättar handlingar på svenska som utgångspunkt, samt översätter handlingar från andra språk till svenska i de fall de inte bedöms sakna betydelse (se citat ovan).


Sammanfattningsvis har utredningen om skiljeförfarande väckt frågor om svenska som förvaltningsspråk som sträcker sig långt utöver just klandertvister i sig, och som berör språklagens grundförutsättningar. Mer specifikt handlar det om hur myndigheter ska förhålla sig till att förvaltningsspråket är svenska. I de flesta fall innebär inte regeln något besvär, eftersom myndigheter i regel upprättar sina handlingar på svenska. Men i de fall myndigheten har ett stort inflöde av dokument på andra språk finns i nuläget inga bestämmelser att luta sig mot, varken i språklagen eller i annan lagstiftning.


Fotnoter:

 

2) Ett skiljedom är en rättstvist som avgörs av skiljedomare (eller skiljemän) utan medverkan av allmän domstol. Domens innehåll är ofta hemlig och får inte överklagas. Internationella tvister mellan företag avgörs ofta i ett skiljemål. Källa: Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Skiljedom.


3) Klander är en juridisk term som betyder överklagande. Källa: Wikipedia. Klander (eller överklagande) rörande skiljemål kan enbart väckas om någon av parterna anser att någon del av skiljeförfarandet inte utförts korrekt – skiljedomens innehåll kan däremot inte överklagas.


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)



Presentation

Omröstning

Är älvdalskan ett språk eller en dialekt?
 Älvdalskan är ett språk
 Älvdalskan är en dialekt
 Vet inte

Fråga mig

142 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18
19
20 21
22
23 24 25 26
27
28
29
30
<<< Juni 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"

Blogtoplist


Skapa flashcards