(Tapani Juntunens artikel publicerades den 8 maj i "Södra sidan")

Redan Tapani Juntunens inledning är illavarslande. Han ställer de fem officiella minoritetsspråken, d.v.s finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska, mot invandrarspråken. Han förstår uppenbarligen inte skillnaden mellan ett minoritetsspråk och ett invandrarspråk.

När det gäller minoritetsspråken har Sverige ratificerat den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (antagen 1998). Denna stadgar bl.a att ett språk ska ha talats i minst hundra år i ett land för att få status som minoritetsspråk. Samtliga minoritetsspråk i Sverige uppfyller detta krav med råge. Både samiskan och meänkieli är dessutom territoriella minoritetsspråk. Samiskan  har talats i Sverige lika länge som svenskan och dess föregångare, eventuellt längre. Meänkieli har talats i Sverige i runt tusen år. Det är ganska fräckt, historie- och respektlöst att jämställa dessa språk med nyanlända invandrarspråk. Finskan befinner sig i en mellanställning; det finns ingen kontinuitet mellan svedjefinnarnas språk från slutet av 1500-talet till dagens sverigefinska. Däremot är de finskspråkiga, som kom till Sverige under och efter andra världskriget, fortfarande den största minoriteten i Sverige och Sveriges och Finlands gemensamma historia fram till 1809 motiverar också denna ställning.

Invandrare, som emigrerar till ett land med ett annat majoritetsspråk, brukar nämligen förlora sina språk, oftast redan i andra generationen och nästan alltid i tredje generationen. Undantaget är de grupper, som exempelvis romer och judar, som tillämpar endogami (ingifte). Tyskar och svedjefinnar på medeltiden, valloner, skottar och holländare på 1600- och 1700-talet, som flyttade till Sverige, förlorade alla sina språk. Denna process är mest tydlig i typiska immigrationsländer som USA, Kanada, Uruguay, Argentina, Australien och Nya Zeeland. Detta beror naturligtvis att om man vill lyckas i ett nytt land måste man lära sig majoritetsspråket och dessutom förstärker blandäktenskap denna process.  Den överväldigande majoriteten av amerikanerna stammar faktiskt från förfäder, som inte hade engelska som modersmål, när de steg i land i USA.

Juntunen menar att engelskan blir mer och mer viktigt och borde ha officiell status. Varför det? Det är sant att engelskan är det viktigaste andraspråket i världen idag, men denna ställning är på intet sätt garanterad i framtiden. Detta beror på att språk följer makten. De viktigaste uppstickarna idag är kinesiskan och spanskan; kinesiskan, därför att Kina redan uppnått samma BNP som USA, spanskan av demografiska skäl. Den som vill ha framförhållning i språkfrågan ska naturligtvis förespråka mångspråkighet. Därför är EU:s rekommendation att medborgarna förutom det egna modersmålet också ska lära sig två främmande språk framsynt. Vetenskapliga undersökningar, som genomförts i EU:s regi, visar att små- och medelstora företag, som tillämpar en mångspråkighetsstrategi, lyckas bättre i affärer än företag som enbart satsar på det egna modersmålet och engelska. De dåliga kunskaperna i främmande språk i USA och Storbritannien ses som ett stort problem av respektive lands regering.

Juntunen frågar om det verkligen är nödvändigt att tala svenska, om du går in i en affär? Nej, inte om expediten är flerspråkig. I Tensta hör jag ofta arabiska och turkiska i affärerna. I princip alla svenskar talar bättre svenska än engelska; jag är också helt säker på att de flesta invandrare – undantaget de som engelska som modersmål – förstår svenska bättre än engelska. Juntunen har en övertro på svenskars och invandrares kunskaper i engelska. Det var inte förrän den nioåriga grundskolans genomförande på 1960-talet som eleverna hade möjlighet att lära sig engelska i fyra – fem år. Man behöver bara åka till Sydeuropa, så avtar kunskaperna i engelska drastiskt. I Spanien kan bara 25 procent av befolkningen konversera på engelska.

Juntunen tycks vilja göra engelska till ett gemensamt språk i Sverige, med början i Skärholmen. Hans ståndpunkter är riktade mot den språklag som antogs av en enhällig riksdag 2009. I denna stipuleras:

”4 § Svenska är huvudspråk i Sverige.
5 § Som huvudspråk är svenskan samhällets gemensamma språk, som alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla samhällsområden.”

Om Juntunen vill träna på sin engelska, bör han i så fall regelbundet besöka ett engelskspråkigt land på sina semestrar eller gå en intensivkurs. Ett samtal på engelska i en affär i Skärholmen kan knappast bli särskilt utvecklande.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)