Lars Ragnar Forssberg, krönikör i Hela Hälsingland, skriver idag om ”Guld i strupen? Rötter och relationer till svenska språket”:

”Behöver det svenska språket försvaras? I så fall från vem och vilka?

Från dem som vägrar att använda ”att” framför infinitiv? Från alla som blandar in engelska ord i svenskan? Från det grumliga managementspråket? Från politikernas språkliga dimridåer som används för att dölja istället för att upplysa?

Ja, det behövs, tycker initiativtagarna till Språkförsvaret som bildades som en ideell förening 2005. Sedan dess har man gett ut böcker och ordnat seminarier. Den senaste boken kom ut i höstas och heter ”Guld i strupen”. Det är en antologi som handlar om kärlek till språket. En skrift som mer handlar om språkets skönhet och kraft än vad som är rätt och fel. Tjugo skribenter medverkar i boken med en mångfald av infallsvinklar och perspektiv.”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 (Texten är hämtad från Språkrådets webbplats)

Vilken person eller organisation vill du se som mottagare av 2015 års minoritetsspråkspris?

Nu är det dags att nominera 2015 års pristagare av Språkrådets minoritetsspråkspris. Priset delas ut till en person, organisation eller motsvarande som gjort betydelsefulla insatser för minoritetsspråken i Sverige. Det kan till exempel gälla språkpolitiskt arbete, tolkning och översättning eller pedagogiskt arbete. Tidigare pristagare har fått priset för sitt arbete inom publiceringsbranschen, teatern, kyrkan och politiken.

Priset delas ut på Språkrådsdagen den 6 maj. Pristagaren utses av en jury.

Lämna förslag senast fredagen den 20 februari.

Läs mer om minoritetsspråkpriset och hämta nomineringsblankett.

• Språkpriser: Minoritetsspråkpriset

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I samband med Språkpolitikens dag den 8 december, som Språkrådet arrangerade, höll Jennie Spetz ett anförande, i vilket hon berättade:

”Inte bara svenskan som fackspråk har varit aktuell under året. Under 2014 har jag suttit med i en statlig utredning som berört svenskan som förvaltningsspråk. En fråga som utredningen har att ta ställning till är om engelska ska kunna användas som rättegångsspråk i en viss typ av internationella affärstvister. Motiven för att använda engelska handlar framför allt om att effektivisera rättegångsprocessen och därmed spara pengar. Sverige ska bli ett mer attraktivt land för den här typen av internationella tvister.

Mot detta står dock språklagen som säger att svenska är förvaltningsspråk i Sverige och det språk som myndigheterna ska använda. Domstolarna är inte vilka myndigheter som helst. Principen om allmänhetens insyn i domstolarnas verksamhet är en grundsten i en demokrati. Rätten att få följa domstolsprocesser och ta del av allmänna handlingar är så viktig för oss att den är inskriven i grundlagen. Att man också ska få ta del av handlingarna på svenska är något vi kanske ser som självklart.

Utredningen är språklagens svåraste utmaning hittills. Å ena sidan är det rimligt att göra vissa anpassningar så att internationella tvister kan avgöras på svensk mark. Å andra sidan får sådana anpassningar inte innebära att det försvårar vår möjlighet att följa domstolarnas arbete.”

Den utredning som Jennie Spetz åsyftar benämns ”En översyn av lagen om skiljeförfarande”. I regeringens kommittédirektiv (den 6 februari 2014) sid. 10 -12 heter det:

”Tillgängligheten för utländska parter

Skiljeförfaranden som äger rum i Sverige genomförs inte sällan helt på engelska, av parter som inte behärskar svenska, och avslutas genom en skiljedom som är skriven på engelska. Om platsen för skiljeförfarandet är Sverige är det svensk domstol som är behörig att pröva en talan om klander. I domstol är språket svenska oavsett vilket språk som har använts under skiljeförfarandet.  Detta  framgår  numera  uttryckligen  av 10 § språklagen (2009:600). Bestämmelsen har kommit till bl.a för att  säkerställa  att  principen  om  offentlighet  har  en  reell innebörd,  se  Språk  för  alla  –  förslag  till  språklag  (prop.2008/09:153  s. 29).  Parter  som  inte  behärskar  svenska  har möjlighet att anlita ombud eller att ta hjälp av en tolk eller översättare.  Av  språklagen  framgår  vidare  att  svenska  är huvudspråk i  Sverige  och att  svenskan  i denna  egenskap  är samhällets  gemensamma  språk,  som  alla  som  är  bosatta  i Sverige ska ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla samhällsområden (4 och 5 §§).

Med hänsyn till intresset av att stärka Sveriges attraktivitet som forum i skiljetvister finns det anledning att överväga vilka åtgärder som kan vidtas för att ytterligare underlätta för icke svensktalande parter i klanderprocessen. Det kan röra sig om såväl rättsliga reformer – såsom ändrade regler om tolkning eller   översättning   –   som   praktiska   åtgärder   i   form   av exempelvis   information   till   parterna   eller   utbildning   av domstolspersonalen. Ett i högre grad skriftligt förfarande kan också underlätta för parter som inte kan svenska. Det har från företrädare för skiljeförfarandebranschen gjorts gällande att en möjlighet  att  kunna  processa  på  engelska  skulle  ha  stor betydelse i sammanhanget. Det ingår därför i uppdraget att överväga  om engelska  i  vissa  fall  ska  kunna  användas  som rättegångsspråk under klanderprocessen.

Utredaren ska redovisa om åtgärder av detta slag skulle öka Sveriges attraktivitet som forum i skiljetvister och de för- och nackdelar som möjligheten att använda engelska som rättegångsspråk skulle innebära. Intresset av offentlighet måste beaktas och det måste säkerställas att svenskans ställning som samhällsbärande språk i enlighet med språklagen bevaras.

Även om utredaren kommer fram till att övervägande skäl talar mot att tillåta engelska som rättegångsspråk, ska utredaren redovisa vilka åtgärder som skulle krävas för att möjliggöra en sådan reform och lämna förslag på nödvändiga författningsändringar. Till de åtgärder som bör övervägas hör hur behovet av tolkning samt översättning av handlingar och domar till svenska kan tillgodoses. Även behovet av offentliga översättningar till engelska av svensk   lagstiftning   ska övervägas, liksom behovet av utbildningsinsatser och andra åtgärder för att säkerställa att det finns domare med tillräckliga språkkunskaper för att kunna leda en förhandling, skriva domar och beslut samt i övrigt handlägga mål på engelska.

Utredaren ska därför

•   överväga åtgärder i syfte att förenkla deltagande i klanderprocessen för parter som inte kan svenska,

•   överväga om engelska i vissa fall ska kunna användas som rättegångsspråk under klanderprocessen och lämna förslag på   de   författningsändringar   och   övriga   åtgärder   som behöver vidtas för att möjliggöra detta,

•   överväga vilka konsekvenser ett förfarande på engelska får för offentlighetsprincipen,

•   överväga vilken inverkan ett förfarande på engelska får för svenskans ställning som samhällsbärande språk, och

•   vid  behov  föreslå  åtgärder  för  att  motverka  eventuella negativa konsekvenser av ett förfarande på engelska.”

Utredningsuppdraget ska redovisas senast den 15 augusti 2015.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Det har uppstått en konflikt mellan Nordiska rådet och Socialdemokraterna i Sverige angående användningen av begreppet den ”nordiska modellen”.  De senare har registrerat begreppet som ett varumärke, vilket Nordiska rådet bestred. Patentbesvärsrätten i Sverige beslutade dock den 18 december 2014 att ge Sveriges socialdemokrater ensamrätt till varumärket ”Nordiska modellen”.

Patentbesvärsrättens beslut är underligt. Det finns anledning att instämma i Nordiska rådets presidiums överklagande i april 2014 att:

”den nordiska modellen utgör ett allmännordiskt politiskt gods, och kan inte betraktas såsom varande ensidigt svenskt eller tillhörande någon särskild politisk gruppering. Den nordiska modellen är en del av hela Nordens och alla nordbors kulturpolitiska arv.”

Nordiska rådets president, Höskuldur Þórhallsson, säger också att

”’den nordiska modellen’ har använts i olika sammanhang inom det officiella nordiska samarbetet i årtionden, oavsett vilken politisk majoritet som har företrätt regeringar eller parlamentet.”

Det förefaller märkligt att Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti har introducerat en ”nordisk modell” och inte nöjt sig med en ”svensk modell”.  En ”nordisk modell” borde omfatta alla de nordiska länderna, Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige. Eller agerar SAP i samråd med de socialdemokratiska partierna i de övriga nordiska länderna? Det framgår faktiskt inte. Har de också registrerat den ”nordiska modellen” som varumärke i sina länder? Det vore mycket enkelt att punktera föreställningen att alla progressiva reformer först har genomförts i Sverige och därefter spridit sig till övriga Norden.

Dessutom måste man komma ihåg att den ”nordiska modellen” syftar på en föränderlig verklighet. I domskälet heter det:

”Den nordiska modellen” utgör en beteckning på en samhällsmodell som sedan förra århundradet använts i de nordiska länderna och som innefattar en välfärdsstat med bl.a ett utbyggt socialt skyddsnät, hög levnadsstandard, hög sysselsättning och en hög nivå av jämställdhet. Beteckningen används bl.a i samhällsdiskussionen och i den politiska debatten.”

Här får man intrycket att de dominerande politiska krafterna i Norden har arbetat i enlighet med en färdigutarbetad modell. Detta är knappast fallet.  Utvecklingen beror i stor utsträckning på historiska tillfälligheter. Norden har legat i utkanten av Europa och aldrig utgjort en huvudsaklig krigsskådeplats. Bönderna har haft en starkare ställning i Norden än i övriga Europa med undantag för Schweiz. Sverige och Island har sluppit undan två världskrig, Danmark och Norge det första och Finland som stat föddes ur första världskriget och blev indraget i det andra. Ta bara en komponent i den nordiska modellen som ”hög sysselsättning”. Idag är det bara Norge som har hög sysselsättning. Sverige har en arbetslöshet på 8 procent och Finlands och Danmarks arbetslöshetssiffror ligger närmare de svenska än de norska. Det har också på senare år skett besparingar i det sociala skyddsnätet.

Begreppet den ”nordiska modellen” kan ges varierande innehåll över tid och syftar alltså på en föränderlig verklighet. Det kan naturligtvis fungera som ett propagandanummer eller som en säljande slogan, men något varumärke är det inte.  Det måste stå alla nordbor att fritt använda begreppet, oavsett vilket innehåll man sist och slutligen lägger in i det.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvare)

I dagens nr av DI fanns en bild av ett svenskt-amerikanskt par som har godisbutiker bl a i Kalifornien.

De bar varsin fräck T-skirt (?) med texten: Ha en sÖt dag!  Vem vet? Kanske jänkarna får besvär med för många svenska ord så småningom. Detta kan i vart fall vara en god början.

Bengt E.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

  (Insänt av Stig Brunnström)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Texten är hämtad från en installationsföreläsning vid Handelshøjskolen i Köpenhamn (CBS), som Thomas Harder höll 2004.)   

I Danmark har ”politisk korrekthed” en kedelig, sommetider latterlig og sommetider totalitær klang. Det er i nær familie med ”de rigtige meninger” og leder tanken hen på smagsdommere og andre fæle folk, som vil hindre almindelige mennesker i at gøre, hvad de har lyst til og i at sige tingene ligeud. Politisk korrekthed er ikke folkelig.

I USA, hvor fænomenet og betegnelsen stammer fra, har udtrykket Political Correctness en tilsvarende negativ eller satirisk klang, men der er den interessante detalje, at Political Correctness dér netop er et udtryk, der er kommet til senere som en modreaktion.

Det oprindelige amerikanske udtryk var ikke Political Correctness, men Cultural Awareness – altså ”kulturel opmærksomhed”, ”kulturel bevidsthed”, ”kulturel agtpågivenhed” eller hvordan man nu vil oversætte det – og det udtrykte en vilje til at anerkende kulturelle forskelligheder og respektere andre menneskers følelser og værdighed og i særdeleshed de mest udsatte og diskriminerede gruppers. F.eks ved at kalde disse grupper ved de navne, som de selv foretrak og ved at tabubelægge andre betegnelser, som de opfattede som diskriminerende.

Men bevægelsen går videre end det. Det drejer sig ikke bare om at tage hensyn til folks følelser. Ofte er der også et ønske om at ændre vores alle sammens holdninger ved at lære os at kalde tingene noget andet. Det forudsætter en stærk tro på ordenes magt: Man kan lave verden om ved at ændre sproget.

(Formentlig samme mekanisme, som når man i erhvervslivet taler om ”udfordringer” i stedet for ”problemer”).

Kønsneutrale betegnelser skulle modvirke diskrimination mod kvinder og seksuelle minoriteter. ”Husband” og ”wife” blev til ”spouse”, og ”spouse” er senere blevet til ”significant other”, formentlig for ikke at fremhæve nogen bestemt måde at organisere et samliv på frem for nogen anden.

På dansk blev ”rullestol” som bekendt til ”kørestol”.

”Siger du så også kørepølse,” spurgte en af mine venner, da han for år tilbage blev belært om den nye sprogbrug. Det fik han ikke noget svar på, men han fik til gengæld den forklaring, at ”køre” lød mere aktivt, dynamisk og selvhjulpent end ”'rulle”.

Eller med andre ord: ”Rullestol” skulle ikke bare ud, fordi de folk, der sad i den, følte sig generet af ordet, men også fordi både de selv og vi andre skulle opdrages til at betragte kørestolsbrugere som aktive, selvstændige individer, der havde brug for lidt ekstra assistance til at løse et bestemt problem, men i øvrigt havde samme krav og muligheder som alle andre.

Det er et glimrende formål, som jeg naturligvis gerne vil støtte, selvom jeg ikke føler mig spor sikker på, at den sproglige manøvre har nogen som helst effekt. Jeg har altid syntes, at denne skelnen mellem ”køre” og ”rulle” var temmelig vilkårlig, og jeg har hørt brugere af det pågældende hjælpemiddel lave grin med den – de talte f.eks om at ”rulle på køreskøjter” – men jeg har på den anden side måttet konstatere, at ”kørestol” i hvert fald i dag er dominerende blandt de professionelle i social-, sundheds- og plejesektorerne, og at det bliver bemærket, når jeg af vanvare kommer til at bruge det forkerte udtryk. Jeg har derfor lært mig selv så vidt muligt – dvs. så vidt åndsnærværelsen tillader det – altid at sige og skrive ”kørestol”, selvom ”rullestol” stadig er det af de to ord, der melder sig først i mit hoved, og selv om det altså i min private sprogbevidsthed er et fuldstændig ubelastet ord.

Et mere dramatisk eksempel er ordet ”'neger”', som det jo efterhånden er blevet umuligt at bruge i dannet selskab. Her siger man som bekendt ”sort”. Ikke fordi man nødvendigvis synes, at de to ord betyder noget forskelligt, men fordi de mennesker, der er tale om, opfatter ”neger” som belastet og derfor hellere vil kaldes ”sorte”.

Min rygmarvsreaktion har altid været, at jeg ikke bryder mig om den slags sproglige kunstgreb. Jeg bryder mig ikke om at blive opdraget på, og jeg synes, groft sagt, at tingene bør hedde, hvad de altid har heddet, og at hvis der er nogen, der ikke bryder sig om det, så må det være deres problem. Men i praksis viser det synspunkt sig ligesom så mange andre rygmarvsreaktioner af og til at være for – netop – groft.

Samfundet, omgangsformerne og det sprog, der hører til dem, forandrer sig, og udtryk, som måske engang var neutrale, opleves i dag som krænkende af mange (eller for den sags skyld af få – det er ikke mere legitimt at krænke få end mange), selvom den talende måske mener at bruge dem helt uskyldigt. Hvis en bestemt gruppe opfatter et givet udtryk som nedværdigende eller diskriminerende og hellere vil kaldes noget andet, så er det sund fornuft og almindelig høflighed at efterkomme deres ønske. Uanset hvad man som f.eks ikke-sort eller ikke­kørestolsbruger selv mener om de pågældende udtryk.

Og hvad den opdragende hensigt angår, så kan den føles nok så anmassende og – tror jeg altså – i mange tilfælde være nok så virkningsløs, men dårlig er den jo sjældent.

Men der skal også være en vis sproglig rimelighed i det: Man ville f.eks – forhåbentlig – næppe nå ret langt med det synspunkt, at ”sort” burde erstattes med ”grøn” eller ”højrød”, eller at ”kørestol” meget hellere burde hedde ”rumraket eller ”hundeslæde”. Det ville være lige så absurd som – ja, hvad ved jeg – at påstå, at bjørnetjeneste kan betyde en stor tjeneste, eller at forfordele kan betyde at ”behandle bedre”.

Det er også nogle minoriteter, som jeg vil være mindre tilbøjelig til at imødekomme end andre: Hvis de pædofile f.eks fandt på, at de hellere ville tituleres ”børnevenner”, ville jeg bede dem rende og hoppe.

Den politisk korrekte sprogbrug med alle dens omskrivninger er ikke altid dikteret af hensyntagen til bestemte udsatte grupper eller af et ønske om at ændre verden eller folks opfattelse af den.

Der er nemlig også den variant, der optræder, når man ønsker – for sig selv eller for andre – at skjule, hvad et eller andet i virkeligheden er, eller når man ikke ønsker eller ikke har mod til at tale om noget ubehageligt eller kontroversielt. Her er formålet at forskønne tingenes overflade ved at mildne deres sproglige udtryk uden at ændre deres substans. Motivet kan være, at det kollektive sprogøre er blevet mere følsomt – mere bornert eller mere allergisk over for ubehagelige sandheder – eller måske at det, man taler om, opleves som upassende eller måske endda som politisk uacceptabelt eller moralsk anstødeligt.

Som storinkvisitoren Torquemada siger, da han i Mel Brooks' film om Verdenshistorien bliver bedt om at forklare ordet ”autodafe”:

”An autodafay is when you oughta do what you do anyway”.

Hvor mange lande har i dag et ”krigsministerium'''? Jeg har ikke undersøgt sagen til bunds, og der skal da nok være et par stykker tilbage, men ellers har alle ordentlige lande ”forsvarsministerier”. Vel ikke fordi man har bildt sig ind at kunne skjule, hvad sådan et ministerium beskæftiger sig med, eller fordi man egentlig har følt noget behov for det, men snarere fordi ”krig” er et af de ord, som moderne øren dårligt tåler at høre.

De københavnske parkeringsvagter var i årevis udstyret med den grinagtigt misvisende betegnelse ”parkeringsservice”.

Og i 1970'erne havde CIA en særlig afdeling, der gik under navnet ”Udvalget for helbredsforandringer”. Der gives ingen præmier for at regne ud, hvad de lavede.

Den politiske korrekthed med dens brug af eufemismer og andre erstatningsudtryk kan altså alt efter omstændighederne være velbegrundet eller i hvert fald velmenende, og den kan være uhæderlig, naragtig eller bare ligegyldig. Men den kan også være decideret skadelig: Med al sin hensynsfuldhed risikerer man at berøve sproget dets udtrykskraft og de talende deres meningers mod, og man risikerer at gøre nyttige gloser med ellers veldefinerede betydninger meningsløse og at forplumre vigtige diskussioner.

Nok om tvetungetheden – tilbage til tosprogetheden.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

«Det vitenskapelige språket er og blir engelsk» och att skriva på norska «øker ikke standarden» fastslår rektorn vid Norges idrottshögskola, Kari Bø.

"Har vi hört det förut?" -- i Sverige? (Retorisk fråga)

Här får hon svar på tal av Irmelin Kjelaas, doktorand vid högskolan i Telemark: http://mavite.ap.no/7847387/3

-cj