Alla inlägg den 3 december 2014

Av Nätverket Språkförsvaret - 3 december 2014 23:08

Språkförsvarets nyutkomna antologi med bidrag av:


Lars-Gunnar Andersson, Verena Reichel, Arne Rubensson, Frank-Michael Kirsch, Björn Ranelid, Bengt Berg, Katarina Gäddnäs, Annemarie Krarup, Finn-Erik Vinje, Mia Mårtensson, Ingrid Ramberg, Donald A. Hughes, John Alexander, Raoul J. Granqvist, Marika Tandefelt, Kenneth Myntti, Leif Höckerstedt, Hillo Nordström, Inger Viklund-Persson och Birgitta Agazzi.

 

Boken finns att köpa hos nätbokhandlare och välsorterade bokhandlare. Dessutom kan boken köpas till medlemspris på boksläppet den 11 december i Stockholm. Vid frågor kontakta sprakforsvaret@sprakforsvaret.se eller sprakforsvaret@yahoo.se.


Ur innehållet:

 

”Varifrån får man formuleringsglädje? Jag tror att alla barn gillar att leka med språket. De snappar upp fraser som lagens långa arm, trampa i klaveret och ingen ko på isen och funderar över knepigheten. Har lagen en arm? Hur gör man när man trampar i ett klaver? Brukar det vara kor på isen? Här finns alla möjligheter till språkliga samtal. Ett annat tips är att inte nöja sig med Kalle Anka på julaftonen utan också avsätta tid för Karl-Bertil Jonssons julafton. Där finns en fantastisk språkglädje. Vi vill naturligtvis inte att våra barn och barnbarn i alla situationer ska tala precis så. Det kan bli problematiskt. Men det vore bra om de fann glädje i Tage Danielssons formuleringar. Då skulle mycket vara vunnet (ur Lars-Gunnar Andersson: Kärleken till språket).”


”Mitt första språk är svenskan, min mors språk, för mig samhörighetens och ömhetens språk, men också vredens och rädslans. Det är de ursprungliga känslornas språk. Än i dag tycker jag att flera uttryck för sinnesförnimmelser, från smakens, luktens och beröringens område, känns åskådligare och mer talande på svenska än på tyska. Gripandet och be-gripandet är ännu ett med begreppet. ”Druvor” är sötare än ”Trauben”, ”rötter” är segare och mer fastvuxna än ”Wurzeln”, och inget gräs kan vara så mjukt som ”lent gräs”. Å andra sidan kan heller ingen gröt vara så avskyvärd som ”gröt”, och ingen potatisklimp så oövervinnelig som ”kroppkaka” (ur Verena Reichel: En glänta i ordens landskap).”


”Inte heller vid universitetet, på den institution där man undervisade i svenska och nordiska språk, mötte jag någon passion eller kärlek till det egna språket (i så fall var den djupt fördold för oss studenter). Det verkade som om de som hade språket som arbete enbart såg det som ett arbete. Det föreföll mig som om yrkesvalet lika gärna hade kunnat leda till en karriär som revisor eller konsult inom Väg & Vatten. Där fanns experten på fonetik och där professorn i grammatik och där en lektor i språkhistoria. Visst kunde de sitt jobb, men vad därutöver? Jag saknade en Harry Martinson, en tje-ljudens konung, en mästare som brann för orden, för uttrycksmöjligheterna, en som kunde tala om ”en gräsvåt daggmorgon och plommonläppar, en gräshoppas flitiga stråke, doftheta osynliga ångor, stenarnas mosskuddar där myren ryker våtluden och dimmor svänga skepnadstöjda, svepningsartade, om en trashär av söndernötta ord och om truismer som försummats och föraktats och vand- rar runt och ber om röst och färg.” Och jag tänkte också att jag själv en dag, om jag en gång skrev en bok, skulle bli arvinge till tje-ljudens konung och få användning för ordet dalkjusa (ur Arne Rubensson: Som solens din gång – lik malmens din klang).”


”Svenskan hade sina särdrag. Detta språk verkade må bäst när det tillåts vara konkret. Inga krusiduller, tack. Det var något lutherskt över svenskan, en rättframhet parad med sparsmak, passande till Martin Luthers råd till en talare: Tritt keck auf, machs Maul auf, hör bald auf ! (Uppträd kavat, öppna käften, sluta snart!). /…/ Vid en av mina resor till Sverige efter murens fall besökte jag ett bibliotek i Ronneby. På ett bord låg en hög med böcker, och på dem en lapp: Inbumsas! Ett mycket märkligt ord i tyska öron i samband med böcker… Bibliotekarien förklarade Bibliotekstjänsts Utlånings- och Mediekontrollsystem för mig. Det byråkratiska monstret fick tämjas och blev Bums. ”Inbumsas” innebar, att böckerna behövde registreras och därmed få sin plats i systemet. Åtta bokstäver räckte för att beskriva fenomenet (ur Frank- Michael Kirsch: Sprickor i muren).”


”Vad skulle världen förlora

om svenskan skulle utrotas?

Alla lokala avtalsförhandlingar,

produktionsutvecklingsstrategier,

språkliga vitböcker,

alla predikningar, lovsånger

böner och vittnesmål.

Ingen skulle någonsin längre

ens i böckerna

karda ull, hässja hö

eller hänta skötar. (Ur Katarina Gäddnäs: Det oöversättliga)”


”I dag har många som talar och skriver förvandlat språket till en kloak och container. De har ingen vilja, förmåga eller lust att sortera soporna. Det är som om aningslösa papegojor ger ifrån sig betydelselösa läten. De tar inte ansvar för språket och det handlar inte om en positiv utveckling, utan om sabotage och skadegörelse av ett ovärderligt arv. Särskrivningen av ord har blivit en neurologisk åkomma och ett lyte hos en hel generation som därtill har satt grammatik och stavning på undantag. De saknar handstil. Enkla texter reser sig som hinder för dem och blir en vallgrav mellan förståelse och obegriplighet (ur Björn Ranelid: Orden uppstår från döden).”


”I norske ører rommer svensk språk skjønnhetsverdier av høyeste rang. Svensk er i nordmenns ører et vakkert språk, om den saken rår ingen tvil. Det finnes en vrimmel av utsagn fra norske litterater som vitner om hvor høyt svensk språk rangerer. Lyrikeren Arnulf Øverland framhever således det svenske språks «sonore klangfylde», og litteraten Odd Solumsmoen er riktig høystemt: «Jeg ble sittende og lytte henført til det svenske språkets velklang (…) Å, disse melodiøse passasjer, dette litt pompøse, disse vokaler så rike på grandezza – og jeg kjente meg som en loslitt plassgutt som ikke kunne åpne munnen uten å røpe sin triste herkomst. Svenska språket har gull i strupen. Det skal en være adel for å kunne snakke, unnskyld: tale.» (ur Finn-Erik Vinje: Fra lillebrors synspunkt)”


”Det är något helt oemotståndligt att följa associationsbanor, lånord och principer för ordbildning i ett visst språk – och så se vart det leder. Svenskan torde vara svårslagen vad gäller sammansättningar. Artikeluppslagssammanställningslista – inga problem! Språknördboksamlingsfavoriter – visst! Turkiskan i gengäld är fantastisk vad gäller sättet att modifiera ord, till exempel åstadkomma förstärkningar av typen klarblå, knallröd, illgrön. På svenska måste varje förled läras in, på turkiska skapas de genom en ljudlek: masmavi, kipkirmizi, yemyesil. Logiskhet, förutsägbarhet och en alltigenom uttalsenlig stavning har gjort att många matematiker och filosofer lockats att läsa turkiska (ur Ingrid Ramberg : Funderingar om kontrast och kontext).”


”Jag önskar ofta att svenskarna skulle vara stoltare över sitt språk, omhulda det och skydda det. Det är en fråga om att antingen använda det eller att tappa det helt. Om det är så häftigt för unga människor att uttrycka sig genom att stoppa in engelska ord i svenskan, eller för svenskar i näringslivet att använda engelska sinsemellan för att det är effektivare, vad innebär det för den nationella identiteten? Det är svårt att stå emot engelskans framfart, men det måste ändå vara bättre att behärska sitt eget modersmål till fullo än att stå där med en urvattnad variant av ett språk som har förlorat sin kraft (ur Donald A. Hughes: Ur översättarens synvinkel).”


”Som utveckling är det säkert bra för mig och mina engelsktalande vänner. Vi får bättre service på restaurangerna, kommer in på de finaste inneställena utan att stå i kö, har det lätt med sociala kontakter, ja …, men … Det kan inte hjälpas. Jag blir urförbannad när jag blir tvungen att lyssna till dagens ungdomar med deras konstanta flöde av ”shit”, ”fuck”, ”fucked up” och ”fuck you”. Det finns en inre röst som skriker – om du måste svära, svär på svenska for God’s sake. Det är som om sådana uttryck är socialt accepterade. Det är de inte. Det är fruktansvärda förolämpningar med ett enda syfte – att göra motparten – mottagaren – upprörd, ledsen, arg, att må dåligt (ur John Alexander: Världens artigaste språk?).


”Jag förespråkar den nordiska mångfalden. Att vi talar de nordiska språken med varandra, att vi översätter varandra, att vi förmår lyssna oss fram till Kalevala, Eino Leino, finskan i Elmer Diktonius – svenska – dikter. Att vi förstår att översättning är världens största språk. Att vår svenska är annorlunda, min och din, och att båda behövs, för allas skull. Att vi förbjuder kannibalism och avvisar retoriska floskler som majoritet och minoritet (ur Raoul J. Granqvist: Språk som kannibalism. Språk som översättning).”


”Den som har vuxit upp med två språk – med två modersmål – kan känna sig sliten åt två håll. Lösningen blir då att identifiera sig som tvåspråkig. I dag är antalet individer som vägrar att bara höra till en grupp redan stor; det var den inte i min barndom och ungdom. Mer än hälften av de äktenskap som ingås av finlandssvenskar går numera över språkgränsen. Möjligheten att växa upp på två språk finns, och det är många föräldrar som satsar på att ge sina barn två språk från början. De som identifierar sig som tvåspråkiga utgör en viktig grupp som bidrar till att upprätthålla tvåspråkigheten i Finland. De kan bygga broar på ett annat och kanske trovärdigare sätt än vi som visserligen behärskar bägge språken (svenska eller finska), men känner att vi bara har ett modersmål (Ur Marika Tandefelt: Finlandssvenska på busshållplatsen)”


"Jag hävdar att de finlandssvenska beslutsfattare som försöker institutionalisera tvåspråkigheten utgående från de ideal som gäller på det individuella planet håller på att skjuta sig själv i foten. Jag tror inte att tillväxten tar fart hur man än skriver mani- fest och hur man än försöker tona ner svenskan till förmån för den uppburna tvåspråkigheten.


Jag utgår ifrån att de politiker som vurmar för ökad institutionell tvåspråkighet gör det i första hand för att gynna sin egen politiska karriär i dagens antispråkpolitiska miljö. Den som på allvar vill befrämja finskspråkigas möjligheter att lära sig svenska skulle snarare tala för ökade språkbadsmöjligheter i stället för en ny, tvåspråkig skola som kan tänkas attrahera tvåspråkiga familjer och som därför kan ses om en konkurrent till den svenska skolan.


Går vi in för en tvåspråkig blandskola fullt ut gör vi på sikt slut på den kulturautonomi som hittills har säkrat svenskan i Finland. (Ur Kenneth Myntti: Tvåspråkighetens olidliga lätthet)”


”Svenskan i Finland blir ett problem eftersom regeln om ett land och ett språk som något självklart störs. I Finland talas ju finska, i Sverige svenska. Rikssvensken tittar bort. Lite som man ignorerar ett par som har sex på gräsmattan! Man vet inte riktigt hur man ska reagera. Det blir inte bättre av att fosterländskhet, modersmål och allmän självhävdelse hör till saken i Finland liksom en komplexfylld inställning till Sverige. Sverige ses som omanligt och lite pjåkigt. Allt detta är folkliga attityder som naturligtvis inte kommer fram i den officiella politiska retoriken. Men de spelar en stor roll för svenskan i Finland. Dem är rikssvensken saligt okunnig om. (Ur Leif Höckerstedt: Älska sin svenska – en finlandssvensks bekännelser)”


”Att älska sitt eget språk innebär inte att man nedvärderar andra språk och tycker att de är underlägsna. När det gäller kärlek till språk behöver man inte bete sig som vissa fotbollsfans, som verkar tro att bara för att man är anhängare till ett visst lag så måste man hata det andra laget. Nationalismen har ju blivit ett något nedsolkat fenomen, som kan innebära självgodhet och förakt för andra och leda till krig och förtryck. Men det finns också det som brukar kallas ”den goda nationalismen”, som inte har dessa negativa sidor. På samma sätt bör man förhålla sig till kärleken till modersmålet, det finns en god sådan kärlek. Den behöver man inte skäm- mas för utan tvärtom lufta lite då och då. Det är bra för den egna självkänslan (ur Birgitta Agazzi: Svenskan rikare än du tror).


Nätverket Språkförsvaret

www.språkförsvaret.se/sf/

www.sprakforsvaret.se/sf/





Presentation

Omröstning

Antag att du besöker en dam- eller herrklädesbutik i ett köpcentrum någonstans i Sverige och det visar sig att personalen enbart är engelsktalande (fallet utgår från verkliga exempel). Den kan inte, eller vägrar att, kommunicera på svenska. Vad gör du?
 Jag vänder på klacken och går
 Jag tar reda på varför den inte kan, eller vill, kommunicera på svenska
 Jag kritiserar denna brist på service och går
 Jag protesterar skarpt och går
 Jag bryr mig inte, talar engelska och fokuserar på mitt köp
 Jag anser att butiken bestämmer över sitt eget försäljningsspråk
 Jag anser att det är ett lovvärt initiativ
 Jag ser det som ett uttryck för att butiken verkligen är internationell
 Jag fullföljer ett köp bara om jag verkligen behöver varan

Fråga mig

107 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5
6
7
8 9 10
11
12 13 14
15 16
17
18 19 20 21
22
23
24
25
26
27 28
29 30 31
<<< December 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Språkförsvaret med Blogkeen
Följ Språkförsvaret med Bloglovin'

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se