I Dagens Nyheter den 7 oktober föreslår Lyra Ekström Lindbäck att arabiskan bör ges status av minoritetsspråk. Det anser inte jag; det beror inte på att jag skulle ha något emot det arabiska språket eller de som talar arabiska. Mina skäl är principiella. Minoritetsspråksstatus betyder något och skall inte utdelas lättvindigt, eftersom detta leder till att dess status devalveras.

Jag anser att en nationell minoritet är en historiskt skapad, stabil gemenskap av människor, som delar en uppsättning viktiga kännetecken: ett gemensamt språk, ett gemensamt territorium eller praktiserar endogami (ingifte), ett gemensamt ekonomiskt liv och en gemensam kultur. De två första kännetecknen är de avgörande, medan de båda övriga inte behöver hårdras. De nuvarande minoritetsspråken  i Sverige uppfyller dessa kriterier och även EU:s kvantitativa kriterium att ett språk åtminstone ska ha talats i ett land i minst 100 år för att erhålla denna status. Samiska och meänkieli är dessutom territoriella minoritetspråk. Samiska har talats lika länge – eller längre än – som svenska i Sverige och meänkieli (tornedalsfinska) förmodligen lika länge. Finska intar en mellanställning, eftersom det inte finns någon kontinuitet mellan den svedjefinska invandringen och den efterkrigstida finska invandringen till Sverige. Däremot talar Sveriges och Finlands gemensamma historia fram till 1809 och det nära förhållandet mellan de två länderna idag för att ge finskan en särställning.  De icke-territoriellt baserade språken jiddisch och romani chib har mer än 100 år på nacken i Sverige. Dessutom spelade judarnas och romernas öde under andra världskriget roll för riksdagens beslut att ge dessa språk minoritetsspråksstatus.

Varför ska egentligen ett sentida invandrarspråk ges status av minoritetsspråk? De flesta invandrare till Sverige söker sig inte hit för att de vill bevara sina språk och sin kultur utan på grund av politiska eller ekonomiska skäl. Det säkraste sättet för en arabisktalande emigrant att förmedla sitt språk till de egna barnen är att bosätta sig i en omgivning, där arabiskan dominerar, läs ett annat arabisktalande land i så fall. Om man studerar de historiska erfarenheterna från länder, där ättlingar till invandrare, utgör det helt dominerande inslaget, d.v.s USA, Kanada, Argentina, Uruguay, Australien och Nya Zeeland, så ser man att redan andra generationens invandrare är tvåspråkig och att språkbytesprocessen i regel är fullbordad i tredje generationen. Detta har nästan aldrig någonting med tvång att göra; det säger sig själv att om en invandrare skall lyckas i det nya landet, måste den lära sig majoritetsspråket, som dessutom dominerar det offentliga rummet. Assimileringen underlättas dessutom av blandäktenskap. Jag gjorde själv en liten undersökning på min senaste skola 2009 bland invandrarelever, som antingen var födda i Sverige eller kommit hit före sju års ålder. Det visade sig att 93 procent ansåg sig ha gjort ett språkbyte, att 60 procent talade svenska med sina syskon och att 20 procent talade svenska med sina föräldrar. Naturligtvis kan arabiskan överleva som språk i Sverige, dels på grund av fortsatt påfyllning av arabisktalande och dels på grund av att endogami tillämpas. Men är endogami något som Lindbäck förordar? Araber bör gifta sig med araber, greker med greker, somalier med somalier etcetera? Det första som den uppväxande andragenerationens invandrare konfronteras med i Sverige är möjligheten skaffa sig en partner från en annan etnisk eller religiös grupp än sin egen.

Lindbäck påpekar också att arabiskan har fungerat som ett vetenskapligt förmedlarspråk under medeltiden, men detta beror inte på några inneboende egenskaper hos det arabiska språket. Det beror på den arabiska expansion under islams förtecken fr.o.m mitten av 600-talet och som så småningom omfattade området mellan Spanien och Persien. Lindbäck räknar upp någon slags meritförteckning vad gäller arabiskan. Betyder det att språk, särskilt skriftlösa, som inte kan uppvisa en motsvarande meritlista, aldrig kan aspirera på minoritetsspråksstatus i Sverige? Betyder det att kinesiskan, som har varit ett kulturspråk i minst 4000 år, skulle vara mer värd än arabiskan?

Min uppfattning är att invandrarspråken, förutom de som getts ställning som minoritetsspråk, skall behandlas lika. Alla ska ha rätt att använda sitt språk i Sverige, rätt att studera sitt hemspråk och rätt att studera de stora moderna språken, bl.a arabiskan, på gymnasienivå. Universiteten bör ha ett rikt språkutbud, eftersom vi går emot en alltmer multipolär värld.

I övrigt bestämmer invandrare i Sverige, inklusive arabisktalande, själva om de ska förmedla sina språk till sina efterkommande eller inte.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)