Språkrådet, som har till uppgift att följa upp hur språklagen tillämpas i praktiken, skriver i Språkrådets omvärldsrapport 2013:

När den här omvärldsrapporten skrivs är det snart fem år sedan språklagen trädde i kraft den 1 juli 2009 och de första tillbakablickarna har börjat göras av språklagens första år. I september 2013, när budgetpropositionen för 2014 lades fram, meddelade regeringen att man hade för avsikt att göra en uppföljning av insatserna på språkområdet sedan lagens i kraftträdande. Uppföljningen kommer att genomföras under 2014, i syfte att bedöma effekterna av språk- lagen (Budgetpropositionen för 2014, utg.omr 17, s.25)

I oktober 2013 arrangerade Kulturdepartementet och Institutet för språk och folkminnen genom Språkrådet ett seminarium som vi kallade Språklagen i praktiken. Seminariet inleddes med ett tal av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och efter det talade Språkrådets chef Ann Cederberg. Andra föredrag hölls dels av Språkrådets medarbetare som gav sin syn på vilken effekt lagen haft inom olika områden, dels av företrädare för myndigheter som berättade om hur de arbetar praktiskt för att uppfylla språklagens bestämmelser (www.kulturdepartementet.se).

Under de snart fem år språklagen varit i kraft har vi på Språkrådet följt hur myndigheterna tillämpat lagen. Vi har sett att lagen haft betydelse som statushöjare för frågor som rör språk inom den offentliga sektorn. Inom vissa områden är det tydligt att språklagen bidragit till en positiv utveckling. Klarspråksarbetet är ett sådant område där fler och fler myndigheter inlemmar klarspråksaspekten i sitt arbete, även inom områden där språkbruket präglas av ett byråkratiskt språkbruk. De senaste åren har ett omfattande arbete inom domstolarna kommit till stånd. Bland annat arbetar man med att förbättra språket i domar. Under året har även muntliga förhandlingarna varit föremål för undersökningar med fokus på begriplighet.

För teckenspråkiga har språklagen varit symboliskt viktig. I språklagen kommer döva och hörselskadades språkliga rättigheter till uttryck och där benämns teckenspråkiga som en språklig minoritet, snarare än som en grupp med en funktionsnedsättning. Språklagen har stärkt argumenten för tillgången till teckenspråk inom kultur- och utbildningssektorn, även om det återstår mycket att göra i praktiken, särskilt vad gäller barns tillgång till teckenspråk i förskola och skola.

Inom andra områden har språklagens påverkan inte varit lika tydlig. Ett sådant område är myndigheternas terminologiarbete. Att bedriva terminologiskt arbete kräver, liksom klarspråksarbete, specifik kompetens. Det råder dock brist på terminologer och det terminologiska arbetet är inte så etablerat inom myndighetssfären. Praktiskt terminologiskt arbete kan dessutom kräva verktyg som i sin tur är avhängiga ekonomiska medel. Språklagens bestämmelse om myndigheternas terminologiska ansvar har i det sammanhanget inte räckt till för att vända trenden och få fler myndigheter att arbeta med terminologi på det sätt som är lagens intention. Hur ansvaret för den terminologi som finns inom den offentliga sektorn ska samordnas mellan myndigheterna behandlas mycket svepande i förarbetena och skulle behöva utredas vidare.

Ett annat område som är komplicerat är högskolesektorn. De flesta universitet och högskolor i landet är att betrakta som myndigheter och omfattas därmed av språklagen. Men högskolorna är inte vilka myndigheter som helst. Vid sidan av det språkpolitiska ansvar de förväntas ta, har de också målet för en ökad internationalisering att ta hänsyn till. Balansakten mellan dessa målsättningar är inte okomplicerad, och högskolornas ansvar för språkpolitiken kan behöva konkretiseras ytterligare för att underlätta tillämpningen av språklagen.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)