Det kan du testa på Svenska Dagbladets frågesport på nätet.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Joel Mandell, smålänning men tidvis bosatt i Stockholm och Litauen, har skrivit en serie artiklar "Det här är lite om din svenska språkhistoria" på sin blogg. Artikelserien illustrerar det växande intresset för svenska språket.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Jag hade tänkt kommentera Per-Åke Lindbloms inlägg ”Vilken är förklaringen till det växande språkintresset i Sverige?” Men ganska snart hamnade jag så avsides i tankegångarna att jag ansåg det vara mera praktiskt att skriva ett eget inlägg. Det handlar om EF Språkresors English Proficiency Index (EF EPI), på svenska engelskt färdighetsindex.

EF är ett ganska ungt svenskt företag som anordnar studier i åtminstone engelska, franska, tyska, italienska och spanska i länder, där de språken talas. Man opererar från 60 länder. På deras hemsida redovisas det engelska färdighetsindexet, men av någon anledning inget index för de övriga fyra språken. Kan det ha något att göra med att Sverige placerar sig i toppen i just engelska och om inte i botten när det gäller de fyra övriga språken, men ändå ett stycke ner?

Indexet är som jag uppfattar det ett trubbigt mått även om det är en bedömning enligt Europarådets internationella standard. Dels framgår inte hur det räknas fram och vad det egentligen representerar. De som företaget kan mäta kunskaperna hos är de som anlitar deras tjänster. Att extrapolera informationen till att gälla all övrig befolkning i nämnda länder är att övertolka den. 

Man sorterar in de testade i fem kategorier, som jag i ärlighetens namn inte vet vad som avses med. Men rangordningen är lätt att förstå: Mycket god färdighet, god färdighet, medelmåttig färdighet, bristfällig färdighet och mycket bristfällig färdighet. Observera att endast de länder som EF är verksamma i finns med, och de står i exakt den ordning de rangordnas. Listan är den senaste från 2013.

Mycket god färdighet:  Sverige, Norge, Nederländerna, Estland, Danmark, Österrike och Finland.

God färdighet: Polen, Ungern, Slovenien, Malaysia, Singapore, Belgien, Tyskland, Lettland, Schweiz och Portugal.

Medelmåttig färdighet: Slovakien, Argentina, Tjeckien, Indien, Hongkong, Spanien, Sydkorea, Indonesien, Japan, Ukraina och Vietnam.

Bristfällig färdighet: Uruguay, Sri Lanka, Ryssland, Italien, Taiwan, Kina, Frankrike, Förenade Arabemiraten, Costa Rica, Brasilien, Peru, Mexiko, Turkiet, Iran och Egypten.

Mycket bristfällig färdighet: Chile, Marocko, Colombia, Kuwait, Ecuador, Venezuela, Jordanien, Qatar, Guatemala, El Salvador, Libyen, Thailand, Panama, Kazakstan, Algeriet, Saudiarabien och Irak.

EF kommenterar listan bland annat med att de sju länderna med den bästa engelskan alla är små europeiska länder, vars storlek tvingar dem till en internationell utblick. Panama, Libyen, El Salvador, Qatar, Jordanien och Kuwait längst ner på listan ligger inte i Europa, men har folkmängder som understiger Sveriges och även de borde vara tvingade till en internationell utblick. Varför är de inte duktigare på engelska, då? Förmodligen skulle de toppa listan om samma mätningar gjordes gällande färdigheter i arabiska, spanska respektive portugisiska, en lista Sverige skulle hamna i botten av.

Ett annat förhållande som förenar fem av de sju toppländerna är att där talas de språk som är närmast besläktade med engelskan. Finskan och estniskan är ju på inget sätt besläktade med engelskan, men samtidigt är kunskaperna i svenska utanför vårt eget land som störst just i Finland och kunskaperna i svenska är stora även i Estland. Det ger dem en extra skjuts. Och när det gäller just Sverige är vi så enögt inriktade på just engelska, att det vore ren skam om vi inte toppade listan.

Men en sak har nog du och jag och de flesta omkring oss gemensamt oavsett om våra kunskaper i engelska är goda eller inte. Man behöver inte komma särskilt långt från allfarvägen på kontinenten för att ett verserat samtal med lokalbefolkningen ofta är omöjligt på grund av just bristfälliga språkkunskaper hos både dem och oss.

Gunnar Lund

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket språkförsvaret)

(Texten är hämtad från Språkrådets webbplats)

Anna Lena Ringarp slutar som programledare i Språket. Emmy Rasper tar över hennes roll.

I gårdagens språkspalt i Svenska Dagbladet refererar Anna-Malin Karlsson (AMK) en föreläsning som Patrik Hadenius, chefredaktör för Språktidningen, höll i torsdags i samband med att han mottog Arguspriset av Kungliga Humanistiska Vetenskapssamfundet i Uppsala. I föreläsningen lyfte han fram fyra faktorer, som särskilt viktiga för det svenska språkintresset:

1)     att det har funnits inspiratörer;

2)     att vi har invandring;

3)     att vi fascineras och gärna använder språk, samt;

4)     teknikutvecklingen.

I det följande utgår jag från Anna-Malin Karlssons referat, när jag kommenterar de fyra faktorerna; jag har alltså inte lyssnat till eller läst Patrik Hadenius föreläsning.

Det har alltså funnits inspiratörer, men vilka? AMK nämner 1700-talets Olof von Dahlin och 1900-talets Erik Wellander. Hon menar att de båda ”pläderade för den enda och sanna normen, ren och enkel svenska”. Olof von Dahlins viktigaste insats var knappast denna; han kritiserade i stället franskans inflytande och ville höja svenska språkets status. Erik Wellander var en inflytelserik språkvårdare, men vars inflytande begränsades till akademiska kretsar. Han nådde knappast ut till gemene man.

AMK berättar att ”vår tids språkvårdare och språkprofiler hellre (talar) om det spännande i variationen. Dagens språkdiskussioner handlar om hur språket fungerar och vilken effekt olika språkliga val har. Makten ligger hos språkanvändarna.”

Fungerar ”vår tids språkvårdare och språkprofiler” därmed som inspiratörer? På vad sätt inspireras någon av att dessa kategorier talar om det ”spännande i variationen”, ”hur språket fungerar” och ”vilken effekt olika språkliga val har”? Det är möjligt att detta är en omskrivning för att många av dagens språkvårdare och språkprofiler inte tar ställning i språkfrågor, inte har en bestämd uppfattning och inte heller driver en linje utan föredrar att stå vid sidan om och beskriva språket.

”Makten ligger hos språkanvändarna” riskerar att bli en klyscha. Det verkar som om alla har lika mycket makt. Problemet är att vissa språkanvändare har större inflytande än andra. Störst inflytande på språkutvecklingen har naturligtvis stora företag och myndigheter. Det är inte var och en förunnat att kunna finansiera ett reklaminslag på engelska; det är inte var och en förunnat att kunna lansera varumärken som ”Stockholm – the Capital of Scandinavia” utan att tillfråga dem som ytterst finansierar kalaset, d.v.s skattebetalarna i Stockholm. T.o.m en journalist i någon av tv-kanalerna, i radio eller på en dagstidning har större inflytande i språkfrågor än medelsvensson, eftersom den förra helt enkelt når ut till fler.

Invandringen till Sverige har knappast haft någon större betydelse för språkintresset i Sverige. Det finns länder i världen, som är betydligt  mer utpräglade immigrationsländer än Sverige; jag tänker på USA, Canada, Uruguay, Argentina, Australien och Nya Zeeland. Utmärks dessa av att ett utbrett allmänt språkintresse? I USA är det ett stort problem att så få gymnasister, high scool-elever, läser främmande språk utöver engelskan.  Samtliga västeuropeiska länder har invandring; omfattningen varierar i och för sig. Antingen är Sverige unikt, eller så kan språkintresset i alla dessa länder förklaras med invandring. Det finns en mer rimlig förklaring till språkintresset i olika länder. De som uppfattar att deras eget språk har utsatts för repression tidigare, eller att språket är hotat idag, antingen i fråga om specifika domäner eller till hela sin existens, tvingas ofelbart ta ställning och engagera sig.  I USA har t.o.m en majoritet av delstaterna beslutat att engelska är det officiella språket; det finns stora språkorganisationer som US English (med 1,8 miljoner medlemmar) och English First. Varför? Därför att dessa organisationer uppfattar spanskans expansion i USA som ett hot. Spanska talas nämligen av c:a 40 miljoner amerikanska medborgare och antalet växer. I år [1] förväntas antalet spansktalande passera antalet engelsktalande i Kalifornien och därefter står Arizona, New Mexiko och Texas på tur. I och för sig är detta hot överdrivet, eftersom spanskan är ett lågstatusspråk jämfört med engelskan och enligt vissa undersökningar är de spansktalande latinamerikanerna  den invandrargrupp som genom tiderna lärt sig engelska snabbast. Det senare beror säkert på dagens språkliga exponering från engelskan i USA. De spansktalande kommer att anpassa sig till majoritetsspråket, och inte tvärtom.

”Att vi fascineras och gärna använder språk” är definitivt inget unikt för svenskar eller Sverige. Redan det faktum att en person använder två språk tyder på ett visst språkintresse. François Grosjean, tvåspråkighetsforskare, uppskattar att minst hälften av världens befolkning är tvåspråkig [2]. Inte heller ”teknikutvecklingen” fungerar som förklaring. Visserligen tillhör Sverige toppskiktet av länder vad gäller dator-, internet- och mobilanvändning, men vilken betydelse detta skulle ha för språkintresset är svårt att se. Det leder väl snarare till ökad exponering från engelskan i så fall.  Den senaste Pisa-undersökningen visar dessutom att teknikutvecklingen i Sverige inte har sammanfallit med en ökande läsförståelse bland eleverna, vilket är en förutsättning för att man ska kunna tillgodogöra sig språk överhuvudtaget, inte bara sitt eget.

Det som utlöste språkintresset i Sverige var snarare det faktum att allt fler svenskar upplevde att det svenska språket var hotat. Svenskan hade förlorat – och fortsätter förlora - domäner till engelskan. Det gäller framför allt inom den högre utbildningen, där andelen avhandlingar och kurslitteratur på svenska oavbrutet minskar, medan andelen kurser på engelska ökar. Engelska har införts som första undervisningsspråk i allt fler grundskolor och gymnasier. Engelska används som koncernspråk i de flesta svenska storföretag. Användningen av engelska i reklamen ökar konstant. Sverige tillhör de sämsta i klassen i EU vad gäller användningen av sitt eget huvudspråk. Det senaste exemplet är regeringens förslag att patentkrav på svenska i övrigt engelskspråkiga patentansökningar inte ska vara juridiskt bindande. Sveriges grannländer tillämpar tvärtom språkregimen att bara patentkrav på det egna officiella språket ska vara juridiskt bindanade.

När Språkförsvaret bildades 2005, ställde vi därför som huvuduppgift att verka för att Sverige antog en språklag. Situationen var absurd; det fanns fem officiella minoritetsspråk i Sverige och svenska var nationalspråk i Finland, men inte i Sverige. Språkförsvaret inledde en kampanj i pressen som var direkt riktad mot riksdag och regering sommaren 2005. Under 2005 publicerades våra artiklar i minst 25 dagstidningar och tidskrifter; därtill skrev vi brev till såväl riksdag som olika utskott. Redan hösten 2005 beslöt sig de borgerliga partierna för att stödja kravet på en språklag. Detta krav föll dock med några rösters marginal i riksdagen i november samma år, trots att Miljöpartiet hade anslutit sig. Men opinionen mot beslutet var så kraftig att den socialdemokratiska regeringen under våren 2006 försökte åstadkomma en bred uppgörelse med alla riksdagspartier om en språklag. Uppgörelsen kom aldrig till stånd före valet, men eftersom Vänsterpartiet hade redan tidigare förordat att svenskans ställning skulle regleras i grundlag, var en lagstiftning av svenska språket säkerställd. Den nya borgerliga regeringen 2006 beslöt att det skulle utarbetas en språklag. Denna antogs av en enhällig riksdag 2009.

Denna språkdebatt och de efterföljande språkpolitiska besluten hade en avgörande betydelse för vändningen av språkintresset i Sverige. Helt plötsligt diskuterade alla riksdagspartier språkpolitik för att inte tala om alla ledarskribenter, debattörer och bloggare. Det blev legitimt att diskutera språkfrågor, t.o.m svenskans ställning, och debatten nådde dessutom ut till gemene man. Språklagen innebar också ett viktigt steg framåt, trots att lagen enbart är en skyldighetslag, dess räckvidd begränsad och att den saknar bestämmelser om sanktioner.

Vad har kampen för en språklag i Sverige inneburit?

1. Språksituationen före och efter 2005 skiljer sig som natt och dag. Det räcker att gå in på Språkförsvarets webbplats, avdelningen ”Senaste uppdateringar”, som strävar efter att förteckna all språkdebatt i Sverige, för att se denna utveckling.  Den språkliga medvetenheten och intresset har höjts betydligt tack vare denna debatt.  Det var t.o.m möjligt att starta en kommersiell språktidning, Språktidningen, augusti 2007.
2. Utifrån språklagen har det varit möjligt att säkerställa att svenska forskare och universitetslärare har rätt att skriva forskningsansökningar, anställningsansökningar och driva befordringsärenden på svenska. Efter 18 år med e-postadresser på engelska, införde regeringen svenskspråkiga adresser 2012. Dessutom har språklagen skapat press på myndigheterna att i större utsträckning använda sig av flerspråkig information.
3. Den svenska språklagen har förmodligen inspirerat Island att anta en liknande lag och Norge har också beslutat att utarbeta en språklag.

Som PH avslutningsvis påpekade i sin föreläsning är det färre som studerar språk trots det stora språkintresset. Detta har naturligtvis sina randiga skäl. Detta beror på ett flertal systemfel: de olika regeringarna och riksdagen har jämställt svenska och engelska, bl.a genom att svenskämnets två betyg i gymnasiet avskaffades; genom att tillåta en stor andel av grundskoleeleverna att välja bort ett andra främmande språk; genom att tillåta engelskspråkiga friskolor; genom att tillåta taktikval av språk i gymnasiet och genom att tillämpa en låt-gå-politik vad gäller engelskans expansion inom högskolan och genom att överhuvudtaget överbetona engelskans roll i stället för att förorda mångspråkighet, vilket naturligtvis inkluderar engelskan. Det är betecknande att enligt Eurobarometern 2006 var Sverige det enda land i EU, där majoriteten av invånarna tyckte att det räckte med ett främmande språk, läs engelska. Det räcker inte med enbart engelska. Eftersom Sverige är ett extremt exportberoende land, är mångspråkighet en nödvändighet och Sverige använder sig av färre språk vid sina handelskontakter än många av sina konkurrenter. Men som man bäddar, får man ligga.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Vi höll på att få kaffet i vrångstrupen häromdagen när vi öppnade "Dagens kontext". Rågsved Community Center!

Men omkring 50 millisekunder senare insåg vi att i The Capital of Scandinavia, dit man anländer via Arlanda Airport för att gå på ett event i Stockholm Waterfront, vore det konstigt att inte namnge en företeelse på engelska. Även om vi tidigare inte har noterat detta så mycket South of Folkungagatan.

Mycket riktigt! På Stockholms kommuns webbplats finner vi att den här beteckningen är i högsta grad kommunalt sanktionerad.

Reclaim the Swedish Language in Ragsved skulle man vilja utbryta i för att anknyta till anglomanerna i Stadshuset (en tidsfråga innan det blir The City Hall officiellt?).

-cj

Visselblåsare verkar vara på väg att ersätta whistleblower i svenska texter. I söndagskrönikan i DN igår använde Peter Wolodarski  visselblåsare och han citerade JK Anna Skarhed, som också använde ordet. Som verb använde Wolodarski antingen vissla eller larma – fullt godkänt.

Visselblåsare ger inte mindre än 104 000 träffar på Google.

Om man ska mota onödiga anglicismers intåg i svenskan, bör man snabbt lansera ett ersättningsord och dessutom vara uthållig i sitt motstånd. Därför har också Språkförsvaret tagit initiativ till kampanjen ”Säg hellre!”  Om du irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord, skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se. Vi behöver ett jämnt inflöde av ersättningsord.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)