I ett intressant blogginlägg berättar Lars Christensen att

”I kinesiske aviser og på sociale medier udspiller der sig i øjeblikket en interessant debat omkring balancen mellem og vigtigheden af engelsk og kinesisk som studiesprog i folkeskolen og gymnasiet.

Anledningen er følgende: Beijings 'Uddannelsesministerium', Beijing Municipal Education Commission, har udmeldt, at man vil lade faget engelsk tælle færre point i den adgangsgivende eksamen til universitet, gaokao, som jeg tidligere har blogget om. Omvendt skal kinesisk – og også matematik – fremover have større vægt i en omlægning, som er planlagt til at blive implementeret fra og med 2016. Dermed vil den nuværende ligevægt, hvor de tre obligatoriske fag hver tæller 150 point ud af 750 i alt forsvinder. Engelsk vil fremover tælle 100 point, mens ”overskuddet” fordeles mellem kinesisk og matematik. ”

I Sverige gavs tidigare två betyg i svenska, ett betyg i skriftlig och muntlig framställning och ett i litteraturkunskap och språklig orientering. Detta slopades till förmån för ett betyg. Konsekvensen blev naturligtvis att ett betyg i svenska plötsligt inte blev mera värt än ett i engelska, en devalvering av betyget i svenska. Om detta var avsiktligt eller inte, är oklart.  Dessutom hade ”reformen” pedagogiska nackdelar; de två betygen mätte olika färdigheter. En elev, låt oss säga en relativt nyanländ invandrare, kunde prestera toppresultat i litteraturkunskap och språklig orientering, men inte i det andra ämnet.

Christensen skriver också:

”Skønt det let kan ses – og også bliver set – som en begrænset ændring, så har det genereret stor opmærksomhed. Måske også fordi det på rygtebasis lyder, at andre lokale uddannelsesautoriteter, bl.a Jiangsu og Shandong provinserne, sonderer over endnu mere vidtgående ændringer. At engelsk først skal introduceres fra og med 3. klasse i grundskolen, mens det i dag allerede er et fag fra 1. klasse; at karaktergivningen i engelsk skal ændres fra point (op til 150) til bogstaver (A-F), hvormed der skalatrinnene gøres mere rummelige; at  engelsk skal gøres til et valgfag i gymnasiet og engelsk skal tages helt ud af gaokao.”

Detta påminner om den debatt om engelskans ställning i grundskolan, som initierades av Horace Engdahl, Peter Englund, Olle Josephson, Olle Käll och Per-Åke Lindblom i Svenska Dagbladet den 20/11 2009. I artikeln motsatte sig artikelförfattarna Globaliseringrådets och Folkpartiets förslag att engelska skulle bli obligatoriskt fr.o.m årskurs ett i grundskolan. Enligt författarna fanns det ingen forskning som visade att elever skulle lära sig engelska bättre om undervisningen startade i årskurs ett i stället för i årskurs tre eller fyra. Det var att föredra att eleverna först lärde sig läsa och skriva på det egna modersmålet, om inte det andra språket fanns naturligt i deras omgivning. Dessutom skulle obligatorisk engelska redan i årskurs leda till problem för invandrarbarn, som höll på att lära sig svenska. Teorin om tidigast möjliga inlärning av ett främmande språk förfäktas ivrigt av vissa f.d kolonialmakter eller stater, där dessa vitt spridda språk, som exempelvis engelska, råkar vara modersmål för huvuddelen av befolkning. Men det viktigaste argumentet är nästan statusargumentet. Det fanns ingen anledning att ytterligare höja engelskans status genom att göra det obligatoriskt i ettan med tanke på att svenska elever idag utsätts för en massiv exponering från engelskan i massmedia.

Frågan om kinesiskans status visavi engelskan har säkert stor betydelse för de kinesiska utbildningsmyndigheternas överväganden. Skribenten menar att ”det er let at se den meningsmæssige relation til sidste måneds nyhed om, at den kinesiske regering har besluttet, at Maos lille røde partibog skal kraftigt moderniseres”.  Detta är ett naivt påpekande; det kinesiska kommunistpartiet övergav Maos politik redan 1979, och Mao kommer inte att sluta rotera i sin grav för att den nuvarande ledningen för syns skull ”moderniserar” Maos lilla röda.

Den kinesiska regeringen tänker långsiktigt. Om Kina kommer att passera USA i fråga om BNP, vilket bara är en tidsfråga, kommer också det kinesiska språket att växa i betydelse och allt fler utlänningar kommer att vilja lära sig det. Det betyder att Kina bokstavligen kan slå mynt av sitt språk. Det har stormakter som Frankrike, Storbritannien och USA en gång insett och praktiserat. Det är löjligt att tro att kineserna skulle vara så korkade att de inte skulle slå vakt om sitt eget språk, som dessutom har en helt annan historisk kontinuitet än franska och engelska.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)