Två forskare vid Max Planck-institutet för psykolingvistik i Nijmegen, Dan Dediu och Stephen C. Levinson, publicerade nyligen en artikel, "On the antiquity of language: the reinterpretation of Neandertal linguistic capacities and its consequences", i Frontiers, i vilken de pläderar för att tidpunkten för det mänskliga språkets uppkomst måste tidigareläggas:

“Det antas vanligen att det moderna språket är ett sentida fenomen, som sammanfaller med uppdykandet av nutidsmänniskorna. Många antar likaledes att detta är ett resultat av en enda, plötslig mutation, som gav upphov till det kompletta 'moderna paketet'. Emellertid argumenterar vi här för att det igenkännliga moderna språket troligen är ett forntida särdrag hos vårt släkte, som åtminstone stammar från de moderna människornas och neandertalarnas gemensamma förfader för omkring en halv miljon år sedan. I detta syfte åberopar vi ett brett urval bevis från lingvistiken, genetiken, paleontologin och arkeologin, vilka klart tyder på att neandertalarna delade någonting som liknade tal och språk med oss. Denna omvärdering av det nutida språkets ålder från 50 000 – 100 000 år, som vanligtvis anges, till en halv miljon år, har djupgående konsekvenser för vår förståelse av vår egen evolution och för språkvetenskaperna."

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Det är endast i sällsynta undantagsfall jag ser på kommersiell teve numera, men ikväll ville jag se Foyle's war.  Det ledde även till att jag istället för att zappa under reklaminslagen valde att se dem.

Media Markt hade rea. Elgiganten hade också rea. Stadium (som jag på pin kiv alltid uttalar på svenska istället för på engelska) hade teverutan full med sale. Men den kommenterande rösten använde aldrig det ordet, utan sade rea flera gånger. Detta får mig att tro att sale är på regress. Rea är på väg tillbaka med utförsäljning lommandes efter.

En granne till mig har köpt en robotgräsklippare. Den är så gullig och personlig när den som en liten hund rullar fram och tillbaka på gräsmattan för att när passet är över söka skydd i hundkojan – ursäkta laddningsstationen. Detta nämner jag därför att teven också visade reklam för Husqvarna Automower. Det är namnet på produkten, men den kommenterande rösten talade om robotgräsklippare. Det uppfattar jag som att engelska som reklamspråk är på regress till förmån för svenska.

Alltid nåt att glädjas åt!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket språkförsvaret)

(Lingvistbloggen publicerade den 13/7 ett inlägg av Mikael Parkvall. Detta var i sin tur en kommentar till ett tidigare inlägg av mig i denna nätdagbok.)

Mikael Parkvalls inlägg förtjänar en kommentar, som tyvärr inte blir kortfattad.  Inledningsvis vill jag bara påpeka att jag uppskattar hans erkännsamma omdöme att ”en del av argumenten är vettiga”  i mitt inlägg i nätdagboken.

I.

Jag förstår dock inte hans påstående om att ” De engelskspråkiga länderna drar ekonomisk fördel av att språket fungerar som lingua franca…” skulle vara ett ”medgivande” från min sida.

Det relevanta stycket i mitt inlägg lyder:

” Redan idag fungerar det engelska språket som en kassako för engelskspråkiga länder. Tidigare har det sagts att det engelska språket är Storbritanniens näst viktigaste inkomstkälla efter nordsjöoljan; den senare kommer dock att sina. De engelskspråkiga länderna drar ekonomisk fördel av att språket fungerar som lingua franca; exempelvis föredrar utländska studenter att studera den ’äkta varan’ vid universitet i USA, Storbritannien och Australien framför  sekunda kurser på engelska utanför det anglosaxiska språkområdet.”

Detta argument har jag och andra medlemmar i Språkförsvaret använt sedan länge. Varför? Det är nämligen också riktat mot dem som tror att engelskans frammarsch helt och hållet är en spontan process, ja, t.o.m beror på egenskaper hos själva språket, och inte inser att det finns aktörer, som medvetet understödjer och driver på utvecklingen.

”Det ligger i USA:s allmänna intresse att uppmuntra utvecklingen av en värld, i vilken de förkastningssprickor  som åtskiljer nationer överbryggas av gemensamma intressen. Och det är i USA:s ekonomiska och politiska intressen att garantera att om världen rör sig mot ett gemensamt språk, må det bli engelska; att om världen rör sig mot gemensamma telekommunikationer, säkerhet och kvalitetsstandarder, må dessa vara amerikanska; att om världen sammanlänkas genom television, radio och musik, må programmeringen vara amerikansk; och om gemensamma värderingar utvecklas, må dessa vara värderingar som amerikaner kan känna sig väl tillfreds med  (David Rothkopf, “In Praise of Cultural Imperialism”, Foreign Policy, Number 107, Summer 1997, pp. 38 -53)”. (Min översättning) (1)

Artikeln har visserligen 16 år på nacken, men säger en hel del om det tänkande som styr stormakters språkpolitik. Alla stormakter, det må vara Frankrike, Storbritannien, USA, Tyskland eller Kina, försöker slå mynt av sina egna huvudspråk, dels på grund av det ekonomiska utbytet  men dels också på grund av det politiska och kulturella inflytandet det ger. Samtliga de nämnda staterna har egna språkinstitut, som har till uppgift att sprida landets kultur och respektive språk. Det har naturligtvis också mindre stater, som exempelvis Sverige, men de tävlar inte i samma division helt enkelt. I USA:s fall sker verksamheten via stiftelser, som samarbetar med den amerikanska regeringen, medan det i de övriga fallen sker i statlig regi. Det senaste tillskottet var Konfucius-institutet, som redan för några år sedan hade samma budget som Goethe-institutet.

Inför detta svar försökte jag hitta statistik på nätet över den amerikanska kulturexporten, som ju är språkberoende. Jag hittade bara statistik   från 1992 (d.v.s. efter satellit-tv:s genombrott men före internets genombrott).  Den visade att den engelska språkmarknaden redan då var nästan lika mycket värd som den tyska, japanska och franska tillsammans. I en artikel från Washington Post 1998 sägs det att värdet av den amerikanska kulturexporten överstiger värdet på exporten av fabriksvaror eller jordbruksprodukter. Däremot hittade jag färsk statistik från Kina , som visar att Kinas kulturexport uppgick till 21,73 miljarder dollar 2012, en ökning med 16,3 procent jämfört med föregående år. Men den kinesiska kulturexporten är förmodligen bara en bråkdel av USA:s.

När Namibia förmåddes att anta engelska som officiellt språk 1990, trots att engelska fungerade som modersmål för endast 0,8 procent av namibierna, var detta ett resultat av vissa aktörers insatser.  Redan 1981 hade det utarbetats ett FN-dokument, som föreslog att engelska skulle bli officiellt språk i Namibia. Texten hade skrivits av tre forskare, en amerikan, en anställd hos British Council och en indier. Texten skrevs efter en internationell konferens med mycket stark amerikansk och brittisk representation (2).  Tanzania är en av de få afrikanska stater, som använder ett inhemskt språk, kiswahili, som undervisningsspråk i grundskolan, och även hade planer på att använda det på gymnasienivå och t.o.m på universitetsnivå. En kommission föreslog 1982 att kiswahili skulle börja användas på gymnasienivå och fr.o.m 1991 på universitetsnivå. Men förslaget omsattes aldrig i praktiken. Det stoppades av presidenten, Julius Nyerere, med stöd av British Council. Ett av skälen var att engelskspråkig kurslitteratur, som används utomlands, naturligtvis var en viktig inkomstkälla för brittiska förlag (3).

Det finns andra exempel på språkliga påtryckningar eller medvetna åtgärder. Efter den 11-september utövade den amerikanska regeringen påtryckningar på den saudiska regeringen att den skulle införa mer naturvetenskap, matematik – och engelska – i kursplanerna i undervisningssystemet. Saudier var ju överrepresenterade bland flygplanskaparna. Den som träffat svenska elever som tror att vi har ett jurysystem i Sverige förstår poängen. Efter den amerikanska invasionen av Irak skickade USA, eventuellt via någon stiftelse som Ford Foundation, lärare i engelska till Irak, men det är tvivelaktigt om de amerikanska trupperna kunde garantera dessa lärares säkerhet särskilt länge.

Mikael skriver också:”... vilket man väl får anta skulle gälla även ett eventuellt framtida Sverige där befolkningen talar engelska brytningsfritt (just brytningen tror dock Per-Åke skulle finns kvar inom överskådlig framtid). Därmed har man ju på sätt och vis gett förespråkarna rätt i den fråga som står högst upp på deras dagordning, alltså att vi kunde göra kulor på att bli anglofoner.”

Det är inte alls säkert att Sverige skulle göra ”några kulor” på en övergång till engelska. För det första skulle Sverige inte ha någon konkurrensfördel gentemot länder, som har varit engelskspråkiga sedan länge. För det andra skulle Sverige enbart ha en konkurrensfördel gentemot länder, som ännu inte har gått över till engelska. Det är som med devalveringar. När Sverige devalverade på 70-talet, följde oftast Finland efter, och svensk skogindustris konkurrensfördel gentemot Finland var lika med noll igen. Dessutom är det föga troligt att länder, som representerar andra stora språk som Kina, Spanien/Latinamerika, Frankrike, Portugal/Brasilien , arabstaterna, Indonesien etcetera, skulle vilja överge sina huvudspråk inom överskådlig framtid. Jag tror inte ens Indien, där engelskan har status som officiellt språk, skulle vilja göra sig av med de stora inhemska språken, med hindi i spetsen. Dessutom stärks vissa språk som modersmål på grund av den demografiska utvecklingen.  För det tredje finns det en hierarki bland ”engelskorna”; överst återfinns amerikansk och brittisk engelska, nederst jamaicansk. Vissa varieteter som singlish (singaporeansk engelska) platsar inte ens. Sverige skulle troligtvis inte hamna på tio-i-topplistan. Slutligen kan man ”göra kulor” på engelska, även om omgivningen inte övergår till engelska. Svenska låtskrivare var till exempel överrepresenterade bland låtskrivarna i samband med Eurovisionens schlagertävling liksom idag i USA:s musikindustri.  Detta är förmodligen ett konjunkturbetonat fenomen liksom det svenska tennisundret. Det är inte alls säkert att det har något att göra med svenska låtskrivares eventuella exceptionella kunskaper i engelska.

II.

Mikael ifrågasätter också mitt påstående att det finns ”ytterst få historiska exempel på att folkgrupper kollektivt och frivilligt har bytt språk”. Jag gav ett exempel, nämligen den lilla folkgruppen yaaku i Kenya, som efter diskussioner på ett möte på 30-talet, kom överens om att överge språket till förmån för massajspråket. Men beslutet visade sig inte vara irreversibelt.  Jag känner till ett annat påstått exempel.  Någon gång på 70-talet skrev tidskriften Kina idag att lifolket frivilligt skulle ha beslutat att övergå från hlai till mandarin. Men denna uppgift var uppenbarligen en propagandabluff, eftersom språket fortfarande uppges ha 750 000 talare.

Med ”kollektivt och frivilligt” menar jag att en folkgrupp kollektivt har diskuterat och beslutat att byta språk utan yttre påtryckningar. Fallet yakuu uppfyller detta kriterium. Jag utesluter inte att det kan finnas flera exempel.  Jag anser att detta är viktig fråga, eftersom jag nämligen föreställer mig att de som föreslår att svenskarna ska byta språk till engelska har någon slags idé om att detta ska ske på demokratisk väg, genom en övertalningskampanj, folkomröstning eller dylikt.

När man diskuterar denna fråga, måste man utgå från konkreta fall, annars blir det bara en diskussion om definitioner, som inte leder någonvart. Dessutom kan man aldrig bortse från förhistorien, vad som har lett till den uppkomna situationen. När det gäller den amerikanska kontinenten och Australien är det fullständigt uppenbart att den europeiska kolonisationen ledde till en omfattande språkdöd, eller att antalet talare av olika språk kraftigt reducerades. Ursprungsinvånarna decimerades genom krig, smittsamma sjukdomar, deportationer och fördrivning från sina ursprungliga bosättningsområden. Om de föstes ihop på reservat, förhindrades de att utveckla sina språk till skriftspråk och utsattes för tvångsassimilation. Det är först från och med 1960-talet, speciellt under 1990-talet, som denna situation successivt har förändrats.

Observera att jag aldrig förnekat att språkbyten kan ske frivilligt på individnivå. Det gäller speciellt immigranter, som oftast inte flyttar till ett annat land för att de explicit vill bevara sina språk utan i stället av ekonomiska och politiska skäl. I de flesta fall kommer redan deras barn vara tvåspråkiga och i den tredje generationen är normalt språkbytet fullbordat. Det enkla skälet är att man inte väljer partner i första hand efter språktillhörighet.  Man kan inte slå sig fram i det nya landet på basis av det ”gamla” språket; man konkurrerar med dem som redan talar majoritetsspråket.

Mikael skriver också:

”Även om det finns få exempel på att hela folkgrupper eller nationer unisont bestämt sig för att explicit byta språk, så finns det ju massor av exempel på länder som propagerat så hårt för ett visst språk att befolkningen till slut inte kan undgå att fatta vinken, och med tiden uppför sig precis som makten önskar. Singapore – i detta nu inne i språkbyte till engelska — är ett exempel som just nu dyker upp i mitt huvud, men det finns förstås åtskilliga fler.”

Jag anser att exemplet Singapore är missvisande av flera skäl. För det första har Singapore haft en auktoritär regim alltsedan självständigheten. Så här skriver Wikipedia:

”Singapores politik har, sedan landet blev självständigt 1965, dominerats av People's Action Party (PAP). Utländska politiska analytiker och flera oppositionspartier, däribland Workers' Party of Singapore och Singapore Democratic Party (SDP), har hävdat att Singapore är en de facto enpartistat. Många betraktar statsskicket i Singapore som mer auktoritärt än sant demokratiskt. Reportrar utan gränser rankade, i sitt tryckfrihetsindex 2005, Singapore som 140:e av 167 länder. Det har också hävdats att PAP använder censur, gerrymandering av valmyndigheten och stämningar av oppositionen (för förtal) för att hindra deras framgång. Flera tidigare och nuvarande medlemmar av oppositionen, däribland Francis Seow, J.B Jeyaretnam och Chee Soon Juan, ser Singapores rättsväsen som vänligt sinnat till regeringen och PAP, på grund av avsaknad av maktfördelning.”

Dessutom har Singapore belagt första eller andraplatsen i världsligan (uppgifterna varierar) vad gäller avrättningar per capita. Just det auktoritära styret innebär att man måste ifrågasätta i vilken utsträckning språkpolitiken har utformats i en demokratisk process och om det inte i stället varit fråga om en långt gången social ingenjörskonst över befolkningens huvuden, som får all svensk ingenjörskonst att framstå som en mild västanfläkt.

För det andra har inte språkplaneringen i Singapore som mål att ersätta de inhemska språken med engelska, inte om man skall tro detta dokument, ”Language planning and policy in Singapore”. Det går naturligtvis inte att utesluta att regeringen i Singapore har en dold agenda och Mikael kanske sitter inne med information som jag saknar.

Singapore tillämpar en tvåspråkighetspolicy (The Bilingual Policy), vars syfte är att medborgarna skall behärska såväl engelska som ett av de etniska modersmålen, standardkinesiska/mandarin, malajiska och tamil. Den etniska sammansättningen i Singapore består enligt samma källa av 76,8 procent kineser, 13,9 procent malajer och 7,9 procent indier, huvudsakligen tamiler. Ett problem är att de flesta kineser ursprungligen härstammar från Sydkina och talar varieteter som kan ligga långt från mandarin.  Enligt annan statistik har 49,9 procent kinesiska som modersmål, 32,3 procent engelska, 12,2 malajiska och 3,3 tamil.

Engelska språket har en prioriterad ställning och fungerar som nationens gemensamma språk. Det används av regeringen, företagen och som första undervisningsspråk i skolväsendet, samtidigt som det är obligatoriskt att studera sitt etniska modersmål som andra språk. Myndigheterna använder genomgående engelska och dokument skrivna på kinesiska, malajiska och tamil måste översättas till engelska innan de kan publiceras. Singapores konstitution och alla lagar är skrivna på engelska. Den som vill använda sitt etniska modersmål i en singaporeansk domstol måste anlita tolk.

Engelskans gynnade ställning har också lett till att engelskan har stärkt sin ställning som modersmål (se ovan). På köpet har det utvecklats ett kreolspråk, Singlish, framför allt påverkat av de kinesiska varieteterna, och som knappast kan påstås fungera som en konkurrensfördel gentemot omvärlden.

Jag betvivlar alltså starkt att den singaporeanska regeringen har som yttersta mål att göra Singapores befolkning enspråkigt engelsk. Det skulle innebära att regeringen ansåg det vara eftersträvansvärt att göra sig av med viktigt språkligt kapital.

Den kinesiskspråkiga majoriten utgör en viktig länk till Kina, som inom kort kommer att passera USA i fråga om andelen av världens BNP. Den malajiska minoriteten utgör en viktig brygga till Indonesisen och Malaysia, som tillsammans har minst 270 miljoner invånare. Den tamilska minoriteten bildar en länk till Sydindien. Indien kommer för övrigt gå om Kina befolkningsmässigt och det är inte helt uteslutet att Indiens BNP en gång kommer att överträffa Kinas med några decenniers fördröjning. 

I ”Language planning and policy in Singapore” heter det också:

”Diskussionerna om policyn i Singapore har i stort sett förbisett det faktum att språkmarknaden består av genomträngliga gränser och att värdet på varje språks lingvistiska kapital ändras i takt med att inre och yttre faktorer samverkar. (Min översättning) (4)

Det är inte säkert att den singaporeanska regeringen har förutsett i vilken utsträckning Ostasiens andel av världens BNP kommer att öka - enligt en prognos från The Economist från 28 procent till 48 procent fram till 2050 - och vilka språkliga konsekvenser det har.

Per-Åke Lindblom

1) ”It is in the general interest of the United States to encourage the development of a world in which the fault lines separating nations are bridged by shared interests. And it is in the economic and political interests of the United States to ensure that if the world is moving toward a common language, it be English; that if the world is moving toward common telecommunications, safety, and quality standards, they be American; that if the world is becoming linked by television, radio, and music, the programming be American; and that if common values are being developed, they be values with which Americans are comfortable (David Rothkopf, "In Praise of Cultural Imperialism“, Foreign Policy, Number 107, Summer 1997, pp. 38 -53)”.

2)  Den som vill läsa en mer detaljerad redogörelse rekommenderas att läsa Birgit Brock-Utnes ”Whose Education For All?”, Africana Books,  sid. 186 – 209 – ISBN 89-91479-09-X.

3)  ”Whose Education For All?”, Africana Books,  sid. 173 – 184 – ISBN 89-91479-09-X.

4)  ”Policy discourse in Singapore has largely overlooked the fact that the linguistic market consists of permeable boundaries and the value of linguistic capital for each language changes as internal and external factors interact together.”

 (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Jag råkade se en intervju i TV4:s EM-magasin med en spelare i det danska landslaget efter 1-1 matchen mot Finland. Sveriges match mot Italien hade jag tyvärr glömt bort. Märkligt nog intervjuades den danska spelaren på engelska.

Det enda acceptabla skälet till att intervjua henne på engelska vore om hon själv hade önskat det. I så fall var det riktigt att genomföra intervjun på engelska av artighetsskäl, men sorgligt att hon ville bli utfrågad på engelska. Men om initiativet till val av intervjuspråk kom från TV4-reportern, var det ynkligt och skamligt. Svenska och danska är två sinsemellan förståeliga språk och den mellannordiska språkförståelsen kan bara upprätthållas, om den praktiseras. Det enda som fordras är att man anstränger sig lite. Frågan är vad TV4 egentligen anser om den nordiska språkgemenskapen.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Riksdagens ombudsmän - JO
Box 16327
103 26 Stockholm

Kopior: Kulturdepartementet, Kulturutskottet, Granskningsnämnden för radio och tv, Sveriges Televisions styrelse och Sveriges Radios styrelse

ANMÄLAN

Språkförsvarets styrelse och två enskilda medlemmar i Språkförsvaret har vid tre tillfällen anmält olika program i Sveriges Television och Sveriges Radio till Granskningsnämnden för radio och tv. I samtliga fall har Granskningsnämnden i likalydande brev utan motivering avfärdat anmälningarna med att ”anmälan ger inte anledning att anta att det har förekommit någon överträdelse av de bestämmelser som gäller för sändningarna”.

Anmälningarna i fråga om Sveriges Radio gällde dels programmet "Amerikanska gränser" i P1, som sändes den 7 november 2012, och dels ”Veckomagasinet” i P2 den 16 november 2012. I det förstnämnda fallet sändes långa avsnitt på engelska av den amerikanske ambassadören, som översattes ytterst summariskt (se bilaga). I det andra fallet översattes endast inslaget på tyska, men kortfattat, medan intervjuerna på engelska lämnades helt oöversatta (se bilaga).

Den 3 december 2012 anmälde Språkförsvarets programserien ”Why poverty?” i SVT, som ingick i ett världsomspännande projekt och som började sändas den 25 november (se bilaga). Denna programserie bestod av åtta dokumentärer och tjugotalet kortfilmer som handlade om fattigdomen i världen. Språkförsvaret kritiserade det förhållande att den engelskspråkiga titeln inte hade översatts till svenska, d.v.s”Varför fattigdom?”.  I de övriga nordiska länderna översattes programtiteln till de egna huvudspråken och vi fann också att nästan alla icke-engelskspråkiga länder, som sände denna programserie, hade översatt den engelska titeln.

Granskningsnämnden avslog alltså dessa tre anmälningar utan motivering i brev avfattade enligt en och samma mall. Detta innebar också att styrelsen, som stod bakom anmälan mot ”Why poverty?”, tilltalades med ”du”, trots att den består av fem personer.

De tre anmälningarna är nog för att visa att SVT och SR bryter mot sitt särskilda ansvar för svenska språket genom att i allt snabbare takt släppa fram oöversatt engelskt material som är obegripligt för den betydande minoritet av svenska folket som inte behärskar engelska.

*****

Enligt Språklagen är svenska huvudspråk i Sverige:

”4 § Svenska är huvudspråk i Sverige.

  5 § Som huvudspråk är svenskan samhällets gemensamma språk, som alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla samhällsområden.

 6 § Det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas.”

Programtitlar på engelska eller engelskt tal, som inte översätts, innebär att de som är bosatta i Sverige inte har tillgång till svenskan. Programtitlar på engelska signalerar dessutom att engelskan skulle vara upphöjd över alla andra språk, trots att den varken är huvudspråk eller minoritetsspråk i Sverige. Alla vetenskapliga undersökningar visar att förståelsen av en text på ett främmande språk sjunker markant, om man lyssnar till den i stället för att läsa den i skrift. Att inte översätta talad engelska, som kan uppvisa många varieteter, är oförskämt gentemot Sveriges Radios lyssnare.

I sändningstillstånden för Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion heter det att de ”har ett särskilt ansvar för det svenska språket och dess ställning i samhället. Språkvårdsfrågor ska beaktas i verksamheten (8 § i sändningstillståndet för SVT)”.  I Sveriges Radios avsiktsförklaring vid kontrollstationen 2019, ”Sveriges Radio mot 2019” (sid.19), står det också mycket riktigt att ”språkanvändningen i Sveriges Radios sändningar har under mycket lång tid haft en normerande roll.”

I Granskningsnämndens yttrande, som är en helhetsvärdering av hur SR, SVT och UR skött sina uppdrag, konstateras:  

"Granskningsnämnden anser vid en sammantagen bedömning att Sveriges Radio AB (SR), Sveriges Television AB (SVT) och Sveriges Utbildningsradio AB (UR), får anses ha uppfyllt sina public service-uppdrag.

På vissa områden har nämnden emellertid funnit att villkoren inte är uppfyllda. Dessa områden är följande.

SR
•   Tillgängligheten till program för barn och unga med funktionsnedsättning
•   Utbud till barn och unga som tillhör språkgruppen meänkieli och romani chib"

Däremot finns inte en enda referens till paragraf 8 i sändningstillståndet i yttrandet, d.v.s att SVT/SR/UR har ett särskilt ansvar för det svenska språket och dess ställning i samhället. Inslaget av engelskspråkiga program diskuteras eller problematiseras överhuvudtaget inte i detta yttrande liksom heller inte i regeringens proposition ”Bildning och tillgänglighet – radio och tv i allmänhetens tjänst 2014- 2019” av den 19 juni. Dock behandlar Granskningsnämndens i sitt yttrande och regeringspropositionen direkt och indirekt andra språkfrågor.  Granskningsnämnden kritiserar det begränsade utbudet av program på vissa minoritetsspråk, medan regeringen förutskickar att programutbudet på minoritetsspråken ska öka under den kommande tillståndsperioden. Dessutom tar regeringspropositionen upp det nordiska samarbetet och finner att detta inte behöver stärkas.

***

De tre anmälningarna till Granskningsnämnden illustrerar att svenskan befinner sig under press i Sveriges Radio och TV och att detta behandlas som en icke-fråga.

Om Sveriges Televison och Sveriges Radio opåtalat kan avstå från att översätta engelska programtitlar (utom sådana som innehåller egennamn) eller engelskt tal, står antingen de nuvarande sändningstillstånden i motsättning till språklagen, eller så tolkar Granskningsnämnden sändningstillstånden felaktigt.

Yrkanden:

• Om Granskningsnämnden har tolkat det nuvarande sändningstillståndet korrekt, yrkar  vi på att sändningstillstånden, som löper ut den 31 december 2013, absolut måste förtydligas.  I det sammanhanget noterar vi att regeringspropositionen (sid. 107) påpekar att sändningstillstånden av olika skäl behöver tydliggöras.
• Om Granskningsnämnden har tolkat de nuvarande sändningstillstånden felaktigt, yrkar vi på att Granskningsnämnden skall klandras. Dessutom anser vi att Granskningsnämndens arbetssätt måste ses över. Granskningsnämnden måste motivera sina beslut i varje enskilt fall.  Svar som är avfattade enligt samma mall är totalt meningslösa och innebär att medborgarnas klagomål inte behandlas seriöst.
• Även om Granskningsnämnden har tolkat de nuvarande sändningstillstånden felaktigt (och vår tolkning av sändningstillstånden egentligen hade varit möjlig), yrkar vi på att sändningstillståndens paragraf 8 skall preciseras, så att sådana feltolkningar omöjliggörs i framtiden.  Programtitlar på främmande språk i SVT, SR och UR ska alltid översättas utom de som innehåller egennamn. Talinslag på främmande språk i svenskspråkiga sändningar skall alltid översättas.
• Eftersom paragraftexterna i ett sändningstillstånd förmodligen måste vara kortfattade, yrkar vi på att JO uppmanar SVT, SR och UR att utarbeta och anta mer detaljerade språkliga riktlinjer utifrån sändningstillstånden och det särskilda ansvaret för det svenska språket och dess ställning i samhället.

Språkförsvarets styrelse

15/7 2013

Bilagor (som också skickas utskrivna):

Jonas Borelius: Stora delar av intervju med den amerikanske ambassadören i P4 Stockholm översattes inte – 8/11 2012

Granskningsnämnden för radio och tv: Din anmälan mot ”Amerikanska gränser”, P1 – D12/02321

Hillo Nordström: Anmälan mot P2 för bristande översättningar från engelska – 16/11 2012

Hillo Nordström fick svar med samma innehåll som till Jonas Borelius och Språkförsvarets styrelse från Granskningsnämnden

Språkförsvarets styrelse: Anmälan om brott mot § 10 sändningsavtalet med staten 3/12 2013 - Brev till SVT/Radionämnden:  Anmälan om brott mot § 10 sändningsavtalet med staten  

Granskningsnämnden för radio och tv: Din anmälan mot ”Why poverty?”, SVT – Dnr: 12/02645

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Förutom det fåniga namnet "Let´s deal", som inte inger något förtroende, lovar sidan att man kan få 50 - 90 procent rabatt på restauranger, caféer och spa i sin hemstad. Det låter för bra för att vara sant. Jag skulle gärna besöka en sådan inrättning, som gav 90 procent rabatt, men jag tror att den bara existerar i någons fantasivärld, "billiga reklamvärlden" i dubbel bemärkelse. För att komma i åtnjutande av alla dessa "deals", måste man dessutom uppge sin e-postadress och sin hemstad.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Idag publicerade Dagens Nyheter en debattartikel, signerad av ett antal politiker och kultur-och samhällsaktörer (som det heter i ingressen), i vilken de föreslår att Arlanda Airport ska döpas om till Raoul Wallenberg Airport. Jag har inga synpunkter på om förleden Arlanda ska bytas ut mot Raoul Wallenberg eller inte. Däremot finns det all anledning att plocka bort Luftfartsverkets påfund om "airport" och ersätta det med "flygplats", som det heter i folkmun. Officiella namn i Sverige bör alltid vara på svenska (se också Språkförsvarets JO-anmälan från 2009).

Den avslutande meningen är också märklig:

"Samtidigt som vi slår ett slag för landet Sverige, som födde fram en av andra världskrigets alltför få hjältar."

Vad menas? Menas att Sverige födde fram en av andra världskriget alltför få svenska (min fetstil) hjältar? Eller menas att det föddes fram alltför få hjältar överhuvudtaget under andra världskriget? Om det är det senare alternativet som åsyftas, är påståendet absurt. Det fanns miljoner hjältar under andra världskriget, som gav sina liv i kampen mot utländsk aggression och ockupation, förföljelser mot olika folkgrupper, bland annat judar, och så vidare. Det går faktiskt inte att räkna alla hjältar. Om man påstår att hjältarna var "alltför få", påskinar man att man har en uppskattning av antalet.

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Det är välkänt att andelen surfare med engelska som modersmål på nätet minskar och enligt seriösa bedömare nu är nere på cirka 27 procent, medan andelen som har kinesiska som modersmål har ökat till runt 21 procent.

Men hur stor andel av webbsidorna är på engelska? I slutet av 1990-talet beräknades andelen engelskspråkiga webbsidor uppgå till runt 80 procent. Online Computer Library Center publicerade en studie 2003, som uppskattade att 72 procent av webbens innehåll  var på engelska. Álvaro Blanco, som leder en forskargrupp vid FUNREDES, baserad i Dominikanska Republiken, beräknade 2005 att engelskans andel hade sjunkit till 45 procent. “Min personliga uppfattning är att engelskan nu representerar mindre än 40 procent av innehållet på internet,” säger han idag.

Men det blir också allt mera komplicerat att beräkna fördelningen av olika språk på internet. Sökmotorerna indexerar förmodligen mindre än 30 procent av alla webbsidor idag. Sociala plattformar som exempelvis Facebook, som används av en halv miljard besökare, är i realiteten mångspråkiga.

Det viktigaste skälet till att andelen engelskspråkiga webbsidor minskar är naturligtvis att ju fler internetanvändare det blir, som inte har engelska som modersmål, desto fler kommer också att skriva texter på sina modersmål på nätet. Man både skriver och läser sitt modermål bättre än ett främmande språk.

Läs vidare i Ethan Zuckermans artikel ”English is no longer the language of the web” !

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)