(Den som vill sätta detta inlägg i sitt rätta sammanhang, bör först läsa ett tidigare inlägg eller läsa hela tråden på Lingvistbloggen)

Mikael Parkvall kritiserar ett par saker i ett tidigare inlägg av mig: 

”En är att det är en sjusärdeles stor kontrast mellan hans (och Språkförsvarets) inställning till språkdöd på hemmaplan och utomlands. När det gäller Sverige går man i taket av att ett teveprogram eller en turistkampanj eller liknande har fått ett engelskt namn. Som jag förstår det anser man att svenskan på sikt hotas av detta. Men när det gäller utrikiska sitsar visar man i mina ögon samma gränslösa naivitet som folk i tvåspråkighetsbranschen alltsomoftast gör.”

Mikael tycks mena att Språkförsvaret gör alldeles för mycket på hemmaplan och för lite på bortaplan. Jag tycker att han blandar bort korten.

Språkförsvaret försvarar svenskan, särskilt gentemot engelskans expansion, förordar mångspråkighet och mellannordisk språkförståelse.  Språkförsvaret verkar i Sverige. Frågan om hotade språk och språkdöd inryms - liksom inlärning av främmande språk, minoritets- och invandrarspråk -  i det andra benet, mångspråkigheten. Orsaken till att vi ”går i taket” för att ett tv-program eller en turistkampanj får ett engelskt namn, är att vi ser det som ett uttryck för de små stegens tyranni, att varje sådan namngivning leder till att svenskans status försvagas. Vi vill helt enkelt förhindra det scenario, som Mikael själv skissar:

”Däremot kan man tänka sej (märk väl att jag inte påstår att detta kommer att hända, utan bara att det är ett tänkbart scenario) där svensk- och engelskspråkig infrastruktur fungerar parallellt under en tid, men där föräldrar inser/antar att det gynnar deras barn att sätta dessa i engelskspråkig skola. (Den vägen har vi ju faktiskt redan anträtt).”

Språkförsvaret är varken optimister eller pessimister vad gäller språkutveckling utan realister. Det betyder att vi ser språk som en kampfråga. Jag har skrivit om detta tidigare i Språkförsvarets  nätdagbok – se ”Vad är mest realistiskt angående svenska språkets överlevnadsmöjligheter?”. 

Vem kunde 2001 förutse att SVT skulle sända ”Värsta språket” 2002 med Fredrik Lindström, att Språkförsvaret skulle bildas 2005 och att Lingvistbloggen och Språktidningen  skulle se dagens ljus 2006? Vem kunde 2001 föreställa sig att Sverige skulle anta en språklag 2009? Vem kunde förutse webbomröstningar 2012 om ”East Sweden” och ”Umeå Christmas Market”, där nästan 90 procent av 4000 röstande ”gick i taket”! Gå till Språkförsvarets huvudarkiv och se hur många dokument före och efter 2005 som har lagts ut! Fördelningen är ett utmärkt mått på hur språkintresset har vuxit de senaste åren i Sverige.

Nu påstår Mikael att Språkförsvaret visar en ”gränslösa naivitet” när det gäller ”utrikiska”, läs små, hotade språk. Det gör vi inte alls. I en artikel, ”Det går att förhindra språkdöden”, i Fjärde Världen 2010  skrev jag:

” UNESCO förutspår att enbart 10 procent av världens språk kommer att överleva de närmaste 100 åren och har därför samlat de hotade språken i en atlas på nätet. Atlasen innehåller 2400 av världens språk, som redan är i överhängande fara för att dö ut. Nu måste man naturligtvis ta alla sådana prognoser med en nypa salt, eftersom en prognos till exempel inte kan förutse vilka motåtgärder som dessa uppgifter kan leda till, både bland de berörda och bland myndigheter, språkvetare och språkvänner. Men språk dör faktiskt ut och ibland vet man också vem den sista talaren var. Det gällde eyak i Alaska för två år sedan och det gäller också aka-bo.”

Och vidare:

” Det går att förhindra språkdöden. Företrädare för hotade språk måste kämpa för sina språks överlevnad; utan kampvilja från deras sida, är språken förlorade. Men storsamhället och företrädare för större språk måste också upphöra med all repression och alla trakasserier gentemot minoritetsspråk och i stället inta en generös attityd och t.o.m aktivt understödja de hotade språkens överlevnad. På hemmaplan gäller det t.ex vissa samiska varieteter, som är starkt hotade, på grund av storsamhällets tidigare repression eller arrogans. Idag finns det sent omsider en minoritetsspråkslag i Sverige och regeringen har också nyligen avsatt tre miljoner för revitaliseringsinsatser. Det är en början.”

Jag uppfattar att den stora skillnaden mellan mig och Mikael inte gäller tillståndet för små och hotade språk utan att Mikael har gett slaget förlorat vad gäller de små språkens överlevnadsmöjligheter. Språköverlevnad är en kampfråga; det är en korrekt vetenskaplig inställning enligt min uppfattning. Jag vet inte om det hjälper att ta upp konkreta exempel, men här är ytterligare ett (1)  från Kalifornien:

”For thousands of years before Western settlers arrived, the Yurok thrived in dozens of villages along the Klamath River. By the 1990s, however, academics had predicted their language soon would be extinct. As elders passed away, the number of native speakers dropped to six.

But tribal leaders (obs lokala språkentusiaster – min anm.) would not let the language die.

Last fall, Eureka High became the fifth and largest school in Northern California to launch a Yurok-language program, marking the latest victory in a Native American language revitalization program widely lauded as the most successful in the state.

At last count, there were more than 300 basic Yurok speakers, 60 with intermediate skills, 37 who are advanced and 17 who are considered conversationally fluent.”

Yurok är inte det enda indianspråket som revitaliserats i USA. Medborgarrättsrörelsen på 1960-talet spred sig också till de olika indiannationerna, som inledde kampen för sina rättigheter, kultur och språk. Det intressanta är att antalet indianer i USA har ökat kraftigt, inte enbart på grund av hög nativitet utan också på grund av allt fler står för sitt indianska påbrå.

Självfallet kommer många språkgrupper i världen att försvinna utan kamp. Hur många är omöjligt att förutsäga. Men om en språkgrupp tar upp kampen, så finns chansen att detta sprider sig som ringarna på vattnet. Tack vare internet sprider sig också nyheter och olika initiativ snabbt runtom i världen. Dessutom är internet och datateknologi utmärkta hjälpmedel för att revitalisera språk och förhindra språkdöd.

Det finns organisationer i Sverige, som bevakar ursprungsfolkens situation, inkl. språk, som t.ex Fjärde Världen. Det finns t.o.m en organisation, Folk & Språk, som bidrar till finansiera bibelöversättningar till skriftlösa språk. Det är inte fy skam, eftersom många språk har begåvats med ett skriftspråk först i och med en bibelöversättning.

Språkförsvaret försöker så gott vi kan bevaka utvecklingen för små, hotade språk. Det sker genom olika sektioner på vår webbplats som ”Majoritets- och minoritetsspråk”, ”Mångspråkighet/Hotade språk”, ”Minoritetsspråk i Sverige och Norden”  , ”Minoritetsspråk i Europa”  och ”Hotade språk”.

Däremot kan naturligtvis inte Språkförsvaret inte utarbeta någon konkret plan för hur världens alla hotade språk skall kunna räddas. Då skulle vi verkligen ta oss vatten över huvudet.

II.

Den andra delen av mitt  resonemang som Mikael tycker är skum är denna:

”Det finns nästan inget fall där ett land frivilligt (vad nu det betyder) har bytt språk, utan språkbyten sker typiskt genom förtryck av den 'felspråkiga' gruppen.”

Jag vill påminna Mikael om att han ursprungligen ifrågasatte detta påstående i Språkförsvarets nätdagbok:

”För det tredje finns det, såvitt jag vet, ytterst få historiska exempel på att folkgrupper kollektivt och frivilligt har bytt språk. Det finns ett fall från Kenya, nämligen yaaku.”

Påståendet var riktat mot de svenska debattörer som har förespråkat att svenskarna skall inse nyttan av att byta språk från svenska till engelska. Syftet med deras argumentering måste vara att detta språkbyte skall ske frivilligt och kollektivt.  Jag kunde naturligtvis ha skrivit exempelvis ”medvetet och uttalat”.  Om man som yaakufolket inkallar ett möte, diskuterar frågan och sedan beslutar att överge sitt språk, så handlar man ytterst medvetet och uttalat. Men eftersom företrädare för yaaku för några år sedan tog kontakt med europeiska lingvister för att revitalisera språket, visar det att alla yaaku egentligen inte var överens om beslutet, speciellt som det finns modersmålstalare kvar.

Inget av de exempel som Mikael har lanserat uppfyller detta krav. Det gäller Singapore, Dominica, S:t Lucia, Rwanda, Namibia och Sydafrika.  Engelska är antingen officiellt språk eller första undervisningsspråk (som i Rwanda) i dessa stater. Vissa av dem som Singapore, Namibia och Sydafrika tillämpar t.o.m officiellt en mångspråkighetspolitik.

Det språk som lever farligast är naturligtvis kreolfranskan på Dominica och S:t Lucia. För att säkerställa dess överlevnad måste det inte bara användas som dagligt umgängesspråk utan även som skriftspråk. Därvid är det viktigt att invånarna känner stolthet över sitt eget språk och ser fördelarna med en särskild identitetsmarkör:

“While the islands of Dominica and Saint Lucia are officially English-speaking, there are efforts in both countries to preserve the use of Antillean Creole, as well as in Trinidad & Tobago and its neighbour Venezuela. In recent decades, it has gone from being seen as a sign of lower socio-economic status, banned in school playgrounds, to a mark of national pride. (http://en.wikipedia.org/wiki/Antillean_Creole)”(2)

Det finns t.o.m författare som från de Små Antillerna som skriver på kreolfranska.

Ingen av de ovannämnda regeringarna har mig veterligt uttryckligen uttalat att de avser att ersätta de inhemska språken med engelska och genomföra ett fullständigt språkbyte. Jag tror inte heller att någon av dessa regeringar inom en rimlig framtid kommer att fatta ett sådant beslut, än mindre tillkännage det i form av ett dokument. Det skulle med stor sannolikhet leda till motreaktioner och organiserat motstånd. Detta står naturligtvis inte i motsättning till att det finns krafter inom den ekonomiska och politiska eliten i respektive länder som har målsättningen att förpassa de inhemska språken till historiens sophög. Det står heller inte motsättning till att det finns människor i dessa länder, som tror att de tjänar på att bli enspråkigt engelska (som de flesta amerikaner). Regeringar, som bedriver en låt-gå-politik vad gäller språkplanering, kan mycket väl bädda för engelskans frammarsch inom olika domäner, utan att vara medvetna om att detta är konsekvensen av deras politik. Den tesen drev Språkförsvaret till exempel i ”Förslag till språkpolitik för den svenska högskolan” 2007.

Sydafrika tillämpar som sagt en mångspråkighetspolitik. Den sydafrikanske språkvetaren Kwesi Kwaa Prah säger om utfallet av denna politik : 

“Post-apartheid South Africa had inherited a lop-sided linguistic scenario and proceeded volubly through these constitutional provisions and other government initiatives to dismantle the structure of the racist and unsavoury inheritance. African languages were officially elevated to the status of national languages, but a decade and more after the end of the apartheid regime, the equality of the nine African languages with English and Afrikaans remains more on paper than in reality.

In South Africa as indeed the rest of Africa, language policies need to move from being pious articles of faith enshrined in constitutions and policy documents by inconsequent ruling elites. If Africa and Africans are to make progress in social, economic, political and cultural development they will need to pursue these policies at the level of active practice. (The Language Question. The Struggle between English and the other Official and Unofficial Languages (South Africa)”(3)

Många afrikanska eliter, som behärskar koloniallandets språk, engelska, franska eller portugisiska, ser detta också som ett klassmärke som skiljer dem från den stora massan eller ger dem ett försteg  (se franskan i 1600- och 1700-talets Europa). Därför brinner de inte för att introducera de inhemska språken som undervisningsspråk, höja deras status till vetenskapliga språk eller använda dem i officiella sammanhang. Dessutom understödjer självfallet främst USA, Storbritannien och Frankrike kolonialspråkens ställning i Afrika, särskilt söder om Sahara.

Jag ifrågasätter naturligtvis inte alls induktion som ”epistomologisk princip”. Men induktion är aldrig absolut säker. Det är en sak att utifrån ett antal observationer om tusen vita svanar dra slutsatsen att alla svanar är vita. Så fort man observerar en svart svan, falsifieras ju slutsatsen. Du måste modifiera slutsatsen till att nästan alla svanar eller de flesta svanar är vita.  Det här exemplet har jag själv använt i filosofiundervisningen i 25 år.

Det är en helt annan sak att uttala sig om hur många språk som kommer att dö i framtiden.

För det första är språk, språkspridning och språktillbakagång mycket komplexa fenomen och som inte följer några naturlagar. Det kan inte jämställas med enkla observationer av antalet svanar. Språksituationen  på den amerikanska kontinenten före och efter 1492 skiljer sig radikalt. Men kunde den europeiska erövringen och kolonisationen förutses och uppträdde den med någon slags regelbundenhet? Det kunde lika gärna ha blivit Kina som upptäckte den amerikanska kontinenten, eftersom Kina genomförde transoceana upptäcksfärder under första halvan av 1400-talet.

För det andra innebär varje påstående om kommande språkdöd en förutsägelse om framtiden.  Det är kroniskt svårt att göra prognoser.  Klimatologer anser att det sker en global uppvärmning. De exakta orsakerna till de pågående klimatförändringarna är föremål för omfattande forskning, men de flesta klimatforskare anser det mest troligt att växthusgaser från mänskliga aktiviteter har orsakat merparten av den temperaturökning som skett sedan industrialiseringen inleddes. Men hur mycket kommer jordens medeltemperatur att öka? Olika klimatmodeller sammanfattade av FN:s klimatpanel (IPCC) förutspår en fortsatt uppvärmning fram till år 2100 med mellan 1,1 och 6,4 °C, en mycket stor variation. Syftet med dessa prognoser är självklart att ta reda på om den globala uppvärmningen är självförvållad eller inte, vad den exakt beror på och hur eventuella klimatförändringar till det sämre kan förhindras.  Om effektiva motåtgärder sätts in, kommer klimatförsämringar kanske aldrig att inträffa.  Det är dock omöjligt att sia om vilka motåtgärder världens regeringar kommer att enas kring, vilka som de kommer att genomföra på egen hand eller om vissa regeringar helt enkelt kommer att ställa sig vid sidan om. Om den globala uppvärmingen huvudsakligen beror på externa faktorer, är också i princip alla motåtgärder meningslösa.

Vad är syftet med alla prognoser om kommande språkdöd? Är syftet att slå larm och uppmuntra till motåtgärder för att förhindra denna utveckling? Eller är syftet att man skall se denna utveckling som oundviklig och att ingenting behöver göras? Är den lika oundviklig som solaktivitet eller vulkanutbrott? Tillämpad vetenskap är aldrig värderingsfri och sker inte i ett vacuum.

Min uppfattning är att det är oundvikligt att många språk kommer att försvinna, om ingenting görs. Och man bör göra något.

Per-Åke Lindblom

P.S Rubriken är en fri översättning av ett yttrande från Napoleon Bonaparte.

1)  ”Tusentals år innan europeiska kolonister anlände, frodades yurok i ett dussintal byar längs Klamathfloden. På 1990-talet förutspådde emellertid akademiker att deras språk snart skulle vara utdött. Allteftersom gamlingarna dog, sjönk antalet infödda talare till sex.

Men stamledare ville inte låta språket dö.

Förra hösten blev Eureka High den femte och största skolan i norra Kalifornien att lansera ett språkprogram i yurok, något som markerade den senaste framgången i ett indianspråksrevitaliseringsprogram, som i vidakretsar har prisats som det mest lyckade i staten. 

Vid den senaste sammanräkningen fanns det 300 med grundläggande kunskaper i yurok, 60 på en mellannivå, 37 som var avancerade och 17 som anses kunna konversera flytande.”

2) “Medan öarna Dominica och Saint Lucia officiellt är engelsktalande, görs det ansträngningar i båda länder att bevara användningen av antillisk kreol, liksom i Trinidad & Tobago och dess granne Venezuela. De senaste decennierna har språket gått från att betraktas som ett tecken på lägre socio-ekonomisk status, förbjudet på skolgårdarna, till ett kännemärke på nationell stolthet. ”

3) “Post-apartheid Sydafrika hade ärvt ett snedvridet språkligt scenario och fortsatte mångordigt genom dessa konstitutionella tillägg och andra regeringsinitiativ att rasera detta rasistiska och motbjudande arv. Afrikanska språk upphöjdes till nationalspråksstatus, men efter ett drygt decennium efter apartheidregimens fall, lever de nio afrikanska språkens likställighet med engelska och afrikaans kvar mer på pappret än i verkligheten.  

I Sydafrika - liksom förvisso i resten av Afrika - måste språkpolitiken lyftas ut från fromma trosartiklar gömda i författningar och policydokument av inkonsekventa härskande eliter.  Om Afrika och afrikanerna skall göra framsteg i fråga om social, ekonomisk, politisk och kulturell utveckling, måste språkpolitiken omsättas i aktiv praktik.”

 

Mikael Parkvall

31 juli 2013 14:54

PÅL: Mikael tycks mena att Språkförsvaret gör alldeles för mycket på hemmaplan och för lite på bortaplan.

MP: Alls icke. Jag inser givetvis att Språkförsvarets verksamhet är nationell snarare än internationell, och det ankommer under alla omständigheter inte på mej att ha åsikter om vad föreningen bör eller inte bör göra.
Det jag menade var bara att du behandlar uppenbart döende språk som om dom inte vore det. Och den (i mitt tycke helt verklighetsfrämmande) optimismen kontrasterar inte så lite mot den oro som man ger uttryck för vad gäller svenskan.


PÅL: ”At last count, there were more than 300 basic Yurok speakers, 60 with intermediate skills, 37 who are advanced and 17 who are considered conversationally fluent.”

MP: Jag börjar mer och mer tro att den stora skillnaden mellan oss ligger i vad vi tycker det innebär att ett språk lever. Det är ju trevligt att det finns 17 personer som kan tala yurok, men det finns ju minst lika många som kan tala klingonska och latin. Ett levande språk i min användning av begreppet är ett som används av en grupp i det dagliga livet. Som används inom familjen. Som barn växer upp med i sin hemmiljö. (Och då krävs det nästan att gruppen i fråga är tillräckligt stor för att kunna fortplanta sej för egen maskin, dvs att den består av åtminstone ett par hundra personer).
Jag har svårt att komma på någon enda språkrevitaliseringskampanj som gett detta resultat (alltså att språket får denna roll hos fler och fler individer). Det betyder såklart inte att såna inte existerar, men det typiska fallet, i min erfarenhet är att man i bästa fall får språket att halta vidare ett litet tag genom att få mer eller mindre motvilliga skolbarn att tala det, eller genom att värva folk i övre medelåldern till studiecirklar.
Det normala är att folk blir lika yurok-talande som den normala svensken är tysktalande trots goda betyg i högstadiet.


PÅL: Det intressanta är att antalet indianer i USA har ökat kraftigt, inte enbart på grund av hög nativitet utan också på grund av allt fler står för sitt indianska påbrå.

MP: Jag ser inte varför det är ”det intressanta” i en diskussion om språk. Oavsett antalet indianer har antalet indianspråk och antalet individer som växrt upp med och regelbundet använder dessa minskat. Det är vad jag tycker är det ”det intressanta” så länge det är språk vi diskuterar.


PÅL: Ingen av de ovannämnda regeringarna har mig veterligt uttryckligen uttalat att de avser att ersätta de inhemska språken med engelska och genomföra ett fullständigt språkbyte.

MP: Återigen, och det här har jag redan sagt, det är det nästan aldrig någon som säjer, lika lite som diktaturer kallar sej själva för just det. För att anknyta till din egen klimatparalell, så hör vi inte heller särskilt många länder som sin officiella policy säja att ”vi strävar efter att öka utsläppen så det står härliga till, så att vi får död på den här planeten nån gång”. Men att man inte anger detta som sitt mål betyder ju bevisligen inte att utsläppen av växthusgaser minskar. Och att Nordkorea kallar sej demokratiskt innebär inte att det hålls fria val där.
Det relevanta i sammanhanget är inte vad regeringar säjer om det ena eller andra språket, utan hur dom behandlar det.


PÅL: Vad är syftet med alla prognoser om kommande språkdöd? Är syftet att slå larm och uppmuntra till motåtgärder för att förhindra denna utveckling? Eller är syftet att man skall se denna utveckling som oundviklig och att ingenting behöver göras? Är den lika oundviklig som solaktivitet eller vulkanutbrott? Tillämpad vetenskap är aldrig värderingsfri och sker inte i ett vacuum.

MP: Syftet är att beskriva verkligheten, inget annat.
Här skiljer vi oss helt uppenbart åt, och jag misstänker att vi aldrig kommer att mötas. ”Tillämpad” och ”vetenskap” är två väsensskilda saker för mej. Vetenskapens mål bör vara att så långt det nu står i mänsklig makt beskriva hur världen fungerar. (Vi vet alla att människor aldrig kan vara helt objektiva, etc, etc, men att inte ha detta _som mål_ är i mina ögon att avsäga sej sin roll som vetenskapsman).
Att sedan tillämpa vetenskapen, det är en politisk fråga.
Vetenskapsmannen som upptäcker att jorden är rund ska inte behöva fråga sej vilka följder detta kan få för samhället – det ska i ett demokratiskt samhälle dom folkvalda sköta på basis av dom uppgifter som vetenskapen tillhandahåller. I idealfallet är dom såklart perfekt insatta i frågan, och i praktiken kan dom inte vara det. Men alternativet att vetenskapsmän blandar sina iakttagande med eget tyckande så att dom båda blir svåra att hålla isär är för mej betydligt mer motbjudande.

http://lingvistbloggen.ling.su.se

 

Per-Åke Lindblom

1 augusti 2013 14:43

Jag hade tänkt ge Mikael sista ordet, eftersom debatter förr eller senare måste ta slut. Men jag ångrade mig när jag läste hans kommentar om antalet yuroktalare:

”Jag börjar mer och mer tro att den stora skillnaden mellan oss ligger i vad vi tycker det innebär att ett språk lever. Det är ju trevligt att det finns 17 personer som kan tala yurok, men det finns ju minst lika många som kan tala klingonska och latin.”

Det är möjligt att Mikael inte känner till under vilka förhållanden, särskilt på reservaten, indianerna i USA lever; annars är hans kommentar nästintill cynisk. Indianerna, d.v.s ursprungsbefolkningen, har lägre genomsnittlig livslängd, högre arbetslöshet och högre andel alkoholister än USA:s befolkning i stort. Detta beror naturligtvis på ett historiskt trauma, nämligen att nästan alla indianstammar förlorade sitt land och i stället förvisades till landområden som kolonialisterna inte ville ha. Den amerikanska regeringen lovade ofta att den skulle stå för indianernas försörjning, ett löfte som sällan hölls. Indianerna förmenades länge utbildning; när den väl inleddes, utsattes de ofta för tvångsundervisning på engelska. Detta ledde till att många indianspråk försvann eller nästan utrotades.

När indianfolk försöker förhindra att deras språk dör ut, är det ett led i att stärka den egna självkänslan, som länge varit en bristvara bland dem. Jag är tämligen säker på att yourukindianerna ser språkrevitaliseringen på detta sätt.
Yurokstammen har 5000 registrerade medlemmar, varav 1100 lever på huvudreservatet. Yurok är Kaliforniens största indianstam. Innan den europeiska erövringen av Kalifornien (”before contact” som det heter på Wikipedia) talade enligt uppgift Kaliforniens indianer över 300 dialekter av 100 urskiljbara språk. Det är fortfarande det område i USA som har flest indianspråk.

 

Mikael Parkvall

1 augusti 2013 17:30

Ja, där har vi ju skillnaden mellan oss i ett nötskal.

Jag säjer att ett språk (tex yurok, klingonska eller latin) inte är speciellt levande om det inte är det.

P-Å menar att det visst är det därför att han, på grunder som i sej inte har mycket med språk att göra, lider med talarna – eller rättare sagt dom 6000 yuroker som han _önskar_ kunde sina förfäders språk.

Och därav följer – av för mej obegripliga skäl – att mitt påstående är ”cyniskt”.

Är det verkligen cyniskt att inte ägna sej åt önsketänkande?

Exempelvis i Afrika finns det folk som inte har rinnande vatten. Men är det cyniskt att hävda det? Är jag en bättre människa om jag säger att alla i Afrika visst har tillgång till rinnande vatten? Skulle P-Å säja det? Och om han inte gör det, innebär det att han vill förneka afrikaner en så grundläggande rättighet.

Om inte, vad skiljer det från exemplet med yurok?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I radions "Förmiddag med" diskuterades idag denna fråga. Flera intressanta synpunkter, bland annat medverkade Olle Josephson, känd professor i nordiska språk. Programmet kan lyssnas på här.   Susanne L-A   (Denna nätdagbok är knuten till nätv...

Vad hände? Svar: Verkligheten kom ifatt!     (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret) ...

    Enkelt, överskådligt och på svenska!   Uppmärksam   (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret) ...

Björn Dahlman återger denna rapport om Internationella Engelska skolan på Twitter:     (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)   ...

    Dock inte mer än att rektorn i Landskrona sägs ha ägnat sig både åt kollektiv bestraffning i den högre skolan samt har förnedrat eleverna med urmodiga toalettbesöksregler. Vad gör man inte för att leka engelsk privatskola och låtsas ha läget...