Alla inlägg den 30 juli 2013

(Den som vill sätta detta inlägg i sitt rätta sammanhang, bör först läsa ett tidigare inlägg eller läsa hela tråden på Lingvistbloggen)


Mikael Parkvall kritiserar ett par saker i ett tidigare inlägg av mig: 


”En är att det är en sjusärdeles stor kontrast mellan hans (och Språkförsvarets) inställning till språkdöd på hemmaplan och utomlands. När det gäller Sverige går man i taket av att ett teveprogram eller en turistkampanj eller liknande har fått ett engelskt namn. Som jag förstår det anser man att svenskan på sikt hotas av detta. Men när det gäller utrikiska sitsar visar man i mina ögon samma gränslösa naivitet som folk i tvåspråkighetsbranschen alltsomoftast gör.”


Mikael tycks mena att Språkförsvaret gör alldeles för mycket på hemmaplan och för lite på bortaplan. Jag tycker att han blandar bort korten.


Språkförsvaret försvarar svenskan, särskilt gentemot engelskans expansion, förordar mångspråkighet och mellannordisk språkförståelse.  Språkförsvaret verkar i Sverige. Frågan om hotade språk och språkdöd inryms - liksom inlärning av främmande språk, minoritets- och invandrarspråk -  i det andra benet, mångspråkigheten. Orsaken till att vi ”går i taket” för att ett tv-program eller en turistkampanj får ett engelskt namn, är att vi ser det som ett uttryck för de små stegens tyranni, att varje sådan namngivning leder till att svenskans status försvagas. Vi vill helt enkelt förhindra det scenario, som Mikael själv skissar:


”Däremot kan man tänka sej (märk väl att jag inte påstår att detta kommer att hända, utan bara att det är ett tänkbart scenario) där svensk- och engelskspråkig infrastruktur fungerar parallellt under en tid, men där föräldrar inser/antar att det gynnar deras barn att sätta dessa i engelskspråkig skola. (Den vägen har vi ju faktiskt redan anträtt).”


Språkförsvaret är varken optimister eller pessimister vad gäller språkutveckling utan realister. Det betyder att vi ser språk som en kampfråga. Jag har skrivit om detta tidigare i Språkförsvarets  nätdagbok – se ”Vad är mest realistiskt angående svenska språkets överlevnadsmöjligheter?”. 


Vem kunde 2001 förutse att SVT skulle sända ”Värsta språket” 2002 med Fredrik Lindström, att Språkförsvaret skulle bildas 2005 och att Lingvistbloggen och Språktidningen  skulle se dagens ljus 2006? Vem kunde 2001 föreställa sig att Sverige skulle anta en språklag 2009? Vem kunde förutse webbomröstningar 2012 om ”East Sweden” och ”Umeå Christmas Market”, där nästan 90 procent av 4000 röstande ”gick i taket”! Gå till Språkförsvarets huvudarkiv och se hur många dokument före och efter 2005 som har lagts ut! Fördelningen är ett utmärkt mått på hur språkintresset har vuxit de senaste åren i Sverige.


Nu påstår Mikael att Språkförsvaret visar en ”gränslösa naivitet” när det gäller ”utrikiska”, läs små, hotade språk. Det gör vi inte alls. I en artikel, ”Det går att förhindra språkdöden”, i Fjärde Världen 2010  skrev jag:


” UNESCO förutspår att enbart 10 procent av världens språk kommer att överleva de närmaste 100 åren och har därför samlat de hotade språken i en atlas på nätet. Atlasen innehåller 2400 av världens språk, som redan är i överhängande fara för att dö ut. Nu måste man naturligtvis ta alla sådana prognoser med en nypa salt, eftersom en prognos till exempel inte kan förutse vilka motåtgärder som dessa uppgifter kan leda till, både bland de berörda och bland myndigheter, språkvetare och språkvänner. Men språk dör faktiskt ut och ibland vet man också vem den sista talaren var. Det gällde eyak i Alaska för två år sedan och det gäller också aka-bo.”


Och vidare:


” Det går att förhindra språkdöden. Företrädare för hotade språk måste kämpa för sina språks överlevnad; utan kampvilja från deras sida, är språken förlorade. Men storsamhället och företrädare för större språk måste också upphöra med all repression och alla trakasserier gentemot minoritetsspråk och i stället inta en generös attityd och t.o.m aktivt understödja de hotade språkens överlevnad. På hemmaplan gäller det t.ex vissa samiska varieteter, som är starkt hotade, på grund av storsamhällets tidigare repression eller arrogans. Idag finns det sent omsider en minoritetsspråkslag i Sverige och regeringen har också nyligen avsatt tre miljoner för revitaliseringsinsatser. Det är en början.”


Jag uppfattar att den stora skillnaden mellan mig och Mikael inte gäller tillståndet för små och hotade språk utan att Mikael har gett slaget förlorat vad gäller de små språkens överlevnadsmöjligheter. Språköverlevnad är en kampfråga; det är en korrekt vetenskaplig inställning enligt min uppfattning. Jag vet inte om det hjälper att ta upp konkreta exempel, men här är ytterligare ett (1)  från Kalifornien:


”For thousands of years before Western settlers arrived, the Yurok thrived in dozens of villages along the Klamath River. By the 1990s, however, academics had predicted their language soon would be extinct. As elders passed away, the number of native speakers dropped to six.


But tribal leaders (obs lokala språkentusiaster – min anm.) would not let the language die.


Last fall, Eureka High became the fifth and largest school in Northern California to launch a Yurok-language program, marking the latest victory in a Native American language revitalization program widely lauded as the most successful in the state.


At last count, there were more than 300 basic Yurok speakers, 60 with intermediate skills, 37 who are advanced and 17 who are considered conversationally fluent.”


Yurok är inte det enda indianspråket som revitaliserats i USA. Medborgarrättsrörelsen på 1960-talet spred sig också till de olika indiannationerna, som inledde kampen för sina rättigheter, kultur och språk. Det intressanta är att antalet indianer i USA har ökat kraftigt, inte enbart på grund av hög nativitet utan också på grund av allt fler står för sitt indianska påbrå.


Självfallet kommer många språkgrupper i världen att försvinna utan kamp. Hur många är omöjligt att förutsäga. Men om en språkgrupp tar upp kampen, så finns chansen att detta sprider sig som ringarna på vattnet. Tack vare internet sprider sig också nyheter och olika initiativ snabbt runtom i världen. Dessutom är internet och datateknologi utmärkta hjälpmedel för att revitalisera språk och förhindra språkdöd.


Det finns organisationer i Sverige, som bevakar ursprungsfolkens situation, inkl. språk, som t.ex Fjärde Världen. Det finns t.o.m en organisation, Folk & Språk, som bidrar till finansiera bibelöversättningar till skriftlösa språk. Det är inte fy skam, eftersom många språk har begåvats med ett skriftspråk först i och med en bibelöversättning.


Språkförsvaret försöker så gott vi kan bevaka utvecklingen för små, hotade språk. Det sker genom olika sektioner på vår webbplats som ”Majoritets- och minoritetsspråk”, ”Mångspråkighet/Hotade språk”, ”Minoritetsspråk i Sverige och Norden”  , ”Minoritetsspråk i Europa”  och ”Hotade språk”.


Däremot kan naturligtvis inte Språkförsvaret inte utarbeta någon konkret plan för hur världens alla hotade språk skall kunna räddas. Då skulle vi verkligen ta oss vatten över huvudet.


II.


Den andra delen av mitt  resonemang som Mikael tycker är skum är denna:


”Det finns nästan inget fall där ett land frivilligt (vad nu det betyder) har bytt språk, utan språkbyten sker typiskt genom förtryck av den 'felspråkiga' gruppen.”


Jag vill påminna Mikael om att han ursprungligen ifrågasatte detta påstående i Språkförsvarets nätdagbok:


”För det tredje finns det, såvitt jag vet, ytterst få historiska exempel på att folkgrupper kollektivt och frivilligt har bytt språk. Det finns ett fall från Kenya, nämligen yaaku.”


Påståendet var riktat mot de svenska debattörer som har förespråkat att svenskarna skall inse nyttan av att byta språk från svenska till engelska. Syftet med deras argumentering måste vara att detta språkbyte skall ske frivilligt och kollektivt.  Jag kunde naturligtvis ha skrivit exempelvis ”medvetet och uttalat”.  Om man som yaakufolket inkallar ett möte, diskuterar frågan och sedan beslutar att överge sitt språk, så handlar man ytterst medvetet och uttalat. Men eftersom företrädare för yaaku för några år sedan tog kontakt med europeiska lingvister för att revitalisera språket, visar det att alla yaaku egentligen inte var överens om beslutet, speciellt som det finns modersmålstalare kvar.


Inget av de exempel som Mikael har lanserat uppfyller detta krav. Det gäller Singapore, Dominica, S:t Lucia, Rwanda, Namibia och Sydafrika.  Engelska är antingen officiellt språk eller första undervisningsspråk (som i Rwanda) i dessa stater. Vissa av dem som Singapore, Namibia och Sydafrika tillämpar t.o.m officiellt en mångspråkighetspolitik.


Det språk som lever farligast är naturligtvis kreolfranskan på Dominica och S:t Lucia. För att säkerställa dess överlevnad måste det inte bara användas som dagligt umgängesspråk utan även som skriftspråk. Därvid är det viktigt att invånarna känner stolthet över sitt eget språk och ser fördelarna med en särskild identitetsmarkör:


“While the islands of Dominica and Saint Lucia are officially English-speaking, there are efforts in both countries to preserve the use of Antillean Creole, as well as in Trinidad & Tobago and its neighbour Venezuela. In recent decades, it has gone from being seen as a sign of lower socio-economic status, banned in school playgrounds, to a mark of national pride. (http://en.wikipedia.org/wiki/Antillean_Creole)”(2)


Det finns t.o.m författare som från de Små Antillerna som skriver på kreolfranska.


Ingen av de ovannämnda regeringarna har mig veterligt uttryckligen uttalat att de avser att ersätta de inhemska språken med engelska och genomföra ett fullständigt språkbyte. Jag tror inte heller att någon av dessa regeringar inom en rimlig framtid kommer att fatta ett sådant beslut, än mindre tillkännage det i form av ett dokument. Det skulle med stor sannolikhet leda till motreaktioner och organiserat motstånd. Detta står naturligtvis inte i motsättning till att det finns krafter inom den ekonomiska och politiska eliten i respektive länder som har målsättningen att förpassa de inhemska språken till historiens sophög. Det står heller inte motsättning till att det finns människor i dessa länder, som tror att de tjänar på att bli enspråkigt engelska (som de flesta amerikaner). Regeringar, som bedriver en låt-gå-politik vad gäller språkplanering, kan mycket väl bädda för engelskans frammarsch inom olika domäner, utan att vara medvetna om att detta är konsekvensen av deras politik. Den tesen drev Språkförsvaret till exempel i ”Förslag till språkpolitik för den svenska högskolan” 2007.


Sydafrika tillämpar som sagt en mångspråkighetspolitik. Den sydafrikanske språkvetaren Kwesi Kwaa Prah säger om utfallet av denna politik : 


“Post-apartheid South Africa had inherited a lop-sided linguistic scenario and proceeded volubly through these constitutional provisions and other government initiatives to dismantle the structure of the racist and unsavoury inheritance. African languages were officially elevated to the status of national languages, but a decade and more after the end of the apartheid regime, the equality of the nine African languages with English and Afrikaans remains more on paper than in reality.


In South Africa as indeed the rest of Africa, language policies need to move from being pious articles of faith enshrined in constitutions and policy documents by inconsequent ruling elites. If Africa and Africans are to make progress in social, economic, political and cultural development they will need to pursue these policies at the level of active practice. (The Language Question. The Struggle between English and the other Official and Unofficial Languages (South Africa)”(3)


Många afrikanska eliter, som behärskar koloniallandets språk, engelska, franska eller portugisiska, ser detta också som ett klassmärke som skiljer dem från den stora massan eller ger dem ett försteg  (se franskan i 1600- och 1700-talets Europa). Därför brinner de inte för att introducera de inhemska språken som undervisningsspråk, höja deras status till vetenskapliga språk eller använda dem i officiella sammanhang. Dessutom understödjer självfallet främst USA, Storbritannien och Frankrike kolonialspråkens ställning i Afrika, särskilt söder om Sahara.


Jag ifrågasätter naturligtvis inte alls induktion som ”epistomologisk princip”. Men induktion är aldrig absolut säker. Det är en sak att utifrån ett antal observationer om tusen vita svanar dra slutsatsen att alla svanar är vita. Så fort man observerar en svart svan, falsifieras ju slutsatsen. Du måste modifiera slutsatsen till att nästan alla svanar eller de flesta svanar är vita.  Det här exemplet har jag själv använt i filosofiundervisningen i 25 år.


Det är en helt annan sak att uttala sig om hur många språk som kommer att dö i framtiden.


För det första är språk, språkspridning och språktillbakagång mycket komplexa fenomen och som inte följer några naturlagar. Det kan inte jämställas med enkla observationer av antalet svanar. Språksituationen  på den amerikanska kontinenten före och efter 1492 skiljer sig radikalt. Men kunde den europeiska erövringen och kolonisationen förutses och uppträdde den med någon slags regelbundenhet? Det kunde lika gärna ha blivit Kina som upptäckte den amerikanska kontinenten, eftersom Kina genomförde transoceana upptäcksfärder under första halvan av 1400-talet.


För det andra innebär varje påstående om kommande språkdöd en förutsägelse om framtiden.  Det är kroniskt svårt att göra prognoser.  Klimatologer anser att det sker en global uppvärmning. De exakta orsakerna till de pågående klimatförändringarna är föremål för omfattande forskning, men de flesta klimatforskare anser det mest troligt att växthusgaser från mänskliga aktiviteter har orsakat merparten av den temperaturökning som skett sedan industrialiseringen inleddes. Men hur mycket kommer jordens medeltemperatur att öka? Olika klimatmodeller sammanfattade av FN:s klimatpanel (IPCC) förutspår en fortsatt uppvärmning fram till år 2100 med mellan 1,1 och 6,4 °C, en mycket stor variation. Syftet med dessa prognoser är självklart att ta reda på om den globala uppvärmningen är självförvållad eller inte, vad den exakt beror på och hur eventuella klimatförändringar till det sämre kan förhindras.  Om effektiva motåtgärder sätts in, kommer klimatförsämringar kanske aldrig att inträffa.  Det är dock omöjligt att sia om vilka motåtgärder världens regeringar kommer att enas kring, vilka som de kommer att genomföra på egen hand eller om vissa regeringar helt enkelt kommer att ställa sig vid sidan om. Om den globala uppvärmingen huvudsakligen beror på externa faktorer, är också i princip alla motåtgärder meningslösa.


Vad är syftet med alla prognoser om kommande språkdöd? Är syftet att slå larm och uppmuntra till motåtgärder för att förhindra denna utveckling? Eller är syftet att man skall se denna utveckling som oundviklig och att ingenting behöver göras? Är den lika oundviklig som solaktivitet eller vulkanutbrott? Tillämpad vetenskap är aldrig värderingsfri och sker inte i ett vacuum.


Min uppfattning är att det är oundvikligt att många språk kommer att försvinna, om ingenting görs. Och man bör göra något.


Per-Åke Lindblom

 

P.S Rubriken är en fri översättning av ett yttrande från Napoleon Bonaparte.


1)  ”Tusentals år innan europeiska kolonister anlände, frodades yurok i ett dussintal byar längs Klamathfloden. På 1990-talet förutspådde emellertid akademiker att deras språk snart skulle vara utdött. Allteftersom gamlingarna dog, sjönk antalet infödda talare till sex.


Men stamledare ville inte låta språket dö.


Förra hösten blev Eureka High den femte och största skolan i norra Kalifornien att lansera ett språkprogram i yurok, något som markerade den senaste framgången i ett indianspråksrevitaliseringsprogram, som i vidakretsar har prisats som det mest lyckade i staten. 


Vid den senaste sammanräkningen fanns det 300 med grundläggande kunskaper i yurok, 60 på en mellannivå, 37 som var avancerade och 17 som anses kunna konversera flytande.”


2) “Medan öarna Dominica och Saint Lucia officiellt är engelsktalande, görs det ansträngningar i båda länder att bevara användningen av antillisk kreol, liksom i Trinidad & Tobago och dess granne Venezuela. De senaste decennierna har språket gått från att betraktas som ett tecken på lägre socio-ekonomisk status, förbjudet på skolgårdarna, till ett kännemärke på nationell stolthet. ”


3) “Post-apartheid Sydafrika hade ärvt ett snedvridet språkligt scenario och fortsatte mångordigt genom dessa konstitutionella tillägg och andra regeringsinitiativ att rasera detta rasistiska och motbjudande arv. Afrikanska språk upphöjdes till nationalspråksstatus, men efter ett drygt decennium efter apartheidregimens fall, lever de nio afrikanska språkens likställighet med engelska och afrikaans kvar mer på pappret än i verkligheten.  


I Sydafrika - liksom förvisso i resten av Afrika - måste språkpolitiken lyftas ut från fromma trosartiklar gömda i författningar och policydokument av inkonsekventa härskande eliter.  Om Afrika och afrikanerna skall göra framsteg i fråga om social, ekonomisk, politisk och kulturell utveckling, måste språkpolitiken omsättas i aktiv praktik.”











Presentation

Omröstning

Är älvdalskan ett språk eller en dialekt?
 Älvdalskan är ett språk
 Älvdalskan är en dialekt
 Vet inte

Fråga mig

142 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3
4
5 6 7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17 18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< Juli 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"

Blogtoplist


Skapa flashcards