Alla inlägg den 17 juli 2013

Det är endast i sällsynta undantagsfall jag ser på kommersiell teve numera, men ikväll ville jag se Foyle's war.  Det ledde även till att jag istället för att zappa under reklaminslagen valde att se dem.


Media Markt hade rea. Elgiganten hade också rea. Stadium (som jag på pin kiv alltid uttalar på svenska istället för på engelska) hade teverutan full med sale. Men den kommenterande rösten använde aldrig det ordet, utan sade rea flera gånger. Detta får mig att tro att sale är på regress. Rea är på väg tillbaka med utförsäljning lommandes efter.


En granne till mig har köpt en robotgräsklippare. Den är så gullig och personlig när den som en liten hund rullar fram och tillbaka på gräsmattan för att när passet är över söka skydd i hundkojan – ursäkta laddningsstationen. Detta nämner jag därför att teven också visade reklam för Husqvarna Automower. Det är namnet på produkten, men den kommenterande rösten talade om robotgräsklippare. Det uppfattar jag som att engelska som reklamspråk är på regress till förmån för svenska.


Alltid nåt att glädjas åt!


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket språkförsvaret)


 

(Lingvistbloggen publicerade den 13/7 ett inlägg av Mikael Parkvall. Detta var i sin tur en kommentar till ett tidigare inlägg av mig i denna nätdagbok.)


Mikael Parkvalls inlägg förtjänar en kommentar, som tyvärr inte blir kortfattad.  Inledningsvis vill jag bara påpeka att jag uppskattar hans erkännsamma omdöme att ”en del av argumenten är vettiga”  i mitt inlägg i nätdagboken.


I.


Jag förstår dock inte hans påstående om att ” De engelskspråkiga länderna drar ekonomisk fördel av att språket fungerar som lingua franca…” skulle vara ett ”medgivande” från min sida.


Det relevanta stycket i mitt inlägg lyder:


” Redan idag fungerar det engelska språket som en kassako för engelskspråkiga länder. Tidigare har det sagts att det engelska språket är Storbritanniens näst viktigaste inkomstkälla efter nordsjöoljan; den senare kommer dock att sina. De engelskspråkiga länderna drar ekonomisk fördel av att språket fungerar som lingua franca; exempelvis föredrar utländska studenter att studera den ’äkta varan’ vid universitet i USA, Storbritannien och Australien framför  sekunda kurser på engelska utanför det anglosaxiska språkområdet.”


Detta argument har jag och andra medlemmar i Språkförsvaret använt sedan länge. Varför? Det är nämligen också riktat mot dem som tror att engelskans frammarsch helt och hållet är en spontan process, ja, t.o.m beror på egenskaper hos själva språket, och inte inser att det finns aktörer, som medvetet understödjer och driver på utvecklingen.


”Det ligger i USA:s allmänna intresse att uppmuntra utvecklingen av en värld, i vilken de förkastningssprickor  som åtskiljer nationer överbryggas av gemensamma intressen. Och det är i USA:s ekonomiska och politiska intressen att garantera att om världen rör sig mot ett gemensamt språk, må det bli engelska; att om världen rör sig mot gemensamma telekommunikationer, säkerhet och kvalitetsstandarder, må dessa vara amerikanska; att om världen sammanlänkas genom television, radio och musik, må programmeringen vara amerikansk; och om gemensamma värderingar utvecklas, må dessa vara värderingar som amerikaner kan känna sig väl tillfreds med  (David Rothkopf, “In Praise of Cultural Imperialism”, Foreign Policy, Number 107, Summer 1997, pp. 38 -53)”. (Min översättning) (1)


Artikeln har visserligen 16 år på nacken, men säger en hel del om det tänkande som styr stormakters språkpolitik. Alla stormakter, det må vara Frankrike, Storbritannien, USA, Tyskland eller Kina, försöker slå mynt av sina egna huvudspråk, dels på grund av det ekonomiska utbytet  men dels också på grund av det politiska och kulturella inflytandet det ger. Samtliga de nämnda staterna har egna språkinstitut, som har till uppgift att sprida landets kultur och respektive språk. Det har naturligtvis också mindre stater, som exempelvis Sverige, men de tävlar inte i samma division helt enkelt. I USA:s fall sker verksamheten via stiftelser, som samarbetar med den amerikanska regeringen, medan det i de övriga fallen sker i statlig regi. Det senaste tillskottet var Konfucius-institutet, som redan för några år sedan hade samma budget som Goethe-institutet.


Inför detta svar försökte jag hitta statistik på nätet över den amerikanska kulturexporten, som ju är språkberoende. Jag hittade bara statistik   från 1992 (d.v.s. efter satellit-tv:s genombrott men före internets genombrott).  Den visade att den engelska språkmarknaden redan då var nästan lika mycket värd som den tyska, japanska och franska tillsammans. I en artikel från Washington Post 1998 sägs det att värdet av den amerikanska kulturexporten överstiger värdet på exporten av fabriksvaror eller jordbruksprodukter. Däremot hittade jag färsk statistik från Kina , som visar att Kinas kulturexport uppgick till 21,73 miljarder dollar 2012, en ökning med 16,3 procent jämfört med föregående år. Men den kinesiska kulturexporten är förmodligen bara en bråkdel av USA:s.


När Namibia förmåddes att anta engelska som officiellt språk 1990, trots att engelska fungerade som modersmål för endast 0,8 procent av namibierna, var detta ett resultat av vissa aktörers insatser.  Redan 1981 hade det utarbetats ett FN-dokument, som föreslog att engelska skulle bli officiellt språk i Namibia. Texten hade skrivits av tre forskare, en amerikan, en anställd hos British Council och en indier. Texten skrevs efter en internationell konferens med mycket stark amerikansk och brittisk representation (2).  Tanzania är en av de få afrikanska stater, som använder ett inhemskt språk, kiswahili, som undervisningsspråk i grundskolan, och även hade planer på att använda det på gymnasienivå och t.o.m på universitetsnivå. En kommission föreslog 1982 att kiswahili skulle börja användas på gymnasienivå och fr.o.m 1991 på universitetsnivå. Men förslaget omsattes aldrig i praktiken. Det stoppades av presidenten, Julius Nyerere, med stöd av British Council. Ett av skälen var att engelskspråkig kurslitteratur, som används utomlands, naturligtvis var en viktig inkomstkälla för brittiska förlag (3).


Det finns andra exempel på språkliga påtryckningar eller medvetna åtgärder. Efter den 11-september utövade den amerikanska regeringen påtryckningar på den saudiska regeringen att den skulle införa mer naturvetenskap, matematik – och engelska – i kursplanerna i undervisningssystemet. Saudier var ju överrepresenterade bland flygplanskaparna. Den som träffat svenska elever som tror att vi har ett jurysystem i Sverige förstår poängen. Efter den amerikanska invasionen av Irak skickade USA, eventuellt via någon stiftelse som Ford Foundation, lärare i engelska till Irak, men det är tvivelaktigt om de amerikanska trupperna kunde garantera dessa lärares säkerhet särskilt länge.


Mikael skriver också:”... vilket man väl får anta skulle gälla även ett eventuellt framtida Sverige där befolkningen talar engelska brytningsfritt (just brytningen tror dock Per-Åke skulle finns kvar inom överskådlig framtid). Därmed har man ju på sätt och vis gett förespråkarna rätt i den fråga som står högst upp på deras dagordning, alltså att vi kunde göra kulor på att bli anglofoner.”


Det är inte alls säkert att Sverige skulle göra ”några kulor” på en övergång till engelska. För det första skulle Sverige inte ha någon konkurrensfördel gentemot länder, som har varit engelskspråkiga sedan länge. För det andra skulle Sverige enbart ha en konkurrensfördel gentemot länder, som ännu inte har gått över till engelska. Det är som med devalveringar. När Sverige devalverade på 70-talet, följde oftast Finland efter, och svensk skogindustris konkurrensfördel gentemot Finland var lika med noll igen. Dessutom är det föga troligt att länder, som representerar andra stora språk som Kina, Spanien/Latinamerika, Frankrike, Portugal/Brasilien , arabstaterna, Indonesien etcetera, skulle vilja överge sina huvudspråk inom överskådlig framtid. Jag tror inte ens Indien, där engelskan har status som officiellt språk, skulle vilja göra sig av med de stora inhemska språken, med hindi i spetsen. Dessutom stärks vissa språk som modersmål på grund av den demografiska utvecklingen.  För det tredje finns det en hierarki bland ”engelskorna”; överst återfinns amerikansk och brittisk engelska, nederst jamaicansk. Vissa varieteter som singlish (singaporeansk engelska) platsar inte ens. Sverige skulle troligtvis inte hamna på tio-i-topplistan. Slutligen kan man ”göra kulor” på engelska, även om omgivningen inte övergår till engelska. Svenska låtskrivare var till exempel överrepresenterade bland låtskrivarna i samband med Eurovisionens schlagertävling liksom idag i USA:s musikindustri.  Detta är förmodligen ett konjunkturbetonat fenomen liksom det svenska tennisundret. Det är inte alls säkert att det har något att göra med svenska låtskrivares eventuella exceptionella kunskaper i engelska.


II.


Mikael ifrågasätter också mitt påstående att det finns ”ytterst få historiska exempel på att folkgrupper kollektivt och frivilligt har bytt språk”. Jag gav ett exempel, nämligen den lilla folkgruppen yaaku i Kenya, som efter diskussioner på ett möte på 30-talet, kom överens om att överge språket till förmån för massajspråket. Men beslutet visade sig inte vara irreversibelt.  Jag känner till ett annat påstått exempel.  Någon gång på 70-talet skrev tidskriften Kina idag att lifolket frivilligt skulle ha beslutat att övergå från hlai till mandarin. Men denna uppgift var uppenbarligen en propagandabluff, eftersom språket fortfarande uppges ha 750 000 talare.


Med ”kollektivt och frivilligt” menar jag att en folkgrupp kollektivt har diskuterat och beslutat att byta språk utan yttre påtryckningar. Fallet yakuu uppfyller detta kriterium. Jag utesluter inte att det kan finnas flera exempel.  Jag anser att detta är viktig fråga, eftersom jag nämligen föreställer mig att de som föreslår att svenskarna ska byta språk till engelska har någon slags idé om att detta ska ske på demokratisk väg, genom en övertalningskampanj, folkomröstning eller dylikt.


När man diskuterar denna fråga, måste man utgå från konkreta fall, annars blir det bara en diskussion om definitioner, som inte leder någonvart. Dessutom kan man aldrig bortse från förhistorien, vad som har lett till den uppkomna situationen. När det gäller den amerikanska kontinenten och Australien är det fullständigt uppenbart att den europeiska kolonisationen ledde till en omfattande språkdöd, eller att antalet talare av olika språk kraftigt reducerades. Ursprungsinvånarna decimerades genom krig, smittsamma sjukdomar, deportationer och fördrivning från sina ursprungliga bosättningsområden. Om de föstes ihop på reservat, förhindrades de att utveckla sina språk till skriftspråk och utsattes för tvångsassimilation. Det är först från och med 1960-talet, speciellt under 1990-talet, som denna situation successivt har förändrats.


Observera att jag aldrig förnekat att språkbyten kan ske frivilligt på individnivå. Det gäller speciellt immigranter, som oftast inte flyttar till ett annat land för att de explicit vill bevara sina språk utan i stället av ekonomiska och politiska skäl. I de flesta fall kommer redan deras barn vara tvåspråkiga och i den tredje generationen är normalt språkbytet fullbordat. Det enkla skälet är att man inte väljer partner i första hand efter språktillhörighet.  Man kan inte slå sig fram i det nya landet på basis av det ”gamla” språket; man konkurrerar med dem som redan talar majoritetsspråket.


Mikael skriver också:


”Även om det finns få exempel på att hela folkgrupper eller nationer unisont bestämt sig för att explicit byta språk, så finns det ju massor av exempel på länder som propagerat så hårt för ett visst språk att befolkningen till slut inte kan undgå att fatta vinken, och med tiden uppför sig precis som makten önskar. Singapore – i detta nu inne i språkbyte till engelska — är ett exempel som just nu dyker upp i mitt huvud, men det finns förstås åtskilliga fler.”


Jag anser att exemplet Singapore är missvisande av flera skäl. För det första har Singapore haft en auktoritär regim alltsedan självständigheten. Så här skriver Wikipedia:


”Singapores politik har, sedan landet blev självständigt 1965, dominerats av People's Action Party (PAP). Utländska politiska analytiker och flera oppositionspartier, däribland Workers' Party of Singapore och Singapore Democratic Party (SDP), har hävdat att Singapore är en de facto enpartistat. Många betraktar statsskicket i Singapore som mer auktoritärt än sant demokratiskt. Reportrar utan gränser rankade, i sitt tryckfrihetsindex 2005, Singapore som 140:e av 167 länder. Det har också hävdats att PAP använder censur, gerrymandering av valmyndigheten och stämningar av oppositionen (för förtal) för att hindra deras framgång. Flera tidigare och nuvarande medlemmar av oppositionen, däribland Francis Seow, J.B Jeyaretnam och Chee Soon Juan, ser Singapores rättsväsen som vänligt sinnat till regeringen och PAP, på grund av avsaknad av maktfördelning.”


Dessutom har Singapore belagt första eller andraplatsen i världsligan (uppgifterna varierar) vad gäller avrättningar per capita. Just det auktoritära styret innebär att man måste ifrågasätta i vilken utsträckning språkpolitiken har utformats i en demokratisk process och om det inte i stället varit fråga om en långt gången social ingenjörskonst över befolkningens huvuden, som får all svensk ingenjörskonst att framstå som en mild västanfläkt.


För det andra har inte språkplaneringen i Singapore som mål att ersätta de inhemska språken med engelska, inte om man skall tro detta dokument, ”Language planning and policy in Singapore”. Det går naturligtvis inte att utesluta att regeringen i Singapore har en dold agenda och Mikael kanske sitter inne med information som jag saknar.


Singapore tillämpar en tvåspråkighetspolicy (The Bilingual Policy), vars syfte är att medborgarna skall behärska såväl engelska som ett av de etniska modersmålen, standardkinesiska/mandarin, malajiska och tamil. Den etniska sammansättningen i Singapore består enligt samma källa av 76,8 procent kineser, 13,9 procent malajer och 7,9 procent indier, huvudsakligen tamiler. Ett problem är att de flesta kineser ursprungligen härstammar från Sydkina och talar varieteter som kan ligga långt från mandarin.  Enligt annan statistik har 49,9 procent kinesiska som modersmål, 32,3 procent engelska, 12,2 malajiska och 3,3 tamil.


Engelska språket har en prioriterad ställning och fungerar som nationens gemensamma språk. Det används av regeringen, företagen och som första undervisningsspråk i skolväsendet, samtidigt som det är obligatoriskt att studera sitt etniska modersmål som andra språk. Myndigheterna använder genomgående engelska och dokument skrivna på kinesiska, malajiska och tamil måste översättas till engelska innan de kan publiceras. Singapores konstitution och alla lagar är skrivna på engelska. Den som vill använda sitt etniska modersmål i en singaporeansk domstol måste anlita tolk.


Engelskans gynnade ställning har också lett till att engelskan har stärkt sin ställning som modersmål (se ovan). På köpet har det utvecklats ett kreolspråk, Singlish, framför allt påverkat av de kinesiska varieteterna, och som knappast kan påstås fungera som en konkurrensfördel gentemot omvärlden.


Jag betvivlar alltså starkt att den singaporeanska regeringen har som yttersta mål att göra Singapores befolkning enspråkigt engelsk. Det skulle innebära att regeringen ansåg det vara eftersträvansvärt att göra sig av med viktigt språkligt kapital.


Den kinesiskspråkiga majoriten utgör en viktig länk till Kina, som inom kort kommer att passera USA i fråga om andelen av världens BNP. Den malajiska minoriteten utgör en viktig brygga till Indonesisen och Malaysia, som tillsammans har minst 270 miljoner invånare. Den tamilska minoriteten bildar en länk till Sydindien. Indien kommer för övrigt gå om Kina befolkningsmässigt och det är inte helt uteslutet att Indiens BNP en gång kommer att överträffa Kinas med några decenniers fördröjning. 


I ”Language planning and policy in Singapore” heter det också:


”Diskussionerna om policyn i Singapore har i stort sett förbisett det faktum att språkmarknaden består av genomträngliga gränser och att värdet på varje språks lingvistiska kapital ändras i takt med att inre och yttre faktorer samverkar. (Min översättning) (4)


Det är inte säkert att den singaporeanska regeringen har förutsett i vilken utsträckning Ostasiens andel av världens BNP kommer att öka - enligt en prognos från The Economist från 28 procent till 48 procent fram till 2050 - och vilka språkliga konsekvenser det har.


Per-Åke Lindblom


1) ”It is in the general interest of the United States to encourage the development of a world in which the fault lines separating nations are bridged by shared interests. And it is in the economic and political interests of the United States to ensure that if the world is moving toward a common language, it be English; that if the world is moving toward common telecommunications, safety, and quality standards, they be American; that if the world is becoming linked by television, radio, and music, the programming be American; and that if common values are being developed, they be values with which Americans are comfortable (David Rothkopf, "In Praise of Cultural Imperialism“, Foreign Policy, Number 107, Summer 1997, pp. 38 -53)”.

2)  Den som vill läsa en mer detaljerad redogörelse rekommenderas att läsa Birgit Brock-Utnes ”Whose Education For All?”, Africana Books,  sid. 186 – 209 – ISBN 89-91479-09-X.

3)  ”Whose Education For All?”, Africana Books,  sid. 173 – 184 – ISBN 89-91479-09-X.

4)  ”Policy discourse in Singapore has largely overlooked the fact that the linguistic market consists of permeable boundaries and the value of linguistic capital for each language changes as internal and external factors interact together.”


 (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)


Jag råkade se en intervju i TV4:s EM-magasin med en spelare i det danska landslaget efter 1-1 matchen mot Finland. Sveriges match mot Italien hade jag tyvärr glömt bort. Märkligt nog intervjuades den danska spelaren på engelska.


Det enda acceptabla skälet till att intervjua henne på engelska vore om hon själv hade önskat det. I så fall var det riktigt att genomföra intervjun på engelska av artighetsskäl, men sorgligt att hon ville bli utfrågad på engelska. Men om initiativet till val av intervjuspråk kom från TV4-reportern, var det ynkligt och skamligt. Svenska och danska är två sinsemellan förståeliga språk och den mellannordiska språkförståelsen kan bara upprätthållas, om den praktiseras. Det enda som fordras är att man anstränger sig lite. Frågan är vad TV4 egentligen anser om den nordiska språkgemenskapen.


Per-Åke Lindblom

 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Presentation

Omröstning

Vad anser du om att Sverige tillåter fullt skattefinansierade skolor att använda engelska som första undervisningsspråk i upp till 50 % av tiden i grundskolan och upp till 90 % i gymnasiet? Den senare elevkategorin läser endast svenskämnet på svenska.
 Helt rätt
 Bra
 Undervisning ska kunna ges på engelska men inte i så hög utsträckning som för närvarande
 Dåligt. Det huvudsakliga undervisningsspråket i svensk skola ska vara svenska
 Om en skola använder engelska som första undervisningsspråk, ska denna inte skattefinansieras
 Vet inte

Fråga mig

127 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3
4
5 6 7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17 18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< Juli 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Språkförsvaret med Blogkeen
Följ Språkförsvaret med Bloglovin'

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"

Blogtoplist


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se