Språktidningen har nyligen publicerat en recension av Språkförsvarets senaste antologi ”Såld på engelska? Om språkval i reklam och marknadsföring” skriven av Anders Svensson. Det finns en del att säga om denna recension. Den som vill läsa recensionen kan läsa den här.

Anders Svensson skriver inledningsvis:

”Visst går det att ibland fnysa åt fånig svensk reklam på engelska, åt onödiga anglicismer och svengelskt uttal. Men är en faiblesse för engelska verkligen ’ett tecken på bristande bildning och utbildning’? Det är i alla fall den diagnos som i denna antologi stämplas på tyskar som slänger sig med fler lånord än skribenten Reiner Pogarell anser vara lämpligt.”

Anders Svensson måste syfta på detta stycke i boken (sid.118):

”Dessa årskullar vet i allmänhet skrämmande lite om tysk historia; deras historieundervisning var för det mesta koncentrerad på åren 1933 till 1945. Eftersom de knappast känner till något annat, vill de fjärma sig från denna belastade nation så gott det är möjligt. Använder de sig av engelska ord i sitt eget språk, tror de att de inte är riktigt tyska längre, utan snarare européer och världsmedborgare.

Såtillvida är denglisch också ett tecken på bristande bildning och utbildning (min understrykning) Den som är okunnig om sin egen kultur flyr gärna in i andra kulturer. Därför är är inte den oljedrypande korvkiosken ’öppen’, över dörren hänger en skylt där det står ’Open’.”

Observera det lilla ordet ”såtillvida” i den understrukna meningen. ”Såtillvida” innebär en avgränsning i stil med ”i det avseendet”, ”vad det anbelangar” och så vidare. Reiner Pogarell slänger inte ur sig varför denglisch är ”ett tecken på bristande bildning och utbildning” och drar alla över en kam utan motiverar det med saksskäl. När Tysklands största drogerikedja, Schlecker,  kritiserades för  sitt reklambudskap på Denglisch ”For You. Vor Ort”, motiverade Schleckers presstalesman det med att Schleckers kunder bara hade ”en låg till medelmåttig bildningsnivå” (samma sida). Presstalesmannen drog däremot alla över en kam, vilket ledde till kraftiga motreaktioner, vilket förmodligen bidrog till Schleckers konkurs.

Det är inte lätt att bedriva språkkamp i Tyskland just med tanke på att nazitiden också lyckades diskreditera det tyska språket, trots att miljoner hedervärda tyskar använder och har använt sig av det tyska språket, särskilt före och efter nazitiden. Tyskland är, såvitt jag vet, det enda land i Europa, där en namninsamling för att det egna huvudspråket skulle grundlagsfästas ledde till en motinsamling.

I min artikel (sid. 72 - 84) i antologin skriver jag att

”Det troliga är faktiskt att många annonsörer och reklambyråer själva tror på myterna kring engelska. De vet helt enkelt inte bättre.”

Eftersom jag tidigare i artikeln har punkterat myterna kring engelskan, kan jag lugnt påstå detta. Och jag är inte ett dugg orolig för att någon skulle kunna bevisa att dessa myter tvärtom är sanna.

Anders Svensson skriver också:

”Såld på engelska? må vara en debattbok, men några vettiga belägg för detta hade inte skadat. Detsamma gäller Per Gahrton som lyfter fram dagens isländska som ett språkpolitiskt föredöme, och vädrar myten om att den skulle vara renskrubbad från lånord. Det är ett påstående som bara kan komma från en som inte gjort sin – ursäkta – research.”

Så här skriver Per Gahrton om isländska i sin artikel:

” På Island råder stor enighet om att nya ord ska översättas till isländska. Namnskicket är hårt lagstyrt (sid. 170)”… Är islänningarna odemokratiska när de bedriver ett aktivt försvar för en isländska som gör att nya begrepp ofta är begripliga för alla islänningar omedelbart, utan särskild inpluggning av nya glosor på det egna språket (sid. 173)?”

Anders Svenssons påstående är inte ens hederlig citatkonst. Ingenstans skriver PG att isländskan helt skulle sakna lånord eller överhuvudtaget inte ta in lånord. Givetvis har isländskan tagit in lånord, vissa redan under vikingatid och andra under dansktiden, men isländskan är det nordiska språk som tar in minst antal lånord, t.o.m färre än finskan. Detta framgick senast av en vetenskaplig undersökning på 2000-talet, som utgick från frekvensen av lånord i tidningstexter. Isländsk språkvård är alltså mycket aktiv och har dessutom ett brett stöd. Förmodligen har en institutionell språkvård på Island bara funnits sedan 1944, d.v.s sedan självständigheten.

Anders Svensson skriver slutligen:

”Kanske uttrycker författaren och föreläsaren Viggo Cavling det bäst. Att gnälla får ingen att ändra sig. Den som vill sparka ut anglicismerna måste uppfinna ett alternativ som upplevs som smartare, snyggar och bättre. Det har gjorts förr. The Latin Kings gick sin egen väg och presenterade för en bred publik en svenska som var ny för många. Den gjorde ända in i Svenska Akademiens ordlista. Reklamarna vänder däremot alltid kappan efter vinden. Om inte budskapet uppfattas som fräscht av de breda massorna finns det heller ingen som lyssnar.”

Kanske är detta inte Anders Svenssons egen uppfattning, eftersom han skriver ”kanske”. Eller så vet han inte vad ska tycka. Ordvalet är dock mycket intressant. Cavling stämplar kritik som ”gnäll”.  Gnäll kan tolkas som kritik i onödan, utan orsak eller för dess egen skull. Det är ett nedsättande ord. Synonymer är t.ex klagovisor, jeremiader, lamentationer, kverulans, gnat etcetera. Kritik är antingen riktig, felaktig  eller malplacerad (och kan i det senare fallet karakteriseras som ”gnäll”). Vad Språkförsvaret ägnar sig åt är kritik – inte gnäll. Fr.o.m 2005 kritiserade vi det faktum att Sverige saknade en språklag och inledde en kampanj – 2009 antog riksdagen en språklag. Var detta gnäll? Vi beslöt att testa språklagens räckvidd genom diverse JO-anmälningar. Två gick igenom, den om regeringens e-postadresser och den om att lärare och forskare vid svenska universitet alltid ska ha rätt att skriva anställningsansökningar eller driva befordringsärenden på svenska. Gnäll? Språkförsvaret kritik bidrog till att stoppa ”Open Streets Stockholm”. Gnäll? När lokaltidningarna i Östergötland och Västerbotten anordnade webbomröstningar om ”East Sweden” respektive ”Umeå Christmas Market”, deltog 2000 röstande i vardera omröstning – nästan 90 procent stödde vår kritik. Eller gnällde de ”breda massorna”?

Nu senast kritiserade Språkförsvaret namnet på en kommunal skola, ”Stockholm Science & Innovation School”. Från säker källa vet vi att rektorn fick inte mindre 200 mejl från gnällspikar. När Kooperation Utan Gränser nyligen bytte namn till We Effect, kritiserade Språkförsvaret detta. Kooperation Utan Gränser måste ha fått många mejl från gnällspikar, eftersom organisationen tvingades försvara sitt namnbyte i en helsidesannons i Dagens Nyheter.

Den som påstår att Språkförsvaret eller författarna i antologin ”gnäller” gör det därför att vederbörande själv inte vill ta ställning eller inte vågar gå i svaromål i sak. Den som avfärdar vår kritik som ”gnäll” gör det mycket enkelt för sig. Framför allt slipper man tänka. AS, som kanske bara gömmer sig bakom Cavling, påstår att ”den som vill sparka ut anglicismerna måste uppfinna ett alternativ som upplevs som smartare, snyggare och bättre”. Men svenska språket är redan smart, snyggt och bra.  Problemet är att vissa inte vill inse det och att många inte heller vill stå upp för den tanken.  Exemplet med The Latin Kings förstår jag inte alls. Må vara att gruppen varit framgångsrika rappare, men syftar AS på att ”guzz” och ”keff” tog sig in i Svenska Akademiens ordlista? Var inte detta Gringo-redaktionens förtjänst? För övrigt säger min magkänsla mig att dessa ord är dagsländor, som kommer att försvinna ur en kommande upplaga ur SAOL. Jag har bott 38 år i Tensta och undervisat ungdomar i 25 år, både svenska och invandrarungdomar, och jag har inte uppfattat orden som särskilt frekventa i vanligt tal.

Visst kan man stå vid sidan av språkutvecklingen och bara betrakta den. Men varför ska man låta anglofilerna ha tolkningsföreträde och varför ska kritikerna hålla käft, för det är konsekvensen av talet om gnäll?

Observera att Anders Svensson också berömmer vissa artiklar. Men som en medlem i Språkförsvaret och medskribent i boken skrev internt i nätverket idag: ” Ja, det var verkligen en usel, slarvig och gnällig recension, inte värdig Språktidningen.” Om jag i sak har använt hårda ord i denna kommentar, beror det faktiskt på att jag uppriktigt sagt är besviken över recensionen.

Den som vill läsa vad andra recensenter skrivit bör gå till denna förteckning, eller helst bilda sin egen uppfattning genom att köpa boken.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Viggo Kann (till vänster) och Olle Bälter (till höger) mottog Språkförsvarets hederspris på årsmötet och höll också båda ett tacktal. Motiveringen till hederspriset löd som följer:   Olle Bälter/Viggo Kann/Chantal Mutimukwe/Hans Malmstr...

På senare tid har det åter blossat upp en debatt om engelskans expansion på svenskans bekostnad inom högskolan. Se bara på debattartiklar som Eva Forslunds/Magnus Henreksons artikel ”Varning: Forskare väljer bort svenska” i Svenska Dagbla...

”Språkfrågor intresserar och engagerar många, och ofta upplevs det som en försämring när språket förändras. Så behöver det inte vara, konstaterar David Håkansson.   – Svenskan har alltid varit utsatt för förändringar och det är ju hel...

Baden-Württembergs ministerpresident Winfried Kretschmann anser att det är överflödigt att lära sig ett andra främmande språk. Han har själv varit lärare, men ser inga fördelar: "Om mobiltelefoner kan översätta samtal till nästan alla språk i världen...

Hej!   På Sveriges Radios webbplats  står följande:   "Upptäckten är över 2000 år gamla och ovanligt välbevarade trots det vulkanutbrottet Vesuvius som lämnade staden i aska".   Men på dessa få ord finns flera grammatikfel och ett sakfel:...