För att anknyta till nedanstående ledare i Svenska De-bladet (så kallad därför att dess medarbetarstab inte känner till skillnaden mellan de och dem):

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/det-postmoderna-tillstandet-i-journalistiken_8186648.svd

"Ingen har fel, alla har rätt!"

En lätt modifiering av de refererade resonemangen i ledaren, och de går att överföra till den pågående anglifieringsdebatten.

-cj

(Texten är hämtad från Språkrådets webbplats)

När ska man sätta ut kommatecken? Ska det vara stor eller liten bokstav efter kolon? Alla dina funderingar om skiljetecken får svar i nya ”Skiljeteckensboken”.

Svensk television erbjuder ett enda program med inriktning på litteratur. Ur språklig synpunkt är det en katastrof. Ofta talas det engelska under halva programtiden och när utländska författare intervjuas, sker det i regel på engelska istället för på något av de stora kulturspråken eller vilket språk det är som råkar vara författarens modersmål. Resultatet är en lägre nivå på kommunikationen. När svenskan används, visar sig en språklig omedvetenhet som kommer till uttryck i onyanserat språkbruk och felanvändning av ord som "utelämnad" istället för "utlämnad". SVT behöver ett språkgranskningsråd som höjer ribban!

Bo Alvberger

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Detta är ett utdrag från ”Språkrådets omvärldsrapport 2012”. Avsnittet är speciellt intressant för Språkförsvarets följare, eftersom Språkförsvaret har stått bakom många av de JO-anmälningar som omnämns. Fotnoter i den ursprungliga rapporten har av praktiska skäl förvandlats till slutnoter i detta utdrag.

Institutet  för språk  och  folkminnen  har  regeringens  uppdrag att  följa  upp  myndigheternas tillämpning av språklagen (2009:600) som trädde i kraft 2009. Uppdraget har lagts på Språkrådet, den avdelning inom institutet som ansvarar för det språkpolitiska arbetet. En central del i uppföljningsarbetet består av att följa den tillsyn av lagen som faller under JO:s (Justitieombudsmannen) ansvar.

Att döma av de JO-anmälningar som gjorts med hänvisningar till språklagen under de första två åren efter det att lagen trätt ikraft, uppfattades den till en början som en lag riktad mot användningen av engelska. Anmälningarna rörde engelska namn och reklamfraser, till exempel Stockholm stads användning av ”The Capital of Scandinavia”. I samtliga av dessa fall slog dock JO fast att språklagen inte innebär ett generellt förbud för myndigheter att använda engelska utanför kärnområdet [1] (JO 2009, JO 2010).

Till de första JO-anmälningarna som gjordes efter det att lagen trädde ikraft 2009 hör också regeringens bruk av engelska e-postadresser. I oktober 2012 införde regeringskansliet svenska e-postadresser vid sidan av de engelska adresserna och därmed var ett långdraget ärende slutfört. Fallet har väckt stort medialt intresse, inte minst eftersom regeringen dröjde i över två år med att införa de svenska e-postadresserna. JO kom i sin prövning i februari 2010 fram till att engelskspråkiga e-postadresser i sig inte utgjorde något hinder för regeringskansliets kommunikation med allmänheten, men att räckvidden för den offentliga sektorns språkvårdsansvar "ska vägas mot den enskilda myndighetens roll och ställning" (JO, 2012: Dnr:3913-2009, 3932-2009). Med tanke på den unika roll som regeringskansliet har, kom JO fram till att engelska e-postadresser inte är förenliga med språklagens bestämmelser. Regeringen ålades därför att snarast införa svenska e-postadresser vid sidan av de engelska (JO 2010, Dnr 3932-2009, 3932-2009).

Efter det första halvårets anhopning av anmälningar om användning av engelska namn och reklamfraser minskade anmälningarna till JO som rörde språklagen. Under 2011 gjordes två anmälningar och under 2012 tre. Men de få fall som prövats sedan dess har ändå aktualiserat viktiga principiella frågor om hur språklagen ska tolkas och implementeras.

Det ena området som blivit aktuellt gäller användningen av engelska inom högre utbildning och forskning. I två fall, ett 2009 och ett annat 2011, har JO riktat kritik mot lärosätens krav på användning av engelska i ansökningsförfaranden. I det ena fallet gällde det tre lärosäten som krävt att anställningsansökningar skulle vara skrivna på engelska. I det andra fallet var det ett forskningsråd som ställde samma krav i samband med en utlysning av forskningsmedel. Enligt språklagens princip om att svenska ska vara förvaltningsspråk ska den enskilde alltid kunna kommunicera på svenska med myndigheter,  inklusive  lärosäten  och  statliga  forskningsråd.  Lärosätena  blev  alltså ålagda att dra tillbaka kravet på engelska (JO 2009: Dnr 1811-2008, JO 2011: Dnr 1098-2010).

Ärendena aktualiserar ett intressant och komplicerat område inom språklagens räckvidd – språkval inom högre utbildning och forskning i situationer där det inte går att dra en skarp gräns mellan förvaltning och forskningsverksamhet. I det senare fallet med de tre högskolorna påpekar JO i sitt beslut att trots att krav på engelska inte är tillåtet enligt språklagen har man förståelse för att det för högskolor och universitet kan finnas fördelar, andra än de språkpolitiska, med att ansökningar skrivs på engelska. Bedömningar och granskningar av ansökningar görs ofta av utländska sakkunniga som har engelska  som  modersmål  eller  arbetsspråk.  JO efterlyser  i  sitt  beslut  en  tydligare juridisk vägledning inom området högre utbildning och forskning med motiveringen att området är komplext, och konstaterar att det därför kan finnas skäl att precisera lagstiftningen om språkanvändning och språkval ytterligare. En kopia av beslutet skickades till Regeringskansliet och utbildnings- och kulturdepartementet. Inget initiativ till att utreda frågan närmare har dock tagits från regeringens sida.

En annan del av språklagen som berörts i JO-anmälningar under senare tid är klarspråk. Språklagens elfte paragraf, klarspråksparagrafen, säger att språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt. Även om det redan innan språklagen funnits krav på myndighetsspråkets begriplighet, både i förvaltningslagen och i special- lagstiftning, har Språkrådet i kontakter med myndigheter märkt att språklagen inneburit en statushöjning för klarspråksarbetet. Två av de tre anmälningar om brott mot språk- lagen som kom in till JO under 2012 handlade om klarspråk. Den ena anmälningen är gjord av några gymnasieelever som menar att gymnasiets kursplaner inte uppnår kravet på ett enkelt och begripligt språk (DO 2012: Dnr:5242-2012). Den andra anmälan är gjord av ett politiskt parti, Liberaldemokraterna, och gäller översättningen av ACTA-avtalet (JO 2012: Dnr 855-2012).[ii]  Båda anmälningarna avskrevs dock  av JO – de prövades alltså inte – och i besluten ges inga särskilda skäl för detta. [iii] Man kan alltså bara spekulera i de anledningar JO hade för att inte ta upp ärendena till prövning. I fallet med ACTA-avtalet skulle man kunna tänka sig att JO inte prioriterat ett ärende som handlar om en relativt perifer text som inte bedömts ha en central betydelse för någon stor målgrupp, och som dessutom inte utformats vid en myndighet i Sverige. Det andra ärendet handlade, som nämnts tidigare, om en kursplan som, enligt de gymnasister som stod  bakom  anmälan,  är  för  svårbegriplig  för  elever  på  gymnasienivå  (JO  2012: Dnr5242-2012). Att kursplaner är texter av stor betydelse för både elever och lärare står klart, men möjligtvis har JO snarare betraktat lärarna som kursplanernas huvudsakliga målgrupp. Därmed aktualiseras frågan om hur klarspråk kan förstås och definieras, vilket inte enkelt låter sig göras. Benägenheten att inte ta upp fallen till prövning kan ha att göra med att man från JO:s sida inte tidigare prövat klarspråksärenden och därför inte haft möjlighet att utarbeta någon metod.

Ärendena väcker dock frågor om hur språklagens klarspråksparagraf ska tillämpas i eventuella kommande fall. Språklagen har gett mer tyngd åt myndigheternas klarspråksarbete. Den symboliska betydelsen av språklagen är viktig – att myndigheternas språkanvändning blivit en lagfäst skyldighet har bidragit till att tydliggöra klarspråk som en fråga om delaktighet och inkludering. Men det är också viktigt att klar- språksparagrafen på något sätt ska kunna prövas för att den inte ska begränsas till enbart ett symbolvärde.

En rättslig prövning av begripligheten i en text har skett vid åtminstone ett tidigare tillfälle sedan språklagen kom. Det var 2010 som miljönämnden i Köping krävde att en person skulle betala böter för att denna inte rensat sitt avlopp. Miljödomstolen friade dock den anklagade från böter eftersom brevet från nämnden inte bedömdes tillräckligt begripligt för en lekman (Köpings kommun 2010).

Hur  JO  väljer  att  bedöma  kommande  klarspråksärenden  återstår  alltså  att  se. Klarspråk är ett viktigt språkpolitiskt område som berör alla i samhället och, som liksom övriga delar av språklagen, bör kunna prövas. Samtidigt är det naturligtvis inte rimligt, eller önskvärt, att JO blir en instans som rutinmässigt uttalar sig om klarspråksaspekten i olika myndigheters texter. Snarare vore det rimligt att anta att framtida prövningar tog upp viktiga principiella fall, i likhet med ärendet om regeringens e-post-adresser. En bedömning av klarspråk i ett enskilt ärende bör dessutom inte reduceras till att enbart bli en bedömning av en språklig stilart. Vad som bör betraktas som klarspråk i ett enskilt fall är alltid avhängigt yttre faktorer, som vem mottagaren är och i vilket sammanhang texten används. Klarspråk bör förstås i sitt sammanhang och kan inte bedömas  utan  att  man  också  gör  en  analys  av  kommunikationssituationen.  Dessa aspekter bör JO vara beredd att väga in i eventuella framtida bedömningar av klarspråksärenden i förhållande till språklagen.

"Strunta i Skavlan, kära Håkan" skriver Marie Björk i Arbetarbladet i en krönika om det outtalade kravet på att alla i Sverige ska kunna uttrycka sig ledigt och obesvärat på engelska. Hon utgår från ett avsnitt i TV-programmet Skavlan där Håkan Hellström tydligen enligt många gjorde bort sig genom att prata dålig engelska. Själv såg jag inte programmet i fråga, men krönikören skriver: "Vi får alla något medlidsamt i blicken när vi pratar om Håkan och Skavlan. Jag har till och med vänner som var tvungna att stänga av programmet. Det var alldeles för plågsamt att se Sveriges stora stjärna göras till åtlöje. Av den enkla anledningen att han är urusel på engelska." Men krönikören tar Hellström i försvar och fortsätter: "Det är ett faktum att vi i dag förväntas kunna engelska. Vi ska kunna röra oss med språket som om det vore vårt eget. Det står som krav när vi söker jobb och det är det språk vi självklart tar till om vi möter någon från ett annat land. Engelskan är det som knyter oss samman med resten av världen, det som tar oss utanför Sveriges gränser. Men så finns det artister som aldrig har haft någon tanke på att ta sig utanför landsgränsen. Det finns de som skapar poesi genom sina låtar, tack vara sin förmåga att hantera det svenska språket. De har blivit så bra på just detta att engelskan har fått stå tillbaka."

Marie Björk, som själv skriver poesi, menar att hon känner igen sig själv i detta och att hon skulle bli knäckt om hon blev inbjuden till TV för att prata om poesi och insåg att intervjun skulle ske på engelska: "Jag skulle märka hur mina annars så självklara formuleringar och min förmåga att finkänsligt kunna uttrycka mig nyansrikt smulades sönder till ingenting. För det är inte på engelska jag briljerar. Det är på svenska jag känner mig trygg. Precis som Håkan. Men i Skavlan fick han aldrig chansen att vara den poetiska artist vi känner honom som. Uttrycksförmågan, historieberättaren, den tjusigt stöldaktiga låtskrivaren, allt var borta."

Det här är något som säkert gäller för de flesta svenskar. Men eftersom alla i Sverige förväntas tala engelska utan problem är det något som det talas tyst om. Desto bättre att åtminstone någon skrivande människa vågar ta upp detta "tabubelagda" ämne. Marie Björk har antagligen rätt när hon skriver: "Alla tv-tittare fick bevittna en artist som ju längre programmet fortgick framstod som mer och mer korkad. För att han inte förstod, inte kunde uttrycka sig. Det här kan vara orsaken till att alla artister faktiskt inte vill ställa upp på intervjuer. De vill låta musiken tala, det är där deras profession ligger. Precis som Håkans profession ligger i ett enda utvalt språk.

Jag håller med henne i hennes slutsats: "Vi bör kanske bara acceptera det. Och inte slänga på honom ett måste att vara internationell."

Susanne L-A

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

En medlem i Språkförsvaret skrev i ett PS:

”Såg i en nyhetsnotis någonstans att Petra Mede fått kritik på nätet för sin engelska ’dialekt’ när hon talar som programledare för Eurovision Song Contest i TV. Faktum är alltså att hon talar perfekt brittisk engelska! Detta visar åter att engelskahysterin på många håll egentligen är en ’amerikanskahysteri’  -  jämför diverse reklam i TV, exempelvis fårskallen Frank...”

På msn Nöje berättar man:

”Programledaren fick däremot kritik på nätet för sin överdrivna brittiska engelska. En användare på Twitter liknade hennes dialekt vid en radiopratare från andra världskriget. En annan tyckte att hon var irriterande.

- Jag pratade den engelska som jag ville prata och den trivdes jag och vi väldigt bra med,  kommenterar Petra Mede enligt Aftonbladet.”

Den som inte har följt sångtävlingen på tv kan se och lyssna på SVT Play.  Det är nog svårt att placera Petra Medes uttal i något engelskt ”dialektfack”, om inte all engelska utom hollywoodengelska är dialekt.  Men modersmålstalare av engelska, eller perfekt tvåspråkiga, kan kanske identifiera en svensk accent hos Petra Mede.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I en helsidesannons i Dagens Nyheter den 14 maj försöker Kooperation Utan Gränser förklara och försvara sitt namnbyte till We Effect. Redan detta vittnar om att namnbytet har lett till omfattande kritik, såväl internt som externt. I annonsen heter det:

”Med andra ord: Tillsammans blir människor starka (med lite hjälp från dig). En vi-effekt uppstår.

Nu byter Kooperation Utan gränser namn till We Effect. Måste namnet vara på engelska? Ja, vi arbetar numera i 25 länder ute i världen. Men kan man inte bara översätta det gamla namnet? Nej, vi blandas ihop med andra organisationer som slutar på ’Utan gränser’. Dessutom har alla människor här hemma inte längre klart för sig innebörden av ordet ’kooperation’.

Kooperationen har varit avgörande i förvandlingen av Sverige, från ett omodernt och ojämlikt samhälle till vad vi är idag. Det finns fortfarande länder ute i världen som är på väg att göra samma resa. Kooperationen består. Men Kooperation Utan Gränser byter namn. Även fortsättningsvis finns inga gränser för vad du och vi kan åstadkomma tillsammans.”

Organisationer som  Rädda Barnen, Röda Korset, SOS Barnbyar och Läkare utan gränser har däremot inte haft några problem att bedriva sin verksamhet med namn på respektive lands språk. Men det framtida We Effect kanske uteslutande kommer att vända sig till engelskspråkiga i 25 länder? Associationerna till en vi-effekt kanske bara har flammat upp en enda gång, vid samrådsmötena mellan Kooperation Utan Gränser och reklambyrån (om en sådan överhuvudtaget har anlitats). Vad är det som säger att de tänkta givarna eller mottagarna i 25 länder ”ute i världen” kommer att få liknande associationer?

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Det hjälpte uppenbart inte med "news" i stället för "nyheter". Den som är intresserad av detaljer kan läsa denna nyhetsartikel.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)