Alla inlägg den 19 maj 2013

Av Nätverket Språkförsvaret - 19 maj 2013 12:05

Detta är ett utdrag från ”Språkrådets omvärldsrapport 2012”. Avsnittet är speciellt intressant för Språkförsvarets följare, eftersom Språkförsvaret har stått bakom många av de JO-anmälningar som omnämns. Fotnoter i den ursprungliga rapporten har av praktiska skäl förvandlats till slutnoter i detta utdrag.

 

Institutet  för språk  och  folkminnen  har  regeringens  uppdrag att  följa  upp  myndigheternas tillämpning av språklagen (2009:600) som trädde i kraft 2009. Uppdraget har lagts på Språkrådet, den avdelning inom institutet som ansvarar för det språkpolitiska arbetet. En central del i uppföljningsarbetet består av att följa den tillsyn av lagen som faller under JO:s (Justitieombudsmannen) ansvar.


Att döma av de JO-anmälningar som gjorts med hänvisningar till språklagen under de första två åren efter det att lagen trätt ikraft, uppfattades den till en början som en lag riktad mot användningen av engelska. Anmälningarna rörde engelska namn och reklamfraser, till exempel Stockholm stads användning av ”The Capital of Scandinavia”. I samtliga av dessa fall slog dock JO fast att språklagen inte innebär ett generellt förbud för myndigheter att använda engelska utanför kärnområdet [1] (JO 2009, JO 2010).


Till de första JO-anmälningarna som gjordes efter det att lagen trädde ikraft 2009 hör också regeringens bruk av engelska e-postadresser. I oktober 2012 införde regeringskansliet svenska e-postadresser vid sidan av de engelska adresserna och därmed var ett långdraget ärende slutfört. Fallet har väckt stort medialt intresse, inte minst eftersom regeringen dröjde i över två år med att införa de svenska e-postadresserna. JO kom i sin prövning i februari 2010 fram till att engelskspråkiga e-postadresser i sig inte utgjorde något hinder för regeringskansliets kommunikation med allmänheten, men att räckvidden för den offentliga sektorns språkvårdsansvar "ska vägas mot den enskilda myndighetens roll och ställning" (JO, 2012: Dnr:3913-2009, 3932-2009). Med tanke på den unika roll som regeringskansliet har, kom JO fram till att engelska e-postadresser inte är förenliga med språklagens bestämmelser. Regeringen ålades därför att snarast införa svenska e-postadresser vid sidan av de engelska (JO 2010, Dnr 3932-2009, 3932-2009).


Efter det första halvårets anhopning av anmälningar om användning av engelska namn och reklamfraser minskade anmälningarna till JO som rörde språklagen. Under 2011 gjordes två anmälningar och under 2012 tre. Men de få fall som prövats sedan dess har ändå aktualiserat viktiga principiella frågor om hur språklagen ska tolkas och implementeras.


Det ena området som blivit aktuellt gäller användningen av engelska inom högre utbildning och forskning. I två fall, ett 2009 och ett annat 2011, har JO riktat kritik mot lärosätens krav på användning av engelska i ansökningsförfaranden. I det ena fallet gällde det tre lärosäten som krävt att anställningsansökningar skulle vara skrivna på engelska. I det andra fallet var det ett forskningsråd som ställde samma krav i samband med en utlysning av forskningsmedel. Enligt språklagens princip om att svenska ska vara förvaltningsspråk ska den enskilde alltid kunna kommunicera på svenska med myndigheter,  inklusive  lärosäten  och  statliga  forskningsråd.  Lärosätena  blev  alltså ålagda att dra tillbaka kravet på engelska (JO 2009: Dnr 1811-2008, JO 2011: Dnr 1098-2010).


Ärendena aktualiserar ett intressant och komplicerat område inom språklagens räckvidd – språkval inom högre utbildning och forskning i situationer där det inte går att dra en skarp gräns mellan förvaltning och forskningsverksamhet. I det senare fallet med de tre högskolorna påpekar JO i sitt beslut att trots att krav på engelska inte är tillåtet enligt språklagen har man förståelse för att det för högskolor och universitet kan finnas fördelar, andra än de språkpolitiska, med att ansökningar skrivs på engelska. Bedömningar och granskningar av ansökningar görs ofta av utländska sakkunniga som har engelska  som  modersmål  eller  arbetsspråk.  JO efterlyser  i  sitt  beslut  en  tydligare juridisk vägledning inom området högre utbildning och forskning med motiveringen att området är komplext, och konstaterar att det därför kan finnas skäl att precisera lagstiftningen om språkanvändning och språkval ytterligare. En kopia av beslutet skickades till Regeringskansliet och utbildnings- och kulturdepartementet. Inget initiativ till att utreda frågan närmare har dock tagits från regeringens sida.


En annan del av språklagen som berörts i JO-anmälningar under senare tid är klarspråk. Språklagens elfte paragraf, klarspråksparagrafen, säger att språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt. Även om det redan innan språklagen funnits krav på myndighetsspråkets begriplighet, både i förvaltningslagen och i special- lagstiftning, har Språkrådet i kontakter med myndigheter märkt att språklagen inneburit en statushöjning för klarspråksarbetet. Två av de tre anmälningar om brott mot språk- lagen som kom in till JO under 2012 handlade om klarspråk. Den ena anmälningen är gjord av några gymnasieelever som menar att gymnasiets kursplaner inte uppnår kravet på ett enkelt och begripligt språk (DO 2012: Dnr:5242-2012). Den andra anmälan är gjord av ett politiskt parti, Liberaldemokraterna, och gäller översättningen av ACTA-avtalet (JO 2012: Dnr 855-2012).[ii]  Båda anmälningarna avskrevs dock  av JO – de prövades alltså inte – och i besluten ges inga särskilda skäl för detta. [iii] Man kan alltså bara spekulera i de anledningar JO hade för att inte ta upp ärendena till prövning. I fallet med ACTA-avtalet skulle man kunna tänka sig att JO inte prioriterat ett ärende som handlar om en relativt perifer text som inte bedömts ha en central betydelse för någon stor målgrupp, och som dessutom inte utformats vid en myndighet i Sverige. Det andra ärendet handlade, som nämnts tidigare, om en kursplan som, enligt de gymnasister som stod  bakom  anmälan,  är  för  svårbegriplig  för  elever  på  gymnasienivå  (JO  2012: Dnr5242-2012). Att kursplaner är texter av stor betydelse för både elever och lärare står klart, men möjligtvis har JO snarare betraktat lärarna som kursplanernas huvudsakliga målgrupp. Därmed aktualiseras frågan om hur klarspråk kan förstås och definieras, vilket inte enkelt låter sig göras. Benägenheten att inte ta upp fallen till prövning kan ha att göra med att man från JO:s sida inte tidigare prövat klarspråksärenden och därför inte haft möjlighet att utarbeta någon metod.


Ärendena väcker dock frågor om hur språklagens klarspråksparagraf ska tillämpas i eventuella kommande fall. Språklagen har gett mer tyngd åt myndigheternas klarspråksarbete. Den symboliska betydelsen av språklagen är viktig – att myndigheternas språkanvändning blivit en lagfäst skyldighet har bidragit till att tydliggöra klarspråk som en fråga om delaktighet och inkludering. Men det är också viktigt att klar- språksparagrafen på något sätt ska kunna prövas för att den inte ska begränsas till enbart ett symbolvärde.


En rättslig prövning av begripligheten i en text har skett vid åtminstone ett tidigare tillfälle sedan språklagen kom. Det var 2010 som miljönämnden i Köping krävde att en person skulle betala böter för att denna inte rensat sitt avlopp. Miljödomstolen friade dock den anklagade från böter eftersom brevet från nämnden inte bedömdes tillräckligt begripligt för en lekman (Köpings kommun 2010).


Hur  JO  väljer  att  bedöma  kommande  klarspråksärenden  återstår  alltså  att  se. Klarspråk är ett viktigt språkpolitiskt område som berör alla i samhället och, som liksom övriga delar av språklagen, bör kunna prövas. Samtidigt är det naturligtvis inte rimligt, eller önskvärt, att JO blir en instans som rutinmässigt uttalar sig om klarspråksaspekten i olika myndigheters texter. Snarare vore det rimligt att anta att framtida prövningar tog upp viktiga principiella fall, i likhet med ärendet om regeringens e-post-adresser. En bedömning av klarspråk i ett enskilt ärende bör dessutom inte reduceras till att enbart bli en bedömning av en språklig stilart. Vad som bör betraktas som klarspråk i ett enskilt fall är alltid avhängigt yttre faktorer, som vem mottagaren är och i vilket sammanhang texten används. Klarspråk bör förstås i sitt sammanhang och kan inte bedömas  utan  att  man  också  gör  en  analys  av  kommunikationssituationen.  Dessa aspekter bör JO vara beredd att väga in i eventuella framtida bedömningar av klarspråksärenden i förhållande till språklagen.



[1] Kärnområdet definieras i språklagspropositionen Språk för alla prop. 2008/09:153 som: ”sådana förfaranden och allmänna handlingar som är av särskilt stor betydelse inom den offentliga verksamheten, såsom den politiska beslutsprocessen, domstolsförhandlingar, domar, protokoll, beslut, föreskrifter, verksamhetsberättelser och andra dokument av liknande karaktär.”


[ii]   ACTA-avtalet (Anti-Counterfeiting Trade Agreement) är ett internationellt handelsavtal om skydd för immateriella rättigheter.  http://www.regeringen.se/sb/d/9338/a/185244


[iii]    JO bestämmer själv vilka ärenden man väljer att ta upp till prövning. JO är heller inte är skyldig att motivera beslutet att avskriva eller pröva ett ärende.


(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Presentation

Omröstning

Är älvdalskan ett språk eller en dialekt?
 Älvdalskan är ett språk
 Älvdalskan är en dialekt
 Vet inte

Fråga mig

142 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8
9
10
11
12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23
24
25
26
27
28
29 30 31
<<< Maj 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"

Blogtoplist


Skapa flashcards