Som en reaktion på det öppna brevet till SVT ”Fattigdom kan också manifesteras på ett språkligt plan” av den 28/11 fick Språkförsvaret ett mejl från en sympatisör. Vi har utelämnat namnet, eftersom det är åsikterna som är intressanta att diskutera:

”Vänner!

Det är nog tyvärr så, att snart kommer den människa som inte talar engelska på gator och torg, i bussen, på tunnelbanan eller annorstädes att påtittas som lite underlig.

Ni gör ett berömvärt arbete, vänner, men ni gör nog dessvärre ett arbete i obarmhärtig motvind.

Vänta, skall ni få se, inom en inte alltför avlägsen framtid kommer texten på våra gravstenar att bära text på engelska, möjligen med en undertext på det gamla älskade svenska språket. Då är nämligen de människor borta som ser som sin plikt att hålla svensk kultur värd att hållas levande. Vad sedan engelskan beträffar, så blir det väl liksom varje språk av pidgintyp ett blandspråk som sätter sig.”

Det finns två förhållningssätt i fråga om språks överlevnad, som jag anser vara felaktiga: den optimistiska och den pessimistiska synen.

Den optimistiska synen innebär att man inte ser vad som händer och inte bryr sig om att försvara svenska språket. De senaste decennierna har engelskan sköljt över det svenska språket. De viktigaste domänförlusterna har skett inom den högre utbildningen, där andelen avhandlingar på engelska idag uppgår till c:a 90 procent och andelen kurser på master- och magisternivå till två tredjedelar ges på engelska. Engelska införs som första undervisningsspråk i allt fler grundskolor och gymnasier. Engelska används som koncernspråk i de flesta svenska storföretag. Användningen av engelska i reklamen ökar konstant, trots att vetenskapliga undersökningar visar att konsumenterna föredrar att tilltalas på sitt förstaspråk. En ettårig undersökning som Språkförsvaret gjorde 2006 visade att 80 procent av långfilmerna i svenska tv-kanaler var engelskspråkiga, 14 procent svenskspråkiga och 6 procent kom från världens övriga 6000 språk. Sverige är fortfarande sämst i klassen tillsammans med Danmark och Finland vad gäller användningen av sitt eget huvudspråk inom EU.

Det senaste exemplet på en hotande domänförlust är förslaget i betänkandet ”Nationella patent på engelska?” att patentansökningar kan inges på engelska i Sverige och att endast patentkraven på engelska ska ha rättsverkan.

I samband med debatten om behovet av en språklag 2005 drev t.ex Leif Pagrotsky och Lars Melin linjen att svenskan var stark som urberget och att det var uttryck för paranoia att kräva en språklag för svenskans skull.

Den pessimistiska synen innebär att man ger slaget förlorat på förhand. Men det finns inget som talar för att svenskan skulle vara försvunnen om hundra år. Äldre läsare bör tänka efter: Vilket språk talar barnbarnen? Om det är svenska, kan du ge svenskan 70 – 90 år ytterligare. Ett språk kommer att dö först när det helt saknar användningsområden och föräldrarna inte längre förmedlar det till sina barn. När den sista mor- eller farföräldern dör, är språket också dött.

Svenska är faktiskt världens 85:e största språk med över nio miljoner talare. Det har en mycket lång skriftspråkstradition från 1200-talet och ännu längre om runskriften inkluderas. Svenskan är ett stort språk på internet (för tillfället det elfte vanligaste språket på Wikipedia). Jag känner inte till någon seriös språkhistoriker eller lingvist som förutspår svenskans död inom hundra år.

Man måste också se till de långsiktiga utvecklingstendenserna. Det främsta hotet mot svenskan är engelskan. De stormakter som Storbritannien och USA som har möjliggjort engelskans expansion befinner sig på retur och deras andelar av världens BNP minskar. Kina är redan världens största exportör och kommer också att passera USA i fråga om BNP.  Tidigare har 2025 angetts som troligt datum, men nu vill vissa prognosmakare förlägga tidpunkten till 2016. Strax efter Kina i utvecklingstakt kommer Indien och Brasilien. Därför går vi mot en multipolär värld. Naturligtvis kommer engelskan att överleva länge till som lingua franca och ett språk kan överleva som lingua franca, trots att de stater som bär upp språket minskar i betydelse eller upphör att existera. Men som Nicholas Ostler påpekar i ”Empires of the Word” är det faktum att engelskan i så stor utsträckning används som andraspråk samtidigt dess akilleshäl.

Redan minskar engelskans andel på internet, medan språk som kinesiska, spanska, arabiska och portugisiska och många andra ökar sin andel. Kinesiskan kommer förmodligen att passera engelskan som mest använda språk på internet. Detta beror dels på den snabba utbyggnaden av internet globalt och dels på att det numera i allt större utsträckning går att använda andra skriftsystem på internet än det latinska. Därtill kommer den snabba utvecklingen av språkteknologin, speciellt av maskinöversättning och röstöversättningsprogram, som kanske t.o.m minskar behovet av ett lingua franca överhuvudtaget.

Slutligen leder språks expansion på andras bekostnad till motstånd och att det uppstår motkrafter. Det går att förvandla ett religiöst språk som hebreiska till ett levande folkspråk; det går att återuppväcka språk som en gång dödförklarats som korniska och manx (även om det inte är belagt att de båda senare fungerar som modersmål, fungerar de idag som andraspråk). Överallt runtom i världen har det uppstått rörelser, som försöker förhindra att olika språk dör och i stället strävar efter att revitalisera dem. De som förutspår att si och så många språk kommer att vara döda om hundra år kalkylerar sällan med dessa motkrafter, eftersom de helt enkelt är omöjliga att förutse. Språkförsvaret är en del av denna motrörelse.

Vilket är då det rätta förhållningssättet? Det framgår av det svar, som vi formulerade på fråga 27 i ”Vanliga frågor” 2005: ”Tror ni att svenskan kommer att finnas kvar om 200 år? :

”Det tror vi, men vi kan inte vara absolut säkra, eftersom det finns krafter i det svenska samhället som medvetet eller omedvetet verkar för engelskans expansion inom allt fler domäner på svenskans bekostnad. Det som fordras är en ökad språklig medvetenhet bland allmänheten och att det uppstår en gräsrotsrörelse, som förmår att ta kamp mot denna utveckling. Ett språk finns egentligen inte mer än det används i nuet, hur mycket som än tidigare skrivits eller spelats in.”

Det är alltså en kampfråga, ingenting är givet på förhand. Detta är en realistisk hållning. Debatten om behovet av en svensk språklag 2005 blev startskottet till en intensifierad diskussion om svenska språkets ställning och ledde till en ökad språklig medvetenhet. Den farligaste motståndaren är snarast omedvetenheten, som bygger på lika delar okunnighet, likgiltighet, ödestro och bristande språkligt självförtroende. Men varje gång vanliga medborgare tar ställning mot en fånig anglifiering som senast ”Umeå Christmas Market”, som 88 procent i en webbomröstning röstade emot, står det klart att de som medvetet eller omedvetet försöker begrava det svenska språket, inte kommer att få det lätt.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)