Språkföretaget EF har nyligen publicerat en rapport, EF English Profiency Index. EF English Proficiency index baseras på det nätbaserade gratistest som alla deltagare gör innan de påbörjar en kurs i engelska hos EF. Testet består av cirka 100 frågor som bland annat mäter kunskaper i grammatik, ordförråd och läs- och hörförståelse. Gratistestet mäter alltså språkkunskaperna i engelska hos andraspråkstalare.

I denna sammanställning från 2012 blev tio-i-topplistan på ländernivå följande:

1. Sverige
2. Danmark
3. Nederländerna
4. Finland
5. Norge
6. Belgien
7. Österrike
8. Ungern
9. Tyskland
10. Polen

Det finns ingen anledning att dra några förhastade slutsatser av denna rangordning. Man kan nämligen börja med att jämföra med EF Profiency Index 2011. Där var rangordningen följande:

1. Norge
2. Nederländerna
3. Danmark
4. Sverige
5. Finland
6. Österrike
7. Belgien
8. Tyskland
9. Malaysia
10. Polen

Är det rimligt att anta att språkkunskaperna i dessa länder har gått upp och ner på detta sätt på ett års tid? Det är snarast den tillfälliga sammansättningen av provdeltagarna varje år, som avgör resultatet. Det finns inget som säger att kunskaperna i engelska generellt sett skulle ha försämrats i Norge, medan de skulle ha förbättrats i Sverige under denna tid. I sammanställningen från 2011 ligger Ungern på en tjugonde plats, men i den senaste ligger Ungern alltså på åttonde plats. Vilken dramatisk förändring!

I rapporten framhålls att det är anmärkningsvärt att de elva första länderna 2012 är europeiska. Men detta förhållande är inte poängen; poängen är snarare att det talas andra germanska språk i åtta av de tio främsta länderna. Det gäller Finland, som dels har en svenskspråkig minoritet och dels är svenska är ett obligatoriskt undervisningsämne fr.o.m högstadiet. Drygt 40 procent av befolkningen säger sig förstå svenska väl. Det gäller Belgien, där majoriteten talar flamländska. Om Island och Luxemburg hade tagits med i denna sammanställning, skulle de med stor sannolikhet slagit sig in bland de tio främsta. Mer förvånande är därför Schweiz placering som femtonde land, trots att majoriteten talar tyska. 2011 kom dock Schweiz på elfte plats. Schweiz placering kan bero på flera faktorer; antingen har språkintresserade schweizare redan lärt sig engelska eller så tycker de att de redan kan tillräckligt många av landets fyra språk. Den som redan talar ett germanskt språk har lättare att lära sig engelska än den som har ett modersmål, som avlägset besläktat med engelska eller inte alls.

Mest förvånande är Ungerns och Polens position. Fram till 1990 var ryska första främmande språk i skolsystemet. De som besökt något av dessa länder vet också hur dåliga kunskaperna i engelska är bland de äldre generationerna. I en Eurobarometerundersökning från 2006, om jag inte missminner mig, behärskade också ungrarna minst antal främmande språk av alla EU:s medlemstater. Men det hindrar naturligtvis inte unga och ambitiösa ungrare och polacker att uppnå goda resultat på EF:s språktest efter 2011.

Jag kan heller inte låta bli att förvånas varje gång jag läser EF:s kommentarer. Hur kan man undgå att märka att i åtta av de tio främsta länderna talas germanska språk? EF påskinar att kunskaperna i engelska i de länder, som inte hamnar bland de tio eller tjugo främsta, beror på brister i dessa länders engelskundervisning. EF skriver t.ex i sammanfattningen att ”trots att asiatiska länder har några av de mest effektiva skolsystemen i världen, förmår de inte undervisa sina barn så att de uppnår en hög nivå på engelskan.” EF konstaterar också att länder i Asien, där engelska är officiellt språk, endast är snäppet bättre. EF tycks inte inse att elevernas modersmål kan interferera i samband med inlärningen av engelska.

Den som verkligen vill behärska engelska som en infödd engelsk modermålstalare måste antingen ha åtminstone en engelskspråkig förälder, vistas långa tider i en helt engelskspråkig miljö eller leva tillsammans med en modersmålstalare. Sedan finns det i och för sig undantag som bekräftar regeln, men då krävs det s.k språköra. Men även utvägen att emigrera till ett engelsktalande land vill EF täppa till:

”Emigration till ett engelsktalande land är ingen garanti vad gäller att kunna lära sig flytande engelska. Den allmänna utbildningsnivån och färdigheter i engelska före emigrationen, liksom tillgång till utbildning efter ankomsten, tycks vara de faktorer som är mest befrämjande.”

För några år sedan berättade australienska tidningar om att en del sydkoreanska familjer skickade sina unga telningar till Australien för att gå i grundskola och därigenom lära sig perfekt engelska. Om detta, att skiljas från sina föräldrar under långa perioder, också befrämjade de koreanska barnens psykiska välbefinnande, kan säkert diskuteras.

Varför har inte EF tänkt på att studenternas modersmål har betydelse för inlärningen av engelska och att de som redan talar ett germanskt språk har en avgjord fördel? Det är knappast av okunnighet; det skulle i så fall ta priset. Det har snarare med EF:s affärsidé att göra, nämligen att engelska är ett absolut nödvändigt språk och att inlärningen med fördel sker i EF:s regi. EF anser uppenbarligen att företaget skjuter sig självt i foten, om det låter framskymta att alla inte kan lära sig engelska lika bra, oavsett hur mycket de än försöker.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Den australienska regeringen har i en språkplan slagit fast att alla elever i skolsystemet, från grundskola till gymnasium, ska ha möjlighet att lära sig åtminstone ett ”prioriterat” asiatiskt språk – mandarin, hindi, indonesiska och japanska – senast 2025.

Detta är självfallet ett uttryck för att samröret med de geografiska grannarna i Asien blir allt viktigare och att de traditionella förbindelserna med Storbritannien och USA minskar i betydelse.

Läs mer i “Tension over language plan”!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Sprkförsvaret)