En läsare av Språkförsvarets nyhetsbrev nr 3/2012 har blivit besviken på en formulering i brevet, nämligen ”81 % av de som röstade”. Det är underförstått att denna formulering är felaktig och att det borde ha stått ”81% av dem som röstade”.

Men är det verkligen fel? Vem säger att det är fel?

Det närmaste vi har av språkliga auktoriteter i Sverige är Språkrådet och Svenska Akademien. Svenska Akademien ger – bortsett från SAOL - ingen löpande språklig rådgivning, men väl Språkrådet.  Självklart är ingendera av dessa institutioner felfri utan kan naturligtvis begå misstag. I ”Språkriktighetsboken” utarbetad av Svenska språknämnden (Språkrådets föregångare) 2006 heter det:

”I de flesta fall är valet mellan de och dem inte så svårt, men när pronomenet konstrueras med en efterföljande som-sats blir situationen mindre klar. Traditionellt gäller samma förhållande här att de som används om frasen är subjekt och dem som om den är objekt eller styrs av preposition. Det har dock blivit allt vanligare att de som används även i de senare fallen:

a)      Vi arbetar intensivt på att informera de/dem som står utanför facket.

b)      Det är svårt att rekommendera en särskild produkt bland de/dem som finns på marknaden idag (sid. 209).”

Redan Åke Åkermalm konstaterar i ”Modern svenska” (1979) att språkbruket är vacklande i detta avseende. Han skriver (sid. 179) att förklaringarna kan vara flera: ”en är kanske osäkerheten att i skrift återge talspråkets dom, en annan (som troligen är den väsentligaste) är att determinativet och relativsatsen känns som en enhet, ett komplex. (Det kan nämnas att de i detta fall är den brukliga formen i norskan.)”

En sökning på Google ger 35,9 miljoner träffar (70 %) för frasen av dem som och 15,5 miljoner (30 %) för av de som.

Språkriktighetsboken påpekar också att det inte är så enkelt som att de som beror på oförmåga att överföra talspråkets dom till skriftspråket. Såväl finlandssvenskar, som skiljer mellan di/dem i talspråket, och danskar som skiljer mellan de/dem i tal uppvisar en liknande vacklan i språkbruket.

Tre typer av förklaringar till användningen av de som har föreslagits. Den första är att konstruktionen innehåller ett underförstått subjekt. Uttrycket i exempel 7 kan tolkas som ”de produkter som finns på marknaden i dag”. Den andra förklaringen  tar fasta på att de/dem är korrelat till som-bisatsen och motsvarar ett satsled i den. Den tredje förklaringen går ut på att de som utgör en sammanhållen konstruktion (se även Åkermalm tidigare).

Språkriktighetsboken konstaterar att ”det har hävdats att fler blir störda av de som än dem som, och så har det nog varit, men numera kan det lika gärna hända att redigerare ändrar till de som. Om man inte ska gå in och finreglera enligt någon av principerna ovan, blir den enda rimliga slutsatsen att både de som och dem som är acceptabla i dessa fall.”

Jag delar helt Språkriktighetsbokens bedömning och använder själv båda konstruktionerna om vartannat.

Normativ språkvård utgår från det faktiska språkbruket, och som också fixeras vid givna tillfällen i form av grammatikor och språkläror. Det är inte så att först slogs språkets grammatik fast och därefter har språkbruket att rätta sig efter grammatiken. Ett språk förändras hela tiden, vilket också innebär att beskrivningen, grammatiken, förändras liksom vad som betraktas som bildat språkbruk.  Den genomsnittlige modersmålstalaren av svenska, norska och danska har stora svårigheter att läsa texter på sina språk från 1200-talet, medan de som har isländska som modersmål inte har några större svårigheter att läsa en text på isländska från 1200-talet. De tre förstnämnda språken har alltså förändrats radikalt på 800 år. Går man längre tillbaka, till exempelvis de första runinskrifterna i Norden på 200-talet, får även den nutida islänningen stora problem.

Vissa språkliga förändringar är ofrånkomliga. Vad vi kan göra i nutid är att motarbeta vissa språkliga förändringar, som vi anser vara icke-önskvärda. Men vad gäller de som/dem som är språkbruket vacklande och ingen kan heller hävda att användningen av de som i stället för dem som skulle kunna leda till missförstånd. De båda konstruktionerna är inte betydelseskiljande. Samma sak gäller även den klassiska käpphästen större än jag kontra större än mig. Under de 25 år jag arbetade som lärare i svenska, satte jag aldrig en bock för större än mig.

Jag anser dock att man bör inta en så konservativ attityd som möjligt till språkliga förändringar (utom till import- eller nyord, som behövs i språket). Ett skäl är att bevara kontinuiten till språket i äldre texter. Till exempel anser jag att distinktionen mellan de/dem och var/vart bör bevaras i skriftspråket – och var/vart även i talspråk – eftersom annars en fin nyans i svenskan går förlorad. Jag sörjer också konjunktivens nästan fullständiga försvinnande i rikssvenskan, speciellt eftersom jag är uppfödd med konjunktiv i min dialekt.

Det är en ständig balansgång mellan vilka språkliga förändringar som man måste acceptera och vilka som måste motarbetas, kanske in i det sista. Det finns absolut ingen facit, absolut heller ingen högre makt att åberopa i språkfrågor. Ingen sitter inne med den slutgiltiga sanningen.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Inför OS bestämde jag mig för att se hur vanligt det är att deltagarna har dräkter med nationstillhörighet angiven på det egna språket och inte på nutidens lingua franca, dvs. engelska. Mitt intresse för saken bottnar i en förhoppning om en ökad global vilja att markera sitt lands särart. I noteringarna har jag bortsett från länder med engelska som modersmål och de med ett namn på nationen uttryckt på modersmålet som överensstämmer med engelsk stavning, t ex Chile och Mexico.

Listan blev kort, men Sweden och Norway kom delvis med på den av det enkla skälet att båda hade cykelbyxor med nationsbeteckningen Sverige respektive Norge. Inte fler än elva nationer har jag lyckats hitta hittills, som har så mycket självförtroende att de presenterar sig på sitt eget språk. De är även konsekventa och har inte visat sig i dräkter med engelsk text.

Cote d'Ivoire, Danmark, Espana, Italia, Lietuva, Moldova, Nederland, Polska, Republica Dominican, Srbija och Türkiye.

Till nästa OS hoppas jag bland annat att få se Deutschland, Österreich med flera inhemska namn. Ryssland på ryska och Ukraina på ukrainska med kyrilliska bokstäver. Arabländer med nationsbeteckningar skrivna med deras skriftspråk. Kina, Japan, Korea och andra länder med teckenskrift med nationsbeteckningar skrivna med deras system. Ett försök att styra utvecklingen åt det hållet kommer jag att göra genom att skriva till ett antal ambassader och be dem framföra ärendet till sina länders idrottssförbund. 

Sport och språk

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket språkförsvaret)

Helena Englund Hjalmarsson har skrivit en kommentar i bloggen "Pratbubblor" till Leif V. Erixells artikel "Anglofieringen har nått löjets gräns" i Resumé 9/7 2012. Hennes inlägg gjorde mig fundersam, samtidigt som det väcker en del frågor.

Hon skriver att ”Språkförsvaret har länge drivit hetsjakt på inslag av engelska i logotyper och reklamtexter”. ”Hetsjakt” är ett mycket märkligt ord i sammanhanget. Det för tankarna till jägare, som sitter i helikoptrar eller på snöskotrar, och som skjuter djur, som inte har en chans att försvara sig. Detta har inte ens en avlägsen likhet med de verkliga styrkeförhållandena i detta sammanhang. Det är inte precis några resurssvaga aktörer, som Språkförsvaret exempelvis har gett sig på med sina JO-anmälningar: regeringen, Luftfartsverket, Stockholm stad, Kristianstads kommun och tre högskolor. När vi kritiserar engelska i logotyper och reklamtexter fokuserar vi förutom på myndigheter på stora företag (som det inte är relevant att JO-anmäla, eftersom de inte omfattas av språklagen). Jag kan inte påminna mig att vi någonsin utlyst ”skottpengar” på småföretag. Språkförsvaret är inget stort, styggt nätverk med gott om resurser. Det enda vi förfogar över är – argument.

Hon skriver vidare ”att namnet Erixell också kan verka lite löjligt plus det faktum att han är VD för ett företag med det engelskklingande namnet Dreamforce Infomedia stärker inte direkt hans ethos”.

Detta är väl knappast sakargument utan bara ”högst subjektivt personligt tyckande”? Jag förstår inte riktigt vad som är problemet med hans efternamn. Efternamnsledet –ell i svenskan lär vara en försvenskad form av den latinska importen –elius (som i Hazelius, Brandelius etc.). Det finns en hel del efternamn i svenskan, som är konstruerade enligt denna modell, bl.a Arnell, Danell, Frisell, Gardell, Leksell, Lenell, Rhyzell, Rydell, Sundell, Thorell, Trosell, Widell, Wiksell, Wådell och Åsell.  Vad kan hans efternamn ha att göra med innehållet i artikeln? Detsamma gäller namnet på hans kommunikationsbyrå, Dreamforce Infomedia. Detta företag startades 1993; det är kanske så enkelt att Erixell har ändrat uppfattning om språkfrågor sedan dess. För övrigt kommenterar Erixell namnvalet av byrån redan i artikeln; han är tydligen förberedd på invändningen.

Hon skriver slutligen:

”Och så var det den där lilla detaljen med anglofiering. Tänk om han hade tagit reda på att det brukar heta anglifiering eller möjligen anglisering. Man behöver nästan en skämskudde här.”

Inte ens här finns det facit, som uttryckligen stipulerar vad som är rätt eller fel. Anglifiering ger 157000 träffar på Google, medan anglofiering och anglisering ger 10700 respektive 6370 träffar. Den enda variant som återfinns i SAOL är anglisering, medan anglifiering enligt tillförlitliga uppgifter är på väg in i nästa upplaga. Jag föredrar anglifiering, vilket också de flesta skribenter med anknytning till Språkförsvaret verkar göra.

Men valet av ett mindre vanligt uttryck, eller ett grammatiskt fel eller stavfel, bör inte påverka bedömningen av artikeln som helhet. Huvudsidan med artikeln är att skribenten är reklamman, att artikeln har publicerats i reklambranschens tidning, att 81 % av de som röstade om artikeln, gillade den och att han vågar hänvisa till Språkförsvaret som resurs. Det är som att svära i kyrkan.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Det norska Språkrådet har nyligen publicerat rapporten Språkstatus 2012. Här har vi saxat avsnittet om språket i reklam och marknadsföring i Norge. Detta är speciellt intressant för Språkförsvaret i nuläget, eftersom vårt nästa bokprojekt just heter "Engelska i reklamen". Vi känner naturligtvis till Språkrådets båda tidigare undersökningar om norrmännens inställning till engelska i reklamen. Den senare undersökningen visade att motviljan mot engelska i reklamen har ökat i Norge. Speciellt intressant är slutsatsen "användningen av engelska i reklam bygger alltså mest bara på tro och inte på undersökningar, och denna tro tycks faktiskt vara löst grundad". Det var ingen tillfällighet att Språkförsvaret ställde följande fråga till de 25 största kommunikationsbyråerna i Sverige i ett rundbrev i mars 2010:

"Finns det marknadsundersökningar som visar att ett företag säljer bättre, generellt eller till en viss målgrupp som ungdomar, om reklamspråket är engelska i stället för svenska? Vilka och med vilket resultat?"

Ingen byrå kände till någon generell undersökning, men Språkförsvaret lyckades hitta en undersökning från 2004, Svenska folket om reklam, av Sveriges Reklamförbund, som visade att svenskarna helt klart föredrog reklam - på svenska.

******

Det er dokumentert at talet på engelske ord i reklametekstar i ei stor norsk avis vart dobla mellom 1969 og 1989 (Johansson og Graedler 2002), og engelskbruken har nok halde fram med å auka sidan. Om ein skal ha oppdaterte tal, trengst det ei ny undersøking av liknande slag.

Som supplement til omtala av språk i marknadsføring i Mål og meining var det i Språkstatus 2010 gjeve att nokre resultat frå den landsomfattande undersøkinga i 2009 som viste at det er lita tru på at engelsk fremjar salet av varer og tenester, og at effekten av engelsk ikkje er dokumentert.

I denne undersøkinga vart både bedriftsleiarane og eit representativt utval av befolkningaspurde om norsk og engelsk i reklame. Av bedriftsleiarane sa 46 prosent at verksemda reklamerer eller marknadsfører seg overfor norske forbrukarar, og for meir enn tre fjerdedelar av desse verksemdene gjeld dette alle aldersgrupper. Mest alle leiarane her meinte at dei nyttar mest norsk i marknadsføringa. Heile 92 prosent hadde ikkje dokumentasjon for at reklame på engelsk aukar salet. Generelt meinte likevel 19 prosent av leiarane at engelsk er viktig i reklame, medan 58 prosent såg på det som svært lite viktig, og 12 prosent trudde at engelsk fremja salet av produkta eller tenestene deira. I befolkninga meinte heile 75 prosent at engelsk i reklame og marknadsføring ikkje fremjar salet av produkt og tenester generelt.

I ei ny og mindre meiningsmåling frå 2010–2011 var talet på dei som trudde at engelsk ireklame fremjar salet, gått ned litt både i befolkninga og blant bedriftsleiarane.

Meir oppsiktsvekkjande var det at dei som sa at dei var negative til engelsk i reklame i Noreg, var gått opp frå 36 til 46 prosent av befolkninga, at dei som meiner at det generelt vert nytta for mykje engelsk i reklame og marknadsføring, hadde auka frå 39 til 52 prosent, og at mest to av tre ynskte norsk i all reklame og marknadsføring i Noreg i 2010–2011.

Bruken av engelsk i reklame byggjer altså mest berre på tru og ikkje på undersøkingar, og denne trua kan faktisk sjå ut til å vera laust fundert. Av bedriftsleiarane meinte 12 prosent i 2009- undersøkinga at det gjerne er eksterne byrå som tek avgjerder om språket i reklamen og marknadsføringa; dette er vanlegast i handelsbedrifter. Heile 65 prosent sa at marknadsførings- eller reklamebyrå i liten grad tek slike avgjerder.

Når det gjeld stillingsannonsar, eit anna synleg trekk ved den eksterne kommunikasjonen til næringslivet, meinte 36 prosent i undersøkinga frå 2009 at bedrifter bør kunna lysa ut stillingar på engelsk i norske aviser, medan 60 prosent var imot dette.

Om bokmål og nynorsk i bedriftene er det lite som er kjent. Nynorsk er lite bruka i reklame iriksmedia, men noko meir brukt i lokale og regionale medium i nynorskområda (Grepstad 2010). I Sogn og Fjordane viser ei undersøking av annonsar i avisa Firda at 74 prosent var på nynorsk i 2012. Lokale annonsørar og annonsørar frå andre regionar og landsdelar brukar om lag like mykje nynorsk i annonsene i Firda. Generelt har det vorte mindre kontroversielt å bruka nynorsk kommersielt (Grepstad 2012).

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I senaste numret av Deutsche Sprachwelt berättas hur den stora brittisk-nederländska livsmedelkoncernen Unilever tvingades slå till reträtt i april vad gäller en avslutande uppmaning i en reklamfilm: ”Fuck the Diet – du darfst”. Jag antar att nästan alla läsare av denna nätdagbok förstår det första ledet i denna uppmaning och därför avstår jag från en ordagrann översättning. Det motsvarar i varje fall ”Ge fan i dieten – du får”, som dock inte låter lika vulgärt. ”Fuck” är ett mycket vanligt svärord i engelskan, särskilt i amerikansk engelska, även om det dock fortfarande brukar censureras i amerikanska tv-program, serier för hela familjen, pratshower och dylikt – däremot numera inte i hollywoodfilmer.

Unilevers kampanj ledde till en massa klagomål. Inledningsvis försökte Unilever försvara sin slogan med att företaget egentligen bara ville medvetandegöra tyska kvinnor om det problematiska i att låta kalorier och dietfrågor styra deras liv. Unilevers marknadsavdelning påstod till och med på Facebook att den hade låtit testa slagordet på ett antal kvinnor och fått flertalets godkännande.  Elva dagar senare gav dock Unilever upp och bad om ursäkt och hävdade att det aldrig hade varit avsikten att förarga eller irritera någon. Det ursprungliga reklamslagordet ersattes med ”Diät – ohne mich!” (Diet – utan mig!).

Förutom att slagordet var ett exempel på Denglisch var problemet att första ledet var genomskinligt. Man behöver inte kunna så mycket engelska för att veta vad ”fuck”, ett ord med stark laddning, betyder på tyska. I det här fallet förlorade engelskan sin magi, när nästan alla förstod vad det betydde. Ostasiatiska annonsörer och reklambyråer, som använder engelska i sin marknadsföring, brukar motivera detta bruk med att de flesta kunder ändå inte förstår engelska. Det är mera att se som en garnering av tårtan.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagtbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)