Jag trodde att förespråkarna för det könsneutrala ”hen” hade lagt ner sin kampanj, men Ulrika Milles återkommer till frågan i en artikel, ”Hens rätt att existera”, i Dagens Nyheter den 28/7.

Det är en mycket märklig artikel. Artikeln utgår från Doris Lessings roman ”Det femte barnet”. Romanen handlar om en familj, som så småningom utökas med ett femte barn, Ben, och som visar sig vara ett riktigt missfoster. Efter en längre utläggning av Milles får Ben sedan symbolisera det könsneutrala ”hen”. Mig förefaller kopplingen vara något långsökt; å andra sidan är jag ingen litteraturkritiker med rätt att sväva runt i de högre sfärerna. Ulrika Milles skriver:

”Den vrede som många känner mot det lilla ordet ’hen’ som på en gång bestämmer att vi talar om en människa men inte slår fast vilket kön denna människa har, liknar den vrede som Harriet möter. Hon har fött monstret, varför det henne till? Hon får blickar av ’fasa och avsmak för det främmande, det normalas avsky för det som ligger utanför ramarna. Fasa inför Harriet som hade gett liv åt Ben.’

Det är det motviljan mot ’hen’ ofta handlar om. Att använda det om någon annan förändrar också oss själva, vår blick. Om någon är hen, vad är då jag, varför blev jag det och hur stabil är min identitet?

En stark känsla av ambivalens sätter glömda drömmar i vårt innersta i rörelse: drömmar om vad vi också hade kunnat vara, vad vi en gång en velat bli. ’Ben’ är en gåta utan lösning, ’hen’ är en människohamn som sluppit endan en grundbestämning i samhällsordningen. Vårt förhållningssätt till dem avslöjar mest oss själva.”

Min kritik mot ”hen” kan enkelt sammanfattas i två punkter – se bl.a Behovet av ”hen” är konstruerat  i Newsmill 19/3 2012.

1. Det är ren och skär fantasi  att införandet av hen inte bara skulle leda till att människors, särskilt barns, verklighetsuppfattning utan även att verkligheten skulle förändras. Språk är en spegling av verkligheten, d.v.s ett sätt att beskriva verkligheten med hjälp av symboler. Man kan förändra verkligheten genom att ge en befallning (som eventuellt åtlyds), genom att avge ett löfte eller förkunna en dom. Men om man förändrar beskrivningen, d.v.s genom att byta ut eller lägga till ord, förändras inte verkligheten.

2. Enligt lättversionen skulle ett införande av hen täppa till en lucka i svenska språket. Det påstås att det ibland inte finns ett behov att könsbestämma en person. Detta är i och för sig sant, men svenskan har redan två könsneutrala pronomen i tredje person singularis, nämligen den eller det. Dessutom finns en rad andra sätt att undvika problemet, vilket inte är särskilt stort. Om behovet av ett nytt könsneutralt pronomen i tredje person singularis verkligen hade varit trängande, skulle ett sådant pronomen uppstått naturligt för länge sedan i svenska språket.

Jag har inte gått i taket på grund av ”hen”; helt klart har många som kommenterat förslaget i tidningarnas kommentarsfält slagit över i sin upprördhet, fällt sexistiska kommentarer och odlat rena rama konpirationsteorierna. Jag tycker bara att den ideologiska versionen (punkt 1) är salongsradikal och fånig och att lättversionen (punkt 2) är onödig.

Men vad menar Ulrika Milles i det citerade stycket? Att vi alla egentligen vill vara en ”hen” eller förbannar vårt öde för att vi aldrig tog chansen? Detta är nog bara önsketänkande i hennes fall.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)