Fikonspråk

17 juni 2012 23:12

Jag roade mig med att se på de nittio språk som är lika stora som eller större än svenskan. Tio av dem har sitt ursprung i Kina, sjutton i Indien, sex i Pakistan, tre i Nigeria, två i Indonesien och slutligen två i Filippinerna, varav cebuano är nästan lika stort som tagalog.

Det generar mig inte det minsta att jag inte känner till namnet på de flesta av dem, för den okunskapen delar jag med de flesta andra. De enda som skulle kunna tänkas kunna hålla ordning på alla språk, var de talas och vad de ska kallas på svenska är savanter.

Mikael Gaunitz

18 juni 2012 11:30

Man kan säga att man pratar tagalog i Filipinerna och så vidare.
Man talar ju engelska i USA, Sydarfika, Australien, Nya Zeeland. Där används inte respektive lands namn som ordet för ett språk.

Per-Åke Lindblom

21 juni 2012 23:35

Huvudregeln är troligtvis att beteckningen på folkgruppen är densamma som språkbeteckningen. Danskar talar danska, tyskar tyska o.s.v. Jag känner på rak arm bara till ett enda fall, där språkbeteckningen utgår från beteckningen på landområdet, senare staten, nämligen Island (tidigare också Grönland). De som koloniserade Island talade donsk/dansk tunga och kom huvudsakligen från västra Norge. Islänningarnas uppfattning om sin egen språkliga varietets särart berodde naturligtvis i vilken utsträckning den kom att skilja sig från västnorska dialekter. Denna utveckling accentuerade säkert efter Islands tilltagande isolering på 1300-talet. Exakt när islänningarna började tala om sitt eget språk som isländska känner jag inte till.
Ta beteckningarna tyskar och tyska. Dessa är gemensamma för svenskan, danskan och norskan och kommer förmodligen från tyskans ”theodisk”, vilket var den gemene tyskens namn på sitt språk på medeltiden. På franska och spanska heter Tyskland Allemagne respektive Alemania, språket allemand och alemán. Detta kan synas märkligt, men beteckningen för tyskar på franska och spanska stammar från den germanska stammen alemaner, som bodde norr om Alperna i nuvarande Schweiz och Elsass. Det folk som frankerna hade närmast kontakt med fick också ge namn åt det bakomliggande landet och alla som bodde där. På finska heter Tyskland Saksa och språket saksa; detta efter folkgruppen sachsare (saxare), som fortfarande ingår i namnet på några tyska delstater. På italienska och rumänska heter Tyskland Germania. Däremot används olika språkbeteckningar: tedesco (se theodisk tidigare) på italienska och germană på rumänska.
På finska heter Sverige Ruotsi och språket också ruotsi. Denna beteckning syftade från början enbart på Roslagen, som låg närmast Finland. På samma sätt är Finland och finne beteckningar som uppfunnits av de nordiska grannarna. Beteckningen finne måste vara mycket gammal, eftersom fenni omnämns redan av romerska historieskrivare.
Svenskan har förmodligen lånat de flesta nationalitets- och språkbeteckningar via tyskan. Beteckningen persiska utgår från den helleniserade varianten av fârsi (äldre persiska dock pârsi ), Πέρσις Pérsis. Från grekiskan har ordet sedan tagit sig vidare via latinet till övriga europeiska språk. Fars är för övrigt namnet på persernas kärnområde, men användes aldrig som namn på det persiska riket av perserna själva under antiken. Kina, kines/kinesiska går förmodligen via förmedling från vissa andra språk tillbaka till Qin-dynastin eller –riket 221 – 206 f.v.t. , vilket bara omfattade en mindre del av det nuvarande Kina.
Vissa folkslag kan få namn av sin omgivning, som snarast är öknamn. Det gäller exempelvis två nordamerikanska indianstammar: Gros Ventre (stormagar), en fransk felöversättning, och Nez Perce (håltagna näsor).
Det är problematiskt att tala om indiska, filippinska, papuanska, etiopiska och nigerianska som enskilda språk. Skälet är naturligtvis att det talas många språk i de berörda staterna. I Indien talas drygt 400 språk, Filippinerna cirka 175, Papua Nya Guinea drygt 800, Etiopien 90 och Nigeria nästan 530. De två största språkfamiljerna i Indien är den indoeuropeiska, närmare bestämt den indoiranska grenen, vilkas språk talas av 72 % av befolkningen, och de dravidiska språken, som talas av 25 % av befolkningen. Det är tämligen meningslöst att tala om ett indiskt språk, eftersom det finns flera. Hindi, tamil, sanskrit, engelska och ett 20-tal andra språk har officiell status. Namnet Indien är härlett från floden Indus. Om man talar om filippinska avses tagalog, och inte de övriga språken. Namnet Filippinerna är härlett från den spanske kungen Filip II (1527 – 1598). Det var den spanske upptäcksresande Ruy Lopez de Villalobos som gav ögruppen dess namn under en expedition 1542, men även andra spanska namn på ögruppen användes under en tid. Däremot kan man naturligtvis tala om indier, filippiner, papuaner, etiopier och nigerianer som medborgare i dessa stater.