Direktlänk till inlägg 17 juni 2012

Vad styr språkbeteckningar?

Hej Språkförsvaret!


Jag skulle behöva lite assistens i en liten dispyt jag har med en vän. Den handlar om att han påstår att svenskan vi (och alla andra) pratar har fel, då vi benämner språket som talas i ett specifikt land. Exempel: I Filippinerna talar dom inte filippinska, dom talar tagalog, filippinska är en kvinna från Filippinerna, inte ett språk, säger han. I Persien talar dom farsi, inte persiska. Persiska är en kvinna från Persien.


 I Holland pratas det inte holländska, som är en kvinna från Holland, där pratas det flamländska enligt honom, och så fortsätter det för land efter land, och några motargument köper han inte: I fallet Holland är han faktiskt ute och cyklar (!), flamländska talas i Belgien och i det franska Flandern, Holland som land finns inte ens, det heter Nederländerna enligt honom, men även där har han fel, Holland är ju den norra och nordvästra biten av det landet, och har hetat så sedan 800-talet, Nederländerna tillkom under medeltiden, och det hela fick heta Holland, så nog existerar Holland, även om språket som talas där är nederländska, och hollänskan har reducerats till en urgammal dialekt, som talas av ett fåtal än idag. Persien kom till vår kännedom då den äldre varianten av farsi, nämligen parsi talades, det arabiska uttalet förmodar jag var "pärsi", men det är bara min gissning, men det fick oss att benämna landet det talades i - Persien. Hade farsi talats vid den tidpunkten, hade väl landet hetat Fersien idag?


Det jag vill ha fram är hur gammalt systemet med att benämna ett lands språk med början på landets namn och avsluta ordet med ändelsen -ska i de flesta fallen, avvikelser från regeln finns ju (Finland-finska, Ungern-ungerska, Tyskland-tyska, England-engelska). Jag vill ha fram att det inte är fel på svenskan och dess nomenklaturregler, och varför de ser ut som de gör, hur länge de har tillämpats, är det en tillfällighet att benämningen på ett lands språk sammanfaller med benämningen på en kvinna från aktuellt land, varför vi inte använder landets egna benämning på deras språk. Jag vill ge min vän en logisk örfil! För mig är det självklart att man talar filippinska i Filippinierna, indiska i Indien etc.


Mvh,

Lasse

 
 
Ingen bild

Fikonspråk

17 juni 2012 23:12

Jag roade mig med att se på de nittio språk som är lika stora som eller större än svenskan. Tio av dem har sitt ursprung i Kina, sjutton i Indien, sex i Pakistan, tre i Nigeria, två i Indonesien och slutligen två i Filippinerna, varav cebuano är nästan lika stort som tagalog.

Det generar mig inte det minsta att jag inte känner till namnet på de flesta av dem, för den okunskapen delar jag med de flesta andra. De enda som skulle kunna tänkas kunna hålla ordning på alla språk, var de talas och vad de ska kallas på svenska är savanter.

 
Ingen bild

Mikael Gaunitz

18 juni 2012 11:30

Man kan säga att man pratar tagalog i Filipinerna och så vidare.
Man talar ju engelska i USA, Sydarfika, Australien, Nya Zeeland. Där används inte respektive lands namn som ordet för ett språk.

 
Ingen bild

Per-Åke Lindblom

21 juni 2012 23:35

Huvudregeln är troligtvis att beteckningen på folkgruppen är densamma som språkbeteckningen. Danskar talar danska, tyskar tyska o.s.v Jag känner på rak arm bara till ett enda fall, där språkbeteckningen utgår från beteckningen på landområdet, senare staten, nämligen Island (tidigare också Grönland). De som koloniserade Island talade donsk/dansk tunga och kom huvudsakligen från västra Norge. Islänningarnas uppfattning om sin egen språkliga varietets särart berodde naturligtvis i vilken utsträckning den kom att skilja sig från västnorska dialekter. Denna utveckling accentuerade säkert efter Islands tilltagande isolering på 1300-talet. Exakt när islänningarna började tala om sitt eget språk som isländska känner jag inte till.
Ta beteckningarna tyskar och tyska. Dessa är gemensamma för svenskan, danskan och norskan och kommer förmodligen från tyskans ”theodisk”, vilket var den gemene tyskens namn på sitt språk på medeltiden. På franska och spanska heter Tyskland Allemagne respektive Alemania, språket allemand och alemán. Detta kan synas märkligt, men beteckningen för tyskar på franska och spanska stammar från den germanska stammen alemaner, som bodde norr om Alperna i nuvarande Schweiz och Elsass. Det folk som frankerna hade närmast kontakt med fick också ge namn åt det bakomliggande landet och alla som bodde där. På finska heter Tyskland Saksa och språket saksa; detta efter folkgruppen sachsare (saxare), som fortfarande ingår i namnet på några tyska delstater. På italienska och rumänska heter Tyskland Germania. Däremot används olika språkbeteckningar: tedesco (se theodisk tidigare) på italienska och germană på rumänska.
På finska heter Sverige Ruotsi och språket också ruotsi. Denna beteckning syftade från början enbart på Roslagen, som låg närmast Finland. På samma sätt är Finland och finne beteckningar som uppfunnits av de nordiska grannarna. Beteckningen finne måste vara mycket gammal, eftersom fenni omnämns redan av romerska historieskrivare.
Svenskan har förmodligen lånat de flesta nationalitets- och språkbeteckningar via tyskan. Beteckningen persiska utgår från den helleniserade varianten av fârsi (äldre persiska dock pârsi ), Πέρσις Pérsis. Från grekiskan har ordet sedan tagit sig vidare via latinet till övriga europeiska språk. Fars är för övrigt namnet på persernas kärnområde, men användes aldrig som namn på det persiska riket av perserna själva under antiken. Kina, kines/kinesiska går förmodligen via förmedling från vissa andra språk tillbaka till Qin-dynastin eller –riket 221 – 206 f.v.t , vilket bara omfattade en mindre del av det nuvarande Kina.
Vissa folkslag kan få namn av sin omgivning, som snarast är öknamn. Det gäller exempelvis två nordamerikanska indianstammar: Gros Ventre (stormagar), en fransk felöversättning, och Nez Perce (håltagna näsor).
Det är problematiskt att tala om indiska, filippinska, papuanska, etiopiska och nigerianska som enskilda språk. Skälet är naturligtvis att det talas många språk i de berörda staterna. I Indien talas drygt 400 språk, Filippinerna cirka 175, Papua Nya Guinea drygt 800, Etiopien 90 och Nigeria nästan 530. De två största språkfamiljerna i Indien är den indoeuropeiska, närmare bestämt den indoiranska grenen, vilkas språk talas av 72 % av befolkningen, och de dravidiska språken, som talas av 25 % av befolkningen. Det är tämligen meningslöst att tala om ett indiskt språk, eftersom det finns flera. Hindi, tamil, sanskrit, engelska och ett 20-tal andra språk har officiell status. Namnet Indien är härlett från floden Indus. Om man talar om filippinska avses tagalog, och inte de övriga språken. Namnet Filippinerna är härlett från den spanske kungen Filip II (1527 – 1598). Det var den spanske upptäcksresande Ruy Lopez de Villalobos som gav ögruppen dess namn under en expedition 1542, men även andra spanska namn på ögruppen användes under en tid. Däremot kan man naturligtvis tala om indier, filippiner, papuaner, etiopier och nigerianer som medborgare i dessa stater.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Nätverket Språkförsvaret - Söndag 22 okt 17:44


  Vi återkommer med ytterligare information, när boken har lämnat tryckeriet.   (Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret) ...

Av Nätverket Språkförsvaret - Lördag 21 okt 18:55

Sedan 4 september finns TNC på Solnavägen 1E (i SIS lokaler) vid Torsplan i Stockholm på gränsen till Solna. Post till TNC skickas numera till:   Terminologicentrum TNC Box 6160 102 33 Stockholm   TNC har samma e-postadresser och telefonn...

Av Nätverket Språkförsvaret - Fredag 20 okt 15:49

Nordiska museet i Stockholm anordnar den 20 - 22 oktober kultursamtal och film (se helsidesannons i DN idag). Det är ett samarrangemang mellan Nordiska ministerådet, Nordiska rådet och Nordisk Film & TV Fond via Kulturbyrån, i samarbete med Nordiska ...

Av Nätverket Språkförsvaret - Fredag 20 okt 15:28

Forskare har undersökt om alkoholpåverkan underlättar bemästrandet av ett främmande språk. I ett experiment vid universitetet i Maastricht deltog 50 tysktalande studenter, som lär sig nederländska. Den första hälften blev serverade öl innan experimen...

Av Nätverket Språkförsvaret - Torsdag 19 okt 11:02

I Facebook-gruppen Regional, Minority & Indigeneous Languages hittade jag följande fråga (här översatt):   ”I sin bok Auðnin (översatt till engelska som ”The Day of Dark”) skriver Yrsa Sigurðardóttir att det inte finns några svo...

Presentation

Omröstning

Om du hör en person använda fel uttal på ett visst ord gång på gång, korrigerar du vederbörande eller låter du vederbörande gå igenom livet och säga fel?
 Jag korrigerar vederbörande direkt under pågående samtal
 Jag låtsas inte höra och frågar ”Sa du xxx (med rätt uttal)”?
 Jag frågar vederbörande direkt om jag får korrigera uttalet
 Jag säger att ”jag brukar säga xxx; jag har hört att det är rätt uttal”
 Efter att samtalet avslutats, drar jag vederbörande åt sidan och korrigerar uttalet
 Jag kontaktar vederbörande efteråt och berättar om det korrekta uttalet
 Jag bryr mig inte; det finns viktigare saker att syssla med
 Jag bryr mig inte; förr eller senare kommer någon att säga ifrån
 Vem är jag att korrigera andras uttal?
 Alla uttal är lika korrekta

Fråga mig

106 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4
5
6
7
8 9
10
11 12 13
14
15 16 17
18
19 20 21 22 23 24
25
26 27 28 29
30
<<< Juni 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Språkförsvaret med Blogkeen
Följ Språkförsvaret med Bloglovin'

Säg hellre!

Irriteras du av ett onödigt engelskt lånord och kan föreslå ett ersättningsord?  Skicka det i så fall till ersattningsordet@sprakforsvaret.se.  Om granskningsgruppen tycker att det är ett bra ord, belönas du med "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva" och ordet förtecknas också i avdelningen "Säg hellre!"


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se